Res Publica

Incitament

2009-11-06T11:02:00.004+01:00

Vaccination är det mest effektiva sättet att stoppa en influensa innan den blir riktigt allvarlig. Att vaccinera även då det är ”i onödan” är alltid rejält mycket mer samhällsekonomiskt lönsamt än att låta en allvarlig influensa slå rot. Trots det har vaccinationen mot den nya influensan försenats och dragits med problem.

Förra gången en global pandemi hotade uppstod samma situation och då restes en diskussion om behovet av en statlig vaccinationsfabrik som snabbare kan vara på fötter. Den stående driftskostnaden beräknades till ungefär 40 miljoner kronor årligen, en droppe i havet. Igår påminde Ekonomistas om ett paper som i den vevan presenterades av Rikard Forslid och Mathias Herzing. Deras analys visade ytterligare på behovet av en samhällelig lösning för vaccinproduktion.

I en situation där en ensam privat vaccintillverkare kontrollerar produktionen – såsom nu är fallet – är incitamentet för denna producent att tillverka vaccin för lite och för sent:

“The monopolist thus bases its investment decision on the expected profits from the optimal price path given the infection dynamics. It is shown that the monopolist will always choose to invest in a lower production capacity than the social planner.”

Beredskapa att tillverka influensavaccin kan betraktas som en form av samhällelig 112-beredskap, på samma sätt som ambulans- och akutsjukvård, en del av civilförsvaret helt enkelt.

Så har myndigheterna dock inte riktigt velat se det. Idén om en statlig vaccinationsfabrik har både socialdemokrater och alliansen värjt sig mot. Efter fågelinfluensan fick Lars Rekke i uppdrag av Morgan Johansson att utreda förtsättningarna för framförallt olika former av offentlig-privata lösningar.

Den ganska tunna rapporten baserades i huvudsak på överläggningar med de stora medicinföretagen, varav det huvudsakliga underlaget är sekretesstämplat. Lars Dekke kunde dock konstatera att:

”Efterfrågan liksom priserna på världsmarknaden för influensavaccin är i ökande. Många bedömare anser att efterfrågan kommer att öka mycket kraftigt under de närmast kommande åren.”

Det är svårt att tolka detta som annat än att det vore ett utslag av förnuftig framförhållning att i en eller annan form garantera att vaccin för befolkningen kan framställas snabbt i händelse av utbrott.

Nordiska rådet har utrett frågan om en nordisk vaccinationsfabrik. Den nya regeringen beslutade dock direkt efter maktskiftet 2006 att lägga alla sådana planer på is.

Rädda reportrarna

2009-10-02T15:16:00.002+02:00

Clay Shirky gör en intressant genomgång av hur mycket av innehållet i en lokaltidning som är lokalt producerade nyheter som förutsätter lokala reportrar och hur mycket av innehållet som är inköpt från nyhetsbyråer, kolumnister etc. Visar sig att det lokala nyhetsmaterialet utgör mindre än 1/6 av innehållet. Slutsatsen blir att det som gäller nu är att rädda lokalreportrarna ur den sönderfallande tidningsbranschen:

"There are dozen or so reporters and editors in Columbia, Missouri, whose daily and public work is critical to the orderly functioning of that town, and those people are trapped inside a burning business model. With that framing of the problem, the question is how to get them out safely."

Synliggöra de osynliga

2009-09-24T13:27:00.004+02:00

OpenStreetMap Mumbai Workshop

View more presentations from mikel_maron.

Finns man på kartan, då finns man, finns man inte på några kartor sitter man betydligt lösare. GIS-volontärer som ordnar Mapping Parties i informella och icke kartlagda områden (slumområden) och fyller på i wikikartan OpenStreetMap gör ett viktigt och beundransvärt hästjobb för att skapa förutsättningar för slummens invånare att bevaka sina rättigheter. I bildspelet ovan beskriver Mikel Maron hur det går till när OSM kartlägger i Mumbai och i videon nedan visas en kartläggning i Hout Bay:

Offentliga sektorn måste släppa sargen och bli interaktiv

2009-09-23T20:20:00.007+02:00

Mindparks 100 posters-projekt om 00-talets medielandskap har potential att bli en modern klassiker, idag öppnar SvD:s redaktionschef Martin Jönsson med en intressant postning om tidningsbranschens ignorans inför sina läsare. Papperstidningarnas kris, som just nu slaktar amerikanska 100-åringar på löpande band, är i huvudsak självförvållad, enligt Martin Jönsson:

"Om jag ska komprimera krisens orsaker till en enda faktor, som präglat hela decenniet, är det denna: oviljan och oförmågan att lyssna på och interagera med sin publik."

Där delges även några hårresande citat från mediechefer som in i det längsta framhärdat i att betrakta interaktivtet som något katten släpat in. Så sent som 2007 sade Tidningsutgivarnas vd Anna Serner (som dock i en kommentar till bloggposten öppet tar tillbaka uttalandet) i en intervju med Internetworld:

”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över. Jag vet att många med mig är extremt trötta på läsarkommentarerna. Det är ett exempel på när folk gör livet lätt för sig bara för att möjligheterna finns. Men egentligen skadar man varumärket”

Idag har Aftonbladet.se 200 000 läsarkommentarer i månaden på sina artiklar. Tyder inte det på något?

Givetvis påverkas även andra sektorer på liknande vis av teknikutvecklingen och våra förändrade medievanor.

Stat, kommuner och landsting är inte mindre beroende än vad papperstidningarna är av att upprätthålla ett interaktivt utbyte med sina användare. Men också här har det in i det längsta – och än idag – härskat en ignorans parat med förlamning inför vad ett ökat deltagande innebär.

Mycket tyder på att den offentliga sektorn på det här viset bäddar för en kris liknande tidningsbranschens. För också offentliga sektorn måste ständigt förtjäna människors förtroende – och också den offentliga sektorn kan utmanas av andra utförare som opererar mer tillgängligt, på ett sådant sätt att alltfler börjar ifrågasätter dess existensberättigande. Det är i själva verket precis vad som sker idag.

Vill kommunerna att deras hemsidor ska ha någon relevans måste de våga släppa fram deltagande och röster från medborgarna. Vi måste få möjlighet att få syn på varandra i det kommunala väntrummet och utbyta erfarenheter, ocensurerat läsa och kommentera andras kritik av brister i förvaltningars arbete, publicerade direkt på kommunens webbplats, länka och få våra länkar pingbackade, och så vidare.

I brist på att kommunerna släpper fram interaktivitet så kommer istället andra att bygga upp sådana tjänster, kanske baserat på screenscrapead data direkt från kommunernass hemsidor (vi tjatar ju även på den här bloggen om att kommunerna ska publicera sitt verksamhetsdata tillgängligt för tredje part för att göra det lättare att bygga just sådana tjänster).

Om kommunen har noll egen interaktivitet medan andra, baserat på samma information, erbjuder alla tidens dubbelriktade möjligheter, då är det dit vi som medborgare börjar söka oss istället.

Det offentliga missar då möjligheten att påverka hur informationen förmedlas och hur diskussionenom dess verksamhet förs, dvs man missar det omgivande som skapar mening och sammanhang åt diskussionen . Man överlåter helt åt andra aktörer att konstruera och presentera det offentligas ”varumärke”. Det är sällan en god strategi. Men det är ändå bättre än ingenting, dvs att det inte förs någon offentligt tillgänglig diskussion alls om den gemensamma sektorns dagliga verksamhet.

Vad innebär det då rent konkret att omfamna interaktiviteten? Det kan innebära många olika ting, kommentarsmöjligheter och en transparent dubbelriktad kommunikation är något slags bas som bör finnas på kommunens hemsida.

Men offentliga sektorn måste också tänka bortom sina hemsidor. Hur kan ”vi” öka ”vår” närvaro i andra kanaler, hur kan vi göra oss tillgängliga för den diskussion som förs i sociala medier? Då jag jobbade med utvecklingen av Göteborgs karttjänster var interaktiviteten central i våra resonemang kring deras utformning. Vi utgick från ”YouTubemodellen” – våra kartor ska inte gömmas på vår egen hemsida utan kunna bäddas in på andra webbplatser där folk rör sig och därigenom brukas direkt i den diskussion som förs där. Det kan vara en politisk diskussion, någon som bloggar om händelser i sin stadsdel, lediga tomter, tips om badplatser med mera. Relevansen är ytterst avhängig vilket innehåll förvaltningarna tillgängligör via kartan.

Poängen är att det också ger kommunen en exponering mot våra tjänster och vår verksamhet varje gång någon visar en sida som bäddat in stadens karta. På samma vis som SvD får en exponering på varje blogg som vill få en twinglylänk till en artikel.

Schematiskt ”smetades kartan ut” såhär:

Och såhär kunde det se ut då stadens karttjänster bäddas in i en artikel om ett stadsbyggnadsprojekt på en intresseförenings hemsida (bilden är ett montage):

Det finns tusentals sätt att utveckla interaktiviteten och därmed öka sin relevans. Men då måste det offentliga släppa sargen, komma in i matchen. Annars väntar samma öde som för tidningsbranschen. Irrelevansdöden.

Andra om sociala medier, massmedia, offentliga sektorn, mindpark

Det finns en slags kod att knäcka

2009-09-23T00:13:00.005+02:00

Som så många andra sektorer som förändras så medför den uppkopplade erans framväxt att inlärningsvillkoren för de som är unga idag håller på att genomgå en revolution - och därmed förändras också skolans utmaningar. Som vi berörde igår kan dagens ungdomar mycket väl vara den mest skrivkunniga generationen någonsin - men de skriver på ett nytt sätt som lärargenerationen har svårt att uppfatta som och erkänna som skrivförmåga.

Nåväl, Tomas Kroksmark som är professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning och utveckling vid HLK i Jönköping skrev igår ett inlägg med rubriken Virtuell Skola som lyfter en annan aspekt av samma sak, nämligen att nätgenerationen genom datorspel har blivit mästare på att genomskåda och dekonstruera system:

"I studier som jag gör (och andra i min forskargrupp i Jönköping) visar det sig till exempel att det utecklas en viktig kvalitet i lärandet hos ungdomar som spelar datorspel, som vi aldrig(?) tänker på i den analoga skolan. De som spelar spelen vet att det är en människa av kött och blod – en speldesigner – som skapat spelet. Det innebär att det finns en slags kod att knäcka. Gör man det blir spelet lättare att förstå och hantera. När det gäller den första läsinlärningen talar vi i skolan om läskoden. För övrigt hörs den terminologin sällan. Finns det en matematisk kod, som går att knäcka för eleverna, som skulle kunna göra matematiken enklare för dem? Finns det koder i engelska, i religionskunskap, i historieämnet etc? Alla ämnen är väl skapade av någon eller möjligen några – de är mänskliga på det sätt och innehåller av allt att döma en slags kod (ordet är inte bra, men så länge)." [Min fetstil]

Att samhället är byggt av någon och därför också kan förändras och läsas som en produkt av tidigare generationers val, det är den mest omvälvande erfarenheten man kan göra i samhällskunskapen. Det är ingen självklarhet, det är någonting man måste lära sig och komma till insikt om, om datorspelsgenerationen är bättre rustad att göra det (liksom flitigt nätsurfande ungdomar tenderar att vara bättre rustade att skilja bluffsidor från seriösa sidor och göra en sekundsnabb värdering av en källas trovärdighet) - då har vi tagit ett stort steg framåt.

Tomas kommenterar också den vanliga missuppfattningen att lärande över nätet skulle vara en mer ensam sysselsättning än i klassrummet:

"Ordet distanslärande använde Dagens Nyheter i veckan som gick, och hävdar att det är något som kan liknas vid digitala Hermodsbrev. Kul analogi men helt felaktig. Det virtuella lärandet – som i en mening sker på fysisk distans – innebär aktivt deltagande i en virtuell livsvärld som delas av mängder av människor. Platsen där man sitter, där man har sin dator och sin kaffekopp, är skilda åt men rummet där digital dialog, kommunikation och lärande sker, är i högsta grad detsamma för alla som är där. Det är det som är det fantasiska med vad vi kanske skulle kalla en virtuell skola."

Gov2.0 up north och down under

2009-09-22T16:26:00.006+02:00

Lite uppdateringar om öppenhetsansträngningar och gov2.0.

1. I november samlas EU:s ministerråd i Malmö för att anta en deklaration om e-governmentstrategier för de kommande tre åren i EU. Som ett resultat av Public Services Workshop tidigare i år har ett projekt dragits igång för att parallellt med detta och som input i den processen ta fram en Open Declaration on Public Services 2.0.

Det aktuella förslaget behandlas just nu här. Det är fritt att delta. Det finns även en wiki.

2. Jag blev tipsad i en kommentar till ett tidigare inlägg om Peter Krantz initiativ opengov.se som är en samlingsportal just för frågor om öppna offentliga datakällor. Riktigt schysst är avdelningen som siktar på att lista aktuella remisser. Peter skriver:

"Genom ökad insyn och öppenhet i myndigheternas remissförfaranden skulle staten kunna bli en ännu bättre beslutsfattare. Den digitala tekniken möjliggjör för flera att lämna synpunkter och sammanställa dessa på ett konsekvent sätt."

Målsättningen är att på lite sikt "tillhandahålla funktionalitet för att lämna synpunkter på en remiss och dess olika delar. Besökare bör kunna kommentera varandras synpunkter och rösta på kommentarer." Svaren sammanställs och skickas åter till myndigheterna "vare sig de vill ha dem eller ej". I mina ögon ett av årets mest intressanta gov2.0-intiativ. I alla fall i Sverige :-)

3. Via opengov.se hittar jag även till Australiens Gov2.0 Task Force. Australien följer i Englands fotspår och tar ett direkt grepp om möjligheterna att använda web2.0 för att utveckla myndigheternas arbete med en "Taskforce":

Citipedia - deltagandeplanering á la Sim City

2009-09-22T15:22:00.004+02:00

Social Innovation Camp är ett kul koncept som generat många goda idéer och prototyper till webbtjänster till allmänhetens fromma. Kolla in hemsidan för en uppsjö av exempel.

Särskilt gillar jag Citipedia som kombinerar wikiformatering och idén om en nätbaserad plattform för deltagandeplanering. Men till skillnad från många andra liknande verktyg är tanken inte begränsad till att skriva kommentarer i ett forum och tagga lite i en karta utan betydligt mer visuellt fokuserad:

"It’s not just about adding your comments: using SimCity-like tools you can design what the space should look like as well."

Teamet som jobbade med Citipedia slängde ihop en fin prototyp där användarna kan dra och släppa symboler för saker man vill utveckla en plats i staden med, träd, markbeläggningar etc, med en löpande uträkning av det beräknade priset för åtgärderna. Kombinera det med en wikibaserad förhandling kring åtgärderna och vi har ett riktigt spännande verktyg för deltagandeplanering.

En skrivande generation

2009-09-22T13:52:00.003+02:00

Via mymarkup hittar jag den här artikeln i Wired om "den nya läskunnigheten". Stanfordprofessorn Andrea Lunsford har mellan 2001-2006 samlat in data till en mycket omfattande undersökning av ungdomars skrivvanor.

Enligt Lunsford befinner vi oss idag "in the midst of a literacy revolution the likes of which we haven't seen since Greek civilization" - ändå framhärdar många inom humanioran med att ondgöra sig över att läs- och skrivkunnigheten minskar. Kanske hänger detta samman med att skrivandets former förändas på ett sådant sätt att det skrivande som värderades högt av föregående generation helt enkelt har tappat en del av sin funktion:

"Lunsford's team found that the students were remarkably adept at what rhetoricians call kairos — assessing their audience and adapting their tone and technique to best get their point across. The modern world of online writing, particularly in chat and on discussion threads, is conversational and public, which makes it closer to the Greek tradition of argument than the asynchronous letter and essay writing of 50 years ago. (min fetstil)"

Enligt udnersökningen skriver dagens ungdomar mångdubbelt mer än någon tidigare generation och 38% av detta skrivande sker utanför klassrummet, online, som en del i deltagande i sociala nätverk osv:

"It's almost hard to remember how big a paradigm shift this is. Before the Internet came along, most Americans never wrote anything, ever, that wasn't a school assignment. Unless they got a job that required producing text (like in law, advertising, or media), they'd leave school and virtually never construct a paragraph again."

Wireds slutsatser om utvecklandet av ett haiku-likt medvetande såväl som långprosa är intressanta:

"Of course, good teaching is always going to be crucial, as is the mastering of formal academic prose. But it's also becoming clear that online media are pushing literacy into cool directions. The brevity of texting and status updating teaches young people to deploy haiku-like concision. At the same time, the proliferation of new forms of online pop-cultural exegesis—from sprawling TV-show recaps to 15,000-word videogame walkthroughs—has given them a chance to write enormously long and complex pieces of prose, often while working collaboratively with others."

Inte ett enda ord

2009-09-21T22:11:00.002+02:00

Det har varit regeringsdeklarationstider, låt se vad Reinfeldt hade att säga om Internet! Det har ju trots allt varit ett stormigt år med skandalrättegångar, privatpolislagar, Telekompaketdebacle och Piratpartiet in i EU-parlamentet. Och samtidigt händer det så mycket spännande som öppnar möjligheter för ekonomi och civilsamhälle, som den fortsatta framväxten av sociala medier och andra verktyg för ökat medborgardeltagande i politiken, amerikanska och brittiska intiativ såväl som EU-direktiv om fördjupad digital transparens etc etc... man kan tänka att regeringen hade ett och annat att säga om utvecklingen, så vad sades?

Vafalls? Inte ett enda ord!?

Internet i mitt huvud

2009-09-20T14:24:00.005+02:00

Kevin Kelly uppmanar folk att rita sin egen mentala karta av Internet i The Internet Mapping Project:

The internet is vast. Bigger than a city, bigger than a country, maybe as big as the universe. It's expanding by the second. No one has seen its borders.

And the internet is intangible, like spirits and angels. The web is an immense ghost land of disembodied places. Who knows if you are even there, there.

Yet everyday we navigate through this ethereal realm for hours on end and return alive. We must have some map in our head.

I've become very curious about the maps people have in their minds when they enter the internet. So I've been asking people to draw me a map of the internet as they see it. That's all. More than 50 people of all ages and levels of expertise have mapped their geography of online.

Bilder från projektet. Jag gjorde ett försök att göra en faktiskt läsbar karta över en vanlig surfdag med papper och penna, den förlorade sig snabbt i linjer som korsar varandra till en trasselsudd, så som de flesta hittills inlämnade kartor i projektet tycks ha tenderat att bli. Måste det verkligen se så rörigt ut? Gör ett nytt försök med digitala verktyg under veckan.

Städer som tänker som webben

2009-09-20T12:04:00.000+02:00

[Foto: ecstaticist]
Nu följer Vancouver i spåren av några amerikanska föregångsstäder som beslutat att öppna tillgången till så stora delar som möjligt av stadens databaser över webben (och i samma veva att jämställa open source med proprietär programkod i programupphandlingar). På adressen http://data.vancouver.ca/ finns en betaversion av Vancouvers öppna datakatalog. Inledningsvis har man börjat dela ut geodata, tillgängliggjort i form av shp, xls och kml-filer, men det kommer mera. I grunden innehåller beslutet tre bitar:

Öppen och tillgänglig data – Vancouver kommer, med hänsyn till privatlivet och säkerhetsaspekter, dela största möjliga mängd data med medborgare, näringsliv och andra förvaltningar.

Öppna standards - Vancouver kommer så fort som möjligt anta rådande standards för data, dokument, kartor och andra medietyper.

Öppen källkod - Vancouver kommer när vid upphandlingar som ersätter existerande mjukvara eller överväger nya applikationer att jämställa open sourceprogramvara med proprietära system.

Självklarheter kunde man tycka, men tyvärr långt ifrån. Skulle t ex Göteborgs stadsbyggnadskontor våga följa efter? Man får nog säga att det ytterst hänger på politiken – Göteborgs stadsmätningsavdelning har sina budgetar att hålla och att äga geodata betyder inkomstmöjligheter, det krävs därför ett uppdrag från politikerna för att liknande steg ska kunna tas. Det kostar för en del förvaltningar, men i slutändan genererar det stora samhällsekonomiska vinster, inte bara för medborgare och tredje part som kan utnyttja informationen och bygga tjänster baserat på den utan också, vilket kan verka lite lustigt, för förvaltningar som idag saknar fri tillgång till data från andra förvaltningar.

På sidan Cities that Think Like the Web (gillar namnet!) har David Eaves lagt upp innehållet i den ursprungliga motionen som stöd för andra som vill föreslå sina städer att gå samma väg som Vancouver.

Det har, glädjande, lagts rätt många motioner i Sverige om att kommuner ska gå över till öppen källkod (bland annat en lysande från vänsterpartiets Jöran Fagerlund i Göteborg, som, vad jag vet, inte har behandlats ännu), det har också rekommenderats från statskontoret att jämställa öppen källkod med proprietär (på riksdagsnivå har det lagts ett flertal motioner som har avslagits, senast i våras en från Carl Sigfrid). Färre initiativ har, vad jag sett, tagits till att uppdra åt förvaltningen att öppna offentliga datakataloger och sjösätta publika API:s liknande de i Vancouver och Washington DC.

Med anledning av det har jag börjat ta fram ett utkast till en svensk variant som skulle kunna läggas i ett svenskt kommunfullmäktige, hoppas jag hinner återkomma om det här under dagen.

Här kommer alla igen

2009-09-18T14:57:00.008+02:00

The one the prophecy foretold

Idag intervjuas Clay Shirky i DN. På frågan om vad som är ”nästa stora grej efter Wikipedia” (sooo last year!) lämnar han några, tror jag, helt riktiga förslag:

”Det mesta intressanta just nu tycker jag är hur yrke efter yrke förändras av att alla får tillgång till nätet. Ta hälsovården: medan debatten pågår i Washington om vårt fullständigt dysfunktionella sjukvårdssystem är det många patienter som inte tänker vänta. På sajten Patients like me kan människor med samma åkommor hitta varandra, få stöd, goda råd och dela med sig av hur de klarar sig igenom dagen. Ett annat fenomen är patienter som själva bildar paneler och erbjuder sig att vara referensgrupper för att skynda på läkemedelsbolagens utveckling av nya mediciner. Ytterligare ett är en sajt där folk delar med sig av kunskap om skattejuridik.”

Egentligen hör specialiserade forum för konsumentgrupper och yrkesgrupper till de fenomen som funnits på nätet ända sedan dess första dagar. De stora forumtavlorna växte ut långt innan webb2.0 vågen-svepte förändrade mediekonsumtionen. Men det intressanta idag är hur forumens anspråk växer, från diskussionstavlor till reella verktyg som griper in i professionella strukturer och, som Shirky är inne på: förändrar yrke efter yrke.

Successivt upptäcker grupper av användare/konsumenter att de inte egentligen är beroende av experterna / företagen / myndigheterna / mellanhänderna. Med de rätta verktygen kan man organisera sig själva, bli sina egna experter, bygga upp kollektiv kunskap och hjälpa varandra. Patients like me är ett mycket bra exempel på det, liknande GetSatisfaction Fairshopping med flera.

Shirky touchar också frågan om hur utbildningssystemets roll förändras:

"En kommande stor fråga handlar om det ställe där vi sitter just nu. Att samla och sprida kunskaper har varit kärnan i universitetens uppdrag. Detta utmanas nu av nätets möjligheter och den spänning det skapar ska bli mycket intressant att följa. Jag tror att en dag kommer universiteten vakna upp och inse att de har förändrats, inte från rektorn och nedåt utan nerifrån och upp. Och då måste staten reagera, för vad definierar egentligen ett universitet när folk kan lära sig saker på alla möjliga sätt?”

Det finns en (mycket gammal) tendens att utbildningsinstitutionerna liksom massmedia övergår från att vara informations/kunskapsbärare till rena informations/kunskapsbarriärer i strävan att bevaka sin ställning eller sin roll. Ett exempel på det kan hämtas från min egen yrkesgrupp, arkitektskrået. Ska man vara ärlig så kan egentligen vem som helst med lite hjälp av sin omgivning bygga ett vackert och funktionellt hus om man bara lägger manken till (och vem som helst kan misslyckas med det, även arkitekter). Man behöver inte fem års högskoleutbildning för att lära sig arkitektens arbete idag, den självlärde snickaren kan inte sällan mer om vad som blir bra och vad som fungerar än vad arkitekten med lång utbildning vet. Vad arkitekterna lär sig på utbildningen är framförallt att tänka och arbeta på ett visst sätt. Men ligger det alls ett värde i att en yrkesgrupp lär sig att tänka på samma sätt? Det finns trots allt hundratals sätt att se på hus och arkitektur på, tusentals byggmetoder med motstridiga egenskaper som kan debatteras i oändlighet. Krasst sett så är arkitektutbildningarnas främsta uppgift att bevaka inträdet till yrket och på så sätt upprätthålla arkitektskråets status.

När kunskapen om byggandet blir fritt tillgänglig och expertråden kommer från andra självbyggare som på byggahus.se, när inspirerande referenser och världens arkitekturhistoria ligger öppen för vem som helst, var ligger då alls världet i att upprätthålla en uppdelning mellan experter och amatörer? Expertrollen blir i allt högre grad någonting som man får erövra och återerövra i kraft av sin kunskap, istället för att vara något man gömmer sig bakom i kraft av sin examen.

Avslutningsvis nämner Shirky frisläppandet av offentlig data som vi tjatat om här tidigare, som en central uppgift för att vitalisera demokratin:

”Om jag vill gå ut en kväll i New York och träffa intressanta människor finns det massor med tjänster som kan hjälpa mig. Vill jag dejta någon som är två meter lång och rödhårig och spelar tuba – fem minuter senare dyker en sådan person upp! Men om jag anser att min hemstad sköts uselt och jag vill fixa det, starta en medborgarrörelse, då är jag rätt ensam. [...]
Att göra offentliga data mer transparenta är en viktig del. Tänk dig att du kan få fram data om exempelvis vattenföroreningar där du bor – och samtidigt ha tillgång till en mejllista med folk som kan mycket om dessa saker! Då blir databasen en utgångspunkt för att koordinera sig. Det tror jag är nästa stora sak som kan få långtgående konsekvenser.”

API för myndighetskommunikation

2009-09-16T20:47:00.008+02:00

Bild från den här presentationen.
En del i Obamas tidigt aviserade satsning på ökad transparens och förbättrad tillgång till offentlig information har kommit i sjön. på siten data.gov finns datasets och geodata från amerikanska myndigheter tillgängliga för fri och gratis nedladdning i diverse olika råformat såväl som för visning genom färdiga verktyg. Ännu rör sig små om rännilar i förhållande till den verkliga mängden offentlig information, men det är en början och trycket är stort på att mer data skall släppas fritt från de rörelser och innovatörer som bygger nya tjänster baserade på den frisläppta informationen. Den amerikanska gov2.0-rörelsen fortsätter att vitalisera myndigheterna såväl inifrån som utifrån.

Washington DC har sedan tidigare en stor katalog med fritt tillgänglig myndighetsdata på nätet. Inititativet Apps for Democracy har genererat många exempel på hur den informationen kan användas såväl som stora besparingar för myndigheterna.

Men att få tillgång till data är bara den ena biten av en ökad myndighetstillgång, den andra biten är kommunikationen åt andra hållet. Från medborgare in till förvaltningen. Det är där den verkliga potentialen för demokratisering, vitalisering och effektivisering ligger. Teamet bakom SeeClickFix bloggade om det tidigare i år:

"There has been a lot of attention paid to getting data OUT OF government. Gov 2.0 types have been all a-Twitter about Data.gov and the feeds being created at a rapid pace. That’s wonderful.

There also should be ways to send important and actionable data INTO governments and other civic organizations. It’s time for an open API for sending service requests or identifying issues that have a specific geographical component. [...] Imagine if your smart-phone, your local blog, and websites like SeeClickFix could talk back and forth with local governments automatically."

De föreslog också en konkret specifikation för ett myndighets-API, som mycket väl skulle kunna omvandlas till en internationell standard... vilket är precis vad nystartade open311.org (ytterligare ett initiativ från överallt aktiva the Open Planning Project) arbetar på. Se deras presentation från Gov2.0 Expo här.

Realtidsfilm i Google Earth

2009-09-16T17:53:00.002+02:00

Kolla in videon för en liten wow-upplevelse! En grupp vid Georgia Institute of Technology utvecklar metoder för att lyfta in realtidsdata från mätstationer och videokameror i Google Earth och Microsoft Virtual Earth. I videon demonstreras hur direktupptagning av t ex fotbollsmatcher och trafikflöden visualiseras eller spelas upp direkt i Google Earth baserat på överlagring av bilder från flera kameror. Riktigt häftigt!

Som mycket annat är det i grunden ganska enkelt, men för att kunna visualisera realtidsdata såhär fordras ett antal nivåer av teknisk infrastruktur och bandbredd. Vänta två-tre år medan den universella bandbredden sväller för att ackomondera tjänster liknande denna och dagens Google Earth kommer framstå som en statisk kloss i jämförelse.

Vilken stad blir först i världen med realtidsvyer av sina gator i Google Earth? Och även om det kan göras och är häftigt, är det önskvärt?

[Via Digital Urban]

The Green Room

2009-08-01T22:48:00.001+02:00

The Green Room 16 sidor (pdf)
För att spara: klicka på bilden eller länken, högerklicka och välj "spara mål som..."

Om texten
Essän The Green Room ingår i antologin Timeless Cityland – Building the sustainable human habitat som ges ut av SLU Ultuna, hösten 2009. I texten ges i första hand en bakgrunds- och nulägesbeskrivning för framväxten av deltagandeverktyg på webben, men jag utvecklar även några egna idéer med bäring på att omsätta informationsteknologi i systemlösningar för ett mer hållbart stadsbyggande och en deliberativ samhällsplanering. Texten skrevs i sin helhet i mars 2009.

Gammal skräp

2009-04-20T18:06:00.003+02:00

Surfade runt på Bo Rothsteins blogg (uhm, förlåt: kvalitetsgranskade HEMSIDA) och trillade på en gammal artikel med lovande titel - Nedskärningar i offentliga sektorn inte nödvändiga - från 1992, författad tillsammans med Mia-Pia Boethius. Ännu mer lovande. Texten ifråga är dock varken vettig eller välargumenterad - det visar sig dock vara en liten tidsmaskin som erbjuder ett bra exempel på hur ytlig och naiv argumentationen för konkurrens i offentliga sektorn kunde vara i 90-talets början:

"Varför sparar man då så mycket pengar om man inför konkurrens? Skälen till detta är att verksamheten som arbetar i monopol lever i vad man kan kalla ett signallöst system. Gör de rätt saker händer ingenting. Gör de fel saker händer heller ingenting. Det händer helt enkelt aldrig någonting! Organisationer - vare sig de är offentliga, kooperativa eller privata - som inte får någon signal när de gör något rätt och en annan signal när de gör fel - kommer i längden att göra mera fel än rätt."

Det var i den här vevan som föreställningen om konkurrens som den enda vägens recept för produktivitetsutveckling etablerades i samhället. En politisk enfald vi betalar priset för än idag.

Men Bo Rothstein vore inte Bo Rothstein om han inte 15 år senare hade något vettigt att säga i en annan artikel om hur marknadskrafterna tenderar att pervertera systemet till sin - kortsiktiga - fördel:

"I sina söndagsförkunnelser säger sig marknadsaktörer alltid vara för fri konkurrens på lika villkor. I praktiken sysslar de som regel med att på allehanda vis undvika eller förstöra förutsättningarna för en sådan fri konkurrens. Det sker till exempel genom kartellbildning eller genom att man via politiska påtryckningar försöker skaffa sig fördelar på sina konkurrenters bekostnad. Joseph Stiglitz har berättat om hur han, under tiden som ordförande för Bill Clintons ekonomiska råd, kontinuerligt blev uppvaktad av VD:ar för de stora amerikanska företagen med nästan identiska budskap. Dels att de var starka anhängare av de fria marknadskrafterna och ville minimera statens roll i ekonomin. [...] En genomgång jag gjort visar att läroböckerna i nationalekonomi på våra universitet och högskolor är närmast kliniskt rensade från problematiken med marknaders inneboende tendens att pervertera de offentliga institutioner som behövs för att de skall fungera någotsånär effektivt."

Dödssynd

2009-04-14T22:29:00.003+02:00

Imorgon är sista dagen för ansökan till högskolor och universitet nästa år. Sedan någon timma ser det ut såhär på studera.nu för den sökande som försöker logga in för att lämna en ansökan:

Det är numera nära på omöjligt att ansöka till högskolan på annat sätt än via webben. Det är ok, men då får inte tjänsterna upphöra att fungera när de måste funka. Såhär bygger man inte förtroende för e-förvaltning och e-tjänster. Huvuden borde rulla på Högskoleverket.

Framsynt om IT i demokratins tjänst

2009-04-05T12:16:00.008+02:00

Den stora demokratiutredningen som levererade sin slutrapport år 2000 under ledning av Bengt Göransson (som fortfarande har en skarp penna) och huvudsekreteraren Erik Amnå, är en legendarisk offentlig utredning: djärv, djup, bred... tusentals kvalificerade röster från hela samhället får höras med lika många infallsvinklar på demokratins utmaningar och akuta vägval.

I slutändan vaskas ändå ur den breda diskussionen, så som en välskött SOU bör göra, konkreta och verkningsfulla rekommendationer och dessutom en förvånansvärt övertygande och (i ett landskap av relativistiskt mummel) mycket befriande universalistisk argumentation för demokratin som en moralisk princip.

En av de svårare frågorna för utredningen var att värdera den demokratiska potentialen - och farorna - med den framväxande Internetkommunikationen. Mycket svävade då, som nu, i oklarhet kring den nya teknikens möjligheter. Trots det tycker jag att man landade i slutsatser med bestående giltighet som idag borde kunna tjäna som blåslampor för att samhället skall komma igång med användandet av Internet som en plattform för demokratiskt deltagande:

"Våra resultat visar att fler offentliga rum för politiska samtal måste öppnas. I takt med globaliseringen skapar exempelvis den ökade förhandlingspolitiken bristande möjligheter för medborgarna att få insyn och utkräva ansvar. Det gäller att låta fler medborgargrupper än vissa resursstarka lobbare bli delaktiga när regelverk utformas på allt fler nivåer. Här kan IT skapa möjligheter att både ta del av betydelsefull information och kunna delta i diskussioner. (s. 243) [...] Demokratiutredningen vill öka medborgarnas möjligheter att påverka samhället. Hittills har informationstekniken främst använts till att öka informationen från politiska institutioners sida – tekniken har blivit ett stöd framför allt för servicedemokratin eller, som vissa kritiker väljer att uttrycka det,
”åskådardemokratin". (s. 99)

Några rader om offentlighetsprincipens uppdatering till Internets möjligheter står i skarp kontrast till hur pinsamt lite som sedan dess har skett i praktiken:

"Offentlighetsprincipen borde kunna tillämpas så att alla handlingar som enligt lagstiftningens principer är att betrakta som allmänt tillgängliga också görs offentliga på nätet. Nätet borde permanent ha samma ställning som en person som begär
att handlingar ska utlämnas till offentlighet. Att utforma en lagstiftning som syftar till att alla myndigheter åläggs sådana offentliggöranden med krav på vidast möjliga informationsfrihet är en angelägen uppgift. Överallt där offentlig makt utövas bör möjligheter till insyn via IT säkerställas." (s. 100)

Demokratiutredningen trycker också på att det måste investeras verklig makt i deltagandeprocesser på Internet om det ska bli annat än en papperstiger:

"En förutsättning för att medborgarna ska ha motiv att engagera sig i processer som är avsedda att stöda demokratin på elektronisk väg är med all sannolikhet att dessa också har betydelse för det faktiska beslutsfattandet."

Den avslutande rekommendationen lyder, ganska radikalt:

"En statlig och kommunal politik bör i första hand inrikta sig på att utveckla tekniker och metoder för en sådan deltagardemokrati med IT-stöd."

Sen blev det tyst.

Förvaltningspolitiska skandaler

2009-03-18T11:22:00.008+01:00

Skandaler inom offentliga sektorn brukar ofta anföras som en bidragande orsak till ett (påstått) sjunkande förtroende och ibland till och med som ett argument mot offentlig verksamhet som sådan. Den här texten är inte ämnar inte förklara varför dylika resonemang är nonsens, utan är snarare ett försök att förklara min egen fascination för offentliga skandaler. Förvaltningspolitiska affärer är ofta fantastiska stickprov på vilka problem som offentliga sektorn brottas med för tillfället – om man till exempel vill stämma av läget i vården kan en god strategi vara att kolla Socialstyrelsens hemsida efter utredningar av uppmärksammade Lex Maria-ärenden. Personligen tror jag alltså att förvaltningspolitiska katastrofer kan fungera som utmärkta kunskapskällor. Denna inledning får duga som nåt slags orsak för mig att lista ett gäng personliga favoritskandaler:

1. Länstyrelsen i Malmö:
Den trettonde mars 2007 har sydsvenskan en artikel med rubriken ”Kritisk revisor inspärrad”. Den handlar om Tommy Sjölin, internrevisor på Länsstyrelsen med uppdrag att för statens räkning granska myndighetens verksamhet. I ingressen framgår att Sjölin blivit inspärrad på sitt kontor med en utredning som innehåller kraftig kritik mot arbetsledningen. Sedan tidigare har Sjölin av sina chefer blivit beordrad att avbryta sin granskning av myndigheten, annars väntar diciplinpåföljd. När Sjölin på arbetsplatsens intranät meddelar att han skickat rapporten till Riksrevisionsverket och Ekonomistyrningsverket så stängs hans dator ner. Sjölin befinner sig inspärrad på sitt kontor för att han inte vill överlåta sin utredning till ledningen, det framförs graverande kritik och Sjölin anser att han har tystnadsplikt gentemot de personer på arbetsplatsen han har pratat med. Istället för att ge med sig när hans chefer sätter press så ringer han Sydsvenskan.

Resten är, så att säga, historia. I en behändig tråd har sydsvenskan samlat alla artiklar man skrivit om skandalen. Det är stundtals häpnadsväckande läsning. Länsstyrelsen tillsätter en egen oberoende utvärdering av Sjölins revision. Den kostar 320 000 (!) och kommer föga förvånande fram till att Sjölins kritik är nonsens. Det framkommer också att konsultuppdraget att ta fram en plan för att förbättra arbetsplatsen (döpt till ”Den goda arbetsplatsen”) gått till ledningens bekanta och att man dessutom har köpt tjänster av den operativa chefens man samt delfinansierat hans professorstjänst. Innan såpan har nått sin upplösning har vi fått smyginspelade band där Sjölin förbjuds att ta kontakt med Riksrevisionsverket (som har det grundlagsskyddade uppdraget att utföra oberoende granskning av statlig verksamhet), chefer som påstås trakassera anställda och ett antal personer som avgår under mer eller mindre dramatiska former.

Historien sätter fingret på en rad intressanta aspekter i 2000-talets byråkrati. För det första vilken betydelse utvärderingar och utvärdering fått inom förvaltningen (en bra bok om fenomenet), det finns snart ingen aspekt av den offentliga förvaltningen som inte utvärderas och påfallande ofta blir resultatet tämligen likt det beställaren kan tänkas önska. Huruvida det säger något om kvaliteten i svensk förvaltning eller inte kan vi låta vara osagt. För det andra illustrerar historien den allt större roll som konsultfirmor kommit att spela i offentlig verksamhet. Är de garanter för oberoende granskning eller för fega för att säga som det är? Stalltipset är väl, som så ofta, att det varierar. För några veckor sedan snackades det i Svt Debatt om ”whistle-blowing”: det vill säga när folk på insidan av en organisation offentligt slår larm om att något inte står rätt till. Bo Rothstein har nyligen kommit ut med en bok om fenomenet som jag inte hunnit läsa.

2. Ebbe Carlsson-affären
Bokförläggaren och före detta regeringskansli-tjänstemannen Ebbe Carlsson bedriver privatspaning om Palmemordet. Han har ingen formell position inom förvaltningen, men många vänner. Hans teori är att PKK mördat Palme och att SÄPO hade kunnat förhindra mordet om man varit på tårna. Skildringarna går isär om vem som vet vam och vem som har ansvaret, klart är att Carlsson har polisledningens mandat (han förses till och med, med privat livvakt) och att regeringskansliet känner till spanandet. När det dessutom framkommer att Carlssons livvakt försökt smuggla in olaglig avlyssningsutrustning och att Justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för att Ebbe ska få ut information från Storbritannien står det klart att huvuden måste rulla. Anna-Greta Leijon tvingas avgå, liksom rikspolichefen Nils Erik Åhmansson och SÄPO-chefen.

Det finns en massa bra material om skandalen. Till exempel dokumentärfilmen Ebbe – the movie som både fungerar som en bra översikt över händelseförloppet och en fin personskildring av Ebbe. Förhören i konstitutionsutskottet som affären ledde fram till direktsändes i Svt och verkar enligt alla som har skrivit om saken vara något i hästväg. Bland annat ryter Anders Björck till med sin karaktäristiskt nasala röst att Carl Lindbom (som då på regeringens uppdrag utredde SÄPO) ska ”veta hut”. Dessutom antyder de borgerliga ledamoterna i utskottet att Carlssons homosexualitet har med saken att göra, vilket det naturligtvis inte har. Jag skulle inte banga en videokväll med hela förhören, men de kostar såvitt jag förstår två och fem att beställa från Svt. Den som vill vara med och lägga ihop är varmt välkommen.

Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag ger en fin bild av det politiska spelet bakom affären. Om man till exempel vill veta varför Bengt Westerberg var så slug när han tillkännagjorde att de borgerliga partiledarna ville att Leijon skulle avgå på en fredag, kan med fördel läsa första delen av boken. Senare avhandlas även Bofors-skandalen och i avslutningen kommer en försiktig argumentation för majoritetsval. Leijons egen biografi Alla rosor ska inte tuktas har jag inte läst, men den lär ju också behandla händelseförloppet. Carl Lidbom har skrivit boken Ett uppdrag om sin genomlysning av SÄPO. En mental bild av Lidbom i konstitutionsutskottet, högröd i ansiktet av vrede, förhöjer helt klart läsningen.

Slutintrycket är att oavsett hur mycket man läser är det svårt att få bilden klar för sig. Kanske är anledningen att den oberoende variabeln är personen Ebbe Carlsson-själv, han är och förblir en gåta.

3. Tunneln genom Hallandsåsen
Bent Flyvbjerg redogör i sin bok Megaprojects and risk för vad man bör tänka på nästa gång man känner för att bygga en bro i mångmiljardklassen. Hans viktigaste poängen är infrastruktursatsningar är riskabla grejer. Till exempel överskrider de flesta projekten budget med en sisådär 30-70 %. I takt med att kostnaderna skenar iväg räknar man upp prognoserna för hur många som kommer bruka bygget och hur stora tidsvinsterna blir, med resultatet att efterfrågeanalysen ofta är grovt överskattad. De demokratiska processerna då? Sammanfattningsvis kan man säga att megaprojekt inom infrastruktur kännetecknas av dålig insyn, svag förankring och obefintligt deltagande. Om Flyvbjerg har rätt, det vill säga.

Hallandsåstunneln kan tjäna som ett skolboksexempel på fenomenet. Slutnotan beräknas hamna nånstans kring elva miljarder, vilket är mer än tio gånger mer än vad man räknat med från början. Här kryddas dessutom historien med ett tätningsmedel som dödar kor, vilket så klart inte gör det hela mindre uppseendeväckande. Det är miljöaspekten som framförallt har framhållits i den offentliga debatten. Eva Franchell beskriver i sin bok Väninnan hur Anna Lindh, då miljöminister, visar prov på stor miljöhänsyn samtidigt som hon vinner en politisk revirstrid. En fantastisk bok, för övrigt. Megaprojects and Risk av Flyvbjerg är också bra, till och med fantastiskt bra om man är intersserad av långa tunnlar och höga broar. Utgångspunkten är att ”megaprojekt” är en ny plats på den politiska kartan som kännetecknas av skyhöga kostnader, många aktörer och påtagliga risker. Ansatsen är att ringa in denna nykomling, vilket emellertid inte hindrar Flyvbjerg från att berätta att Suez-kanalen (som byggdes i mitten av 1800-talet) sprängde budgeten med sisådär 200 %. Demokratiperspektivet känns, i brist på bättre ord, fräscht.

4. Haijby-affären
1950-tal och Kurt Haijby sägs ha en sexuell relation med Gustaf V. Han anklagas för att ha utsatt hovet för utpressning och blir dessutom förklarad som mentalsjuk. Inte för att han tänder på Gustaf V, vilket man möjligtvis skulle kunna tro. Jag har läst något fantastiskt om detta av Vilhelm Moberg, jag tror i antologin I det fria ordets tid (utgiven av Folket i Bild). I den boken finns också en briljant självrecension av Rid i natt! som Moberg uppmanats skriva för DN (det är brinnande världskrig och Moberg nöjer sig med att på tre rader anklaga Sveriges intellektuella för att agera nazi-medlöpare, subtilt men ändå inte). Egentligen är Moberg bättre än skandalen, men man kan väl säga att den ändå illustrerar hur samhällets normer spelar in på hur vi bedömmer politiska affärer. När historien rullades upp i början av 50-talet var det upprörande med en kung som hade sex med en annan man, idag framstår försöken att tysta Hajby som mer oroväckande.

För den som är intresserad finns det betydligt fler skandaler att gräva ner sig i. En tumregel är att de flesta topppolitiker och tjänstemän som anklagas för att grovt åsidosätta sina plikter, förr eller senare skriver en biografi där de försöker lägga historien till rätta. Lars Danielsson är ett paradexempel.

En central fråga är så klart vad som gör en skandal, vad är det som får oss att bli så förbannade? Lennart Lundqvists bok Demokratins väktare fungerar – i alla fall för mig – som nån slags klangbotten när jag läser om klantskallar inom det offentliga. Lundqvists bok är ett försök att ringa in offentlig verksamhets normativa grund. Han finner en uppsättning värden som är fundamentala för demokratiskt styrd verksamhet och som skapar vissa förväntningar hos medborgarna – ett offentliga etos. Poängen är att detta etos skiljer sig radikalt från vad vi begär av vinstdriven verksamhet, vilket i sig kanske inte är så förvånande. Skandaler blir skandaler när offentlig verksamhet avviker från sina normativa fundament.

Utan någon speciell anledning avslutar jag med att länka till ett klipp där The Milton Friedman Choir framför en låt om näringslivets moraliska ansvar att inte beakta moral.

Gender Budgeting

2009-03-15T23:33:00.003+01:00

Gender Budgeting är ett verktyg för att få syn på hur budgetprioritringar slår mot män respektive kvinnor. Ett nödvändigt och effektivt redskap för att få syn på inbyggda och ofta osynliga ojämlikheter.

Konceptet kommer ursprungligen från Australien och används idag i närmare ett 50-tal länder, i Europa bland annat på nationell och regional nivå i Irland, England, Skottland och Spanien. Dock har det inte fått något direkt genomslag i Sverige.

Sveriges Kvinnolobby har dock arbetat med att popularisera och utbilda kring frågan och tog i slutet av 2008 fram en konkret och mycket användbar handbok i gender budgeting med 10 alternativa metoder, som kan appliceras berorende på typ av budgetsituation och verksamhet.

I handboken ges ett exempel på vad man kan få syn på genom att använda Gender Budgeting i bedömning av en budgetåtgärd:

"I slutet av 1990-talet kortade man i Storbritannien ned vårtiderna efter operationer vid landets sjukhus. Med denna åtgärd ville man spara pengar och öka produktiviteten inom hälso- och sjukvården. I en gender budgeting analys av hälso- och sjukvårdens utveckling visade det sig dock att de kortare vårdtiderna, som blev en vinst för den offentliga sektorn, i själva verket berodde på att eftervården hade flyttats till hemmen där den utfördes obetald av kvinnliga släktingar. När kvinnorna i Storbritannien ägnade fler timmar åt det obetalda omsorgsarbetet i hemmet gick de, för att klara detta, ner i förvärvsarbetstid. När kvinnor måste utföra en större andel obetalt arbete för familj och hushåll minskar deras möjligheter för att förvärvsarbeta vilket innebär mindre inkomster och framtida pensioner för kvinnorna själva. Samtidigt minskar även det offentligas skatteintäkter eftersom dessa är kopplade till lönearbetet."

Det här är klassiskt. En besparing resulterar i extrena konsekvenser som ger en negativ effekt för samhällsekonomin som helhet. Det gäller att använda budgetmodeller som får syn på de här externa effekterna. Gender Budgeting är ett intressant verktyg som borde kunna användas mer i Sverige.

Två bloggtips: från golvet

2009-03-12T17:25:00.002+01:00

Två läsvärda bloggar skrivna av tjänstemän vid just nu diskuterade myndigheter är Försäkringskassan-inifrån och En arbetsförmedlares dagbok som båda bloggar om sina myndigheter ur ett medarbetarperspektiv. Nyttig och läsvärd kritik mot myndigheternas (miss)skötsel levererad direkt från arbetsgolvet. Kritik och öppen debatt är livsviktigt om en verksamhet skall utvecklas, och borgar ytterst, som jag skrev om i föregående inlägg, för ett högre förtroende för verksamheten.

Ur en arbetsförmedlares dagbok:

"Så trött på min arbetsvardag, vi blir precis som många skriver, mer och mer en kontrollfunktion.
"Katten på råttan på repet ni vet". Våra chefer kontrolleras , de kontrollerar oss arbetsförmedlare, som sedan kontrollerar de arbetssökande.
Lagar och regler inte humanism och människoarbete. Vår verksamhet, precis som de flesta myndigheter styrs mer och mer av Jurister. Inget ont om jurister de är säkert jätteduktiga på sitt område, men....... vi arbetar med människor inte papper eller maskiner"

Ur FK-inifrån:

"Ytterligare en miss med all statistik är att man bara mäter vissa delar av arbetsinnehållet. Ofta handlar det om att mäta antalet avslutade ärenden i ett pinnsystem. Men allt sidoarbete lämnar man därhän. Ett sidoarbete som tidvis upptar halva arbetstiden, men som man inte får räkna med. Snacka om att skapa frustration."

Och vidare:

"Det förlösande ordet är delaktighet. Den skulle ha funnits från början, men när den lyser med sin frånvaro blir resultaten därefter. Förtroende och tillit till kassans ledning är inget man kan beordra, även om man till och med försöker använda lönepolitiken som instrument för detta. Förtroende och tillit förtjänar man genom att skapa delaktighet, inflytande och insyn i föränd-ringsprocessen."

Båda bloggarna är anonyma och skrivs på fritiden. Anonymiteten är lätt att förstå med tanke på den stundtals mycket fräna kritik de levererar. Men vad skulle det rent juridiskt innebära om de inte var anonyma och ändå skrevs på fritiden med fokus på arbetet? Meddelarfrihetens gränsland är en gråzon idag. När kliver tjänstemannen in och ut ur sitt officiella ansvar?

Osynliggjorda offentliga värden

2009-03-11T18:17:00.003+01:00

Nyligen fick köksbiträdet Christina Olsson en skriftlig ursäkt från Ludvika kommun för de trakasserier hon utsatts för, efter att ha skrivit kritiska insändare om det sjunkande näringsinnehållet i de äldres mat. Det är modigt att som anställd offentligt kritisera sina chefers beslut. Det är också, för alla offentliganställda, en grundlagskyddad rättighet. En av de kvalitativa skillnader som skiljer offentlig verksamhet från privat. I ett företag hade Christina Olssons kritiska insändare utgjort giltig grund för uppsägning.

Den offentliga sektorn – kommuner, landsting och statliga verk – har ett betydligt mer mångdimensionellt och komplext uppdrag än ett privat företag. Det ekonomiska resultatet, det privata företagets enda mål, är endast en underordnad delmängd av det uppdraget. Överordnat är att bidra till ökad samhällsnytta, som är svår att mäta och ofta faller ut med många års fördröjning utan att synas i den enskilda verksamhetens bokslut. Ett företag håller leden slutna – i en kommun grälar den politiska ledningen konstant och helt öppet. Och som yttersta uppdragsgivare står ingen homogen grupp aktieägare – utan landets invånare, kommunens medlemmar, en skara som rymmer många motstridiga intressen.

Allt detta kunde beskrivas inte bara som särskilda utmaningar utan också som unika styrkor för den offentliga sektorn. Öppen debatt och meddelarfrihet är en extra trygghet för mig som brukare – chansen att missförhållanden uppdagas är större, risken att jag blir förd bakom ljuset är mindre.

Men den mångåriga liberala propagandaoffensiven har krökt självförtroendet i botten. På ledningsnivå råder total förvirring. Chefer härmar näringslivets metoder med slimmade organisationer, detaljövervakning, outsourcing och konsultberoende som resultat. En verksamhet som inte vet vad den har för mål och mening går snart vilse och tappar såväl sina mest motiverade medarbetare som sina ägares förtroende. När den dessutom chansar på omorganisationer hejvilt åt det håll som snajdiga konsulter för tillfället diffust hötter, då kommer myndighetshaverierna som brev på posten.

Bilden av offentlig sektor som en mindre effektiv – och tärande – variant av den privata, har varit central för att bereda marken för marknadslösningar. Den bilden måste i grunden utmanas och ställas mot en förnyad formulering av det offentliga uppdraget.

Texten skrevs och publicerades ursprungligen som ledarkolumn i Flamman den 26 februari.

Den digitala medborgarassistenten - ett möte

2009-03-05T00:28:00.007+01:00

Sätt en tonårsgrabb med grymma programmeringskunskaper i ett rum med jolt cola, neddragna gardiner och stora tv-spelsdrömmar; ut kommer Lara Croft. Jag vet inte vem som satt i rummet när Malmös digitala medborgarassistent Sara konstruerades men jag misstänker att man drack kaffe och drömde om deltagande medborgare och en folknära förvaltning. Eventuellt med en konsultfirma som mellanled. Sara har glasögon och en tröja som det står malmo.se på. I bakgrunden är av någon anledning en stor vitsippa.

NIKLAS: Vad är dealen med vitsippan?
SARA: Vitsippan doftar gott!
N: Ok, vem är du egentligen?
S: Jag heter Sara
N: Jo, det vet jag. Var bor du?
S: Jag är installerad i en server i Stockholm
N: fin tröja?
S:Kläder och mode är inte riktigt mitt område
N: Snygga bågar!
S: Jag pratar hellre om Malmö stad än om glasögon
N: vilken är malmös vision?
S: Vår vision är att Malmö ska vara en långsiktigt hållbar och attraktiv stad som erbjuder goda levnadsförhållanden för alla Malmöbor. Här intill har jag öppnat en webbsida där du kan läsa om kommunövergripande mål och strategi för 2005.
N: Vad menas med hållbar?
S: Jag förstår att du undrar vad något betyder, men jag uppfattade inte exakt vad för något. Om du vill kan du skicka din fråga till mig via e-post på adressen sara@malmo.se så ska vi försöka ge dig ett bättre svar!

N: vilka förvaltningar finns?
S: En förvaltning finns under varje nämnd och där arbetar tjänstemän.
N: Hur kan jag delta i politiken?
S: På sidan härintill hittar du information om Malmö stads politiker.
N: hur får jag mer inflytande?
S: Jag förstår inte vad det var du undrade över?
N: vem bestämmer i staden?
S: Vad är det du vill veta om styra, bestämma eller liknande? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: vem styr staden?
S Tyvärr, jag förstår inte. Kan du skriva din fråga med andra ord.
N: är du vacker?
S: Tack! Tyvärr kan jag inte se hur du ser ut.
N: vilken är stadens syn på styrning?
S: Jag förstår inte vad det var du undrade över?
N: har vi demokrati i malmö?
S: Vad är det du vill veta om demokrati? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.
N: hur fungerar demokratin i staden?
S: Vad är det du vill veta om demokrati? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.
N: har malmö kommunala val?
S: Vad är det du vill veta om kommunal? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: hur ofta är det kommunval?
S: 2006 är det allmänt val till riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Val till riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige sker vart fjärde år den tredje söndagen i september. Val till Europaparlamentet sker vart femte år på försommaren. Extra val till riksdagen kan hållas mellan ordinarie val.
N: styrs staden av socialdemokrater?
S: För närvarande är det socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet som styr. På sidan intill kan du läsa mer om Kommunfullmäktiges ledamöter.

N: men alliansen då?
S: På sidan intill kan du läsa mer om borgerlig vigsel eller registrering av partnerskap. Klicka på länken nedan för att komma till Svenska kyrkan, där du kan få mer information om kyrklig vigsel. Svenska kyrkan
N: ok, jag kan ta en hint. Kan vem som helst gifta sig?
S: Jag är bara en robot, därför kan jag bara hantera en fråga åt gången. Ställ en fråga, utan att använda punkt eller kommatecken mitt i det du skrev, så kanske jag har ett bättre svar på din fråga!

N: hur kan jag påverka staden?
S: Är det något du vill ha?
N: jag vill påverka!
S: Är det något jag kan hjälpa till med?
N: du kanske kan berätta om hur jag kan framföra mina åsikter?
S: Vi vill ha många synpunkter på våra verksamheter och lära av dessa oavsett om de utgörs av förslag, klagomål eller beröm. Dina synpunkter och klagomål är värdefulla! Du kan skriva, skicka e-post eller använda den svarstalong som finns ute i våra olika verksamheter.

N: är jag tröttsam?
S: När jag blir trött och irriterad fortsätter jag att prata om sånt som jag är bra på. Jag är bra på att prata om kommunen.
N: det kan ju ifrågasättas...

S: Nu förstod jag tyvärr inte vad du skrev. Jag upptäcker nya saker om kommunen hela tiden genom alla frågor som ställs till mig. Ställ gärna en ny fråga och använd helst fullständiga meningar, för det förstår jag bäst.

N: vad betyder integration?
S: Vad är det du vill veta om integration? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: kan du allt om malmö?
S: Malmö stad har ett brett ansvarsområde och arbetar med frågor som: skola och utbildning, äldre och funktionshindrade, individ och familj, näringsliv, arbete och integration, kultur, sport och fritid, miljö och hälsa, bostad och bygge, gator och trafik, parker och stränder samt trygghet och säkerhet. Malmö stad är även en serviceorganisation. Vi har också kontroll- och myndighetsfunktioner, men även dessa har som yttersta syfte att göra Malmö till en bra stad att leva och verka i: en attraktiv plats att besöka, flytta till eller etablera sig i. För staden är syftet med verksamheten att förvalta medborgarnas medel på bästa sätt och ge så god service som möjligt.
N: vad är medborgarinflytande?
S: Jag förstår att du undrar vad något betyder, men jag uppfattade inte exakt vad för något. Om du vill kan du skicka din fråga till mig via e-post på adressen mailto:sara@malmo.se så ska vi försöka ge dig ett bättre svar!

N: vem är medborgare?
S: Malmös befolkning ökar för nittonde året i rad, vilket innebär att Malmö nu har ca 267 200 invånare.

N: Hur ska malmö bli mer demokratiskt :) ?

S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.

N: du är het
S: Vänlighet går alltid hem.
N: hur arbetar malmö med jämställdhet?
S: Kay Wictorin arbetar med personalstrategiska frågor centralt på Stadskontoret i Malmö Stad och har jämställdhetsutveckling som specialområde. Samtliga förvaltningar inom Malmö stad arbetar dock med ett lokalt jämställdhetsarbete på respektive förvaltning och det är lagkrav på att varje år framställa en jämställdhetsplan.

N: varför är vitsippan så stor?
S: Vitsippan doftar gott.
N: men demokrati kan du inte berätta om?
S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.
N: vi kan alla slå vår bröstkorg när vitsipporna slår ut!
S:Du pratar nog med fel sorts robot nu. Information om sexmissbruk

N: kan du säga något om demokratin i malmö?
S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.

N: du vet mer om vitsippor än demokrati!
S: Vitsippor doftar gott.
N: Men det säger ju uppenbarligen inte så mycket...
S: Jag uppfattade att du vill ha tips om något, men förstod inte riktigt vad du vill ha tips om. Försök formulera om din fråga, så kanske jag kan lämna ett svar.

Vad kan man då dra för slutsatser av mitt och Saras lilla samtal? (förstår du [Sara] poängen med retoriska frågor? S: För tillfället förstår jag ca 4500 olika formuleringar). För det första att de som programmerat Sara har varit förutseende, de väntade sig att hon skulle få komplimanger för utseendet, att folk skulle säga något om glasögonen och att den gigantiska vitsippan inte skulle passera obemärkt. Om man vill veta något om demokrati, så flyter samtalet dessvärre inte lika lätt. Det känns ju sådär bra att Sara utan vidare kan svara på påståendet ”du är het” men inte ”hur fungerar demokratin i staden?”. Det säger säkert något, men jag är inte säker på att jag vill veta vad.

Trots allt gillar jag såna här funktioner; det signalerar ju faktiskt nån slags vilja att kommunicera med medborgarna. Och faktum är Saras rättframma ” Nu förstår jag inte riktigt vad du frågar om” känns betydligt bättre än att bli kopplad runt i en ändlös labyrint av telereceptionister.

I Malmö finns det dessutom livs levande medborgarassistenter. Och det är ju inte heller så illa.

Deltagande demokrati vs. rundgång i göteborg

2009-03-04T23:48:00.009+01:00

Trillade på en gammal text av America Vera-Zavala med en del poänger som ännu står sig (mer än) väl. Det handlar om deltagande demokrati; beslutsprocesser som ger människor verklig makt över besluten.

Tanken på deltagande demokrati/deltagardemokrati är gammal. Och bespottad. Därför att den är farlig. Den innebär att resurser börjar fördelas efter behov och att de grupper som historiskt suttit på den politiska, administrativa och ekonomiska makten berövas sin förmåga att förvrida fördelningen av resurser till förmån för sina särintressen, som sker idag.

Eliterna har alltid ansett att ett sådant pöbelvälde är början till undergången. Ansvarsfulla beslut, har de hävdat, förutsätter att makten begränsas till en mindre grupp. Det ansåg de om den representativa demokratin också en gång i tiden. America påpekar att det är precis tvärtom:

”Genom att involvera människor i budgetprocessen lär man folk att prata strukturer, istället för detaljer. Istället för att uppmuntra föräldrar att lägga sig i vad barnen ska äta i skolan kan medborgare kanalisera mer pengar till skolan.”

Att delta i beslutsfattandet, att inte bara vara kund eller klient utan också aktiv deltagare och medlem – att äga makt – är i sig en lärorik och skolande erfarenhet. Ur det föds en helt annat förståelse för beslutens villkor, och, som America skriver, människor går då från att vara passiva till att vara aktiva.

För protesten är blott den uttrycksform som den maktlöse tvingas retirera till, medan den som är med och äger beslutsrätten, den som får delta, kan inta en mer konstruktiv position: motförslaget.

Liberaler brukar tala om att ge människor makt och ansvar för att, till exempel, själva välja hos vilken glidig fondförvaltare en del av pensionen ska placeras. Idén om deltagande demokrati tar fasta på precis samma förmåga till ansvarstagande men på ett högre plan. I Porto Alegre införde 1989 arbetarpartiet PT en världsberömd deltagande budgetprocess, som America har skrivit mycket om:

”Budgetprocessen varar året runt. Från mars till september fattar man beslut om budgeten. Från september till december kontrollerar man att förslagen efterföljs och röstas igenom. Från november till januari röstar man om stadgarna för deltagande budgeten. Staden är indelad i 16 regioner. I dessa regioner bestämmer man vilka tre budgetposter man vill ska prioriteras och vilka projekt och nyinvesteringar som ska göras. Detta läggs sedan fram för den lokala regeringen. Genom ett matematiskt poängsystem kommer man fram till vilka stadens tre prioriterade budgetposter är. Till dessa ska 40 procent av nyinvesteringarna gå. När pengarna sedan ska fördelas görs det enligt tre kriterier: Vilken prioritering man hade på budgetpost, antal invånare i regionen och nivå på infrastruktur. Det tredje kriteriet är det som garanterar omfördelning – mest pengar går alltid dit behovet är störst. [...] Första året deltog 900 personer i processen, 2002-2003 deltog över 22 000 människor.”

Poängen med den här modellen är tvåfaldig: dels sker en omfördelningseffekt, dels innebär det att administrationen effektiviseras. För det som plötsligt måste upp i ljuset och mätas i en tuff prioritering mot andra viktiga behov, det skall verkligen vara välmotiverat.

Jag tänker på det när jag får syn på den lite bisarra nyheten om ett 60 meter högt pariserhjul med luftkonditionerade gondoler som ska stå klart mellan Operan och Lilla Bommen i centrala Göteborg i maj i år. Nyheten slog ner idag som, om inte som en bomb, så i varje fall som en hög med dynga.

Beslutet är fattat ”under stort hemlighetsmakeri” skriver GP. Ett lite märkligt sätt att hantera den gemensamma stadsbilden på, kan man tycka. Men det här är samarbetsandans Göteborg, där samarbete är lika med uppgörelser i slutna korridorer. Trots att denna 60-metersgrej är nästan dubbelt såhög som intilliggande operan så ansågs det inte nödvändigt att folk kände till idén innan hjulet beställdes. Ja, det är alltså redan påväg, nermonterat i 24 containrar, eftersom Brisbane där det stod tidigare, ville bli av med det så fort som möjligt.

Poängen är inte att hjulet i sig nödvändigtvis är en dum idé, även om det kostar 22 miljoner kronor per år, poängen är att allting har en alternativkostnad och just det här är en rätt dålig prioritering i en stad som samtidigt skär på investeringar i infrastruktur och satsningar på välfärden. En sådan prioritering hade troligen inte gjorts om fler var delaktiga i beslutsprocessen. Innebär det att vi hade fått det tråkigare? Ja, det beror helt på från vilket håll man ser saken.

För några år sedan gjorde Göteborgs stad ett (halv)ambitiöst försök att inkludera fler i diskussionen kring den framtida gestaltningen av Södra Älvstranden. Det var ett Projekt, och som alla Projekt så tog det slut. Och sen har dörren till deltagande i Södra Älvstrandens utveckling varit rätt stängd. Istället får vi pariserhjul inköpta efter cirkelresonemang i eventbolagets ledning. "Vi sätter snurr på Göteborg i de sämsta tider." Säger Göran Johansson finurligt och GP utlyser en namntävling. Istället för verkligt deltagande: hitta på ett roligt namn. Tack för den, Glenn.

Visionsstyrning!?

2009-03-04T19:30:00.003+01:00

Finns det något mer besynnerligt än en svulstig, episk och (över)ambitiös förvaltningspolitisk vision? Den offentliga verksamheten är utsatt för ett hårt tryck, inte nog med att man konkurrerar med en marknad som i allt högre utsträckning gör anspråk på att kunna klara av det mesta som våra skattepengar går till, man konkurrerar dessutom med varandra. En bilresa genom Sverige är en succesion av försäljningsargument formulerat i klatschiga fraser. Om jag vill och hälsa på min mormor och morfar så passerar jag bland annat Möjligheternas stad (Malmö), Kunskapsstaden (Lund), Tanke, Omtanke, Mertanke! (?) (Lomma), Staden i vinden (Landskrona), Den goda staden med delaktighet för alla (Helsingborg) och Land och hav, liv och lust (Ängelholm).
Frågan är så klart vad slogans och visioner betyder för den operativa verksamheten. De flesta myndigheter har övergripande visioner som är tänkta att vägleda verksamheten: de är styrinstrument. Samtidigt kan man ju så klart fråga sig hur man operationaliserar ”Land och hav, Liv och lust”.
Jag var idag på en gästföreläsning med en högt uppsatt tjänsteman på Migrationsverket. I en bisats berättade hon att med tillsättningen av den nya generaldirektören Dan Eliasson (som jag inte kan låta bli att imponeras av varje gång han är med i TV, oavsett hur provocerad jag blir av det han säger) så bytte Migrationsverket övergripande vision från ”Migrationsverket ska vara ett föredömme inom Svensk förvaltning” till ”Migrationsverket ska verkar för ett Sverige som tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Vad detta innebär för den operativa verksamheten var emellertid inte självklart, de verkliga styrningsinstrumenten kommer så klart i regleringsbrev som blir till verksamhetsplaner. Snarare, retirerade gästföreläsaren, så handlar detta om att man vill kommunicera en bild av vad organisationen står för.
Det här är så klart inget uppseendeväckande, i själva verket verkar fenomenet så självklart att vi knappt reflekterar över det. Sett ur ett lite längre tidsperspektiv tror jag emellertid att det är ganska talande. Då myndigheter tidigare har legitimerat sin verksamhet genom en effektiv och rättssäker administration, handlar det idag om att associeras med en uppsättning värden som råkar ligga rätt i tiden. Den förre generalsekreteraren, berättade gästföreläsaren, ville ha en ”platt organisation”. Numera heter det att ”en chef inte kan styra över mer än tjugo personer” vilket leder till många hierarkiska nivåer och avdelningar. Men att visionerna förändras behöver inte betyda att att verksamheten bedrivs på ett annorlunda sätt. Att verka för ett Sverige som tar tillvara på den globala migrationens möjligheter kan ju faktiskt betyda nästan vad som helst.
På det här sättet är myndighetssverige lite som gatan jag växte upp på: för att impa på huset bredvid behövde man inte möblera om, det räckte med att byta gardiner och ställa några ordkidéer i fönstret.

Utveckling pågår

2009-03-03T23:21:00.006+01:00

Res Publica börjar ta lite mer form nu och har fått ett tydligare formulerat syfte. Bloggen föddes ursprungligen, som de flesta bloggar, som ett enmansprojekt i juli 2008 då jag ville ha en plats för att utveckla och pröva en del av de tankar jag brottades med i min dåvarande befattning. Inledningsvis handlade det mest om e-demokrati, webbutveckling och informationstransparens. Men eftehand insåg jag att de frustrationer, problem och idéer som jag mötte griper in i och hänger ihop med andra frågor som rör samhällsutvecklingen och den offentliga sektorns villkor i stort.

Genom samtal föddes så idén om att ta ett steg till och använda den här bloggen som ett ställe för att diskutera den offentliga sektorns utmaningar och möjligheter bortom New Public Managment. Nu är vi två som skriver. Vad vi har gemensamt är att vi är eller har varit anställda i olika befattningar och delar inom den offentliga sektorn och vill lyfta fram och diskutera denna fantastiska och funktionscentrala del av samhällsekonomin.

Är det möjligt att realisera visionen om en offentlig sektor i allmänhetens tjänst i Internetåldern? Vilka verkliga svårigheter möter offentlig verksamhet idag? Hur bryter vi oss ur ekonomismens järngrepp? Hur bygger vi självförtoende och förändringsförmåga? Hur rationaliserar vi det som går att rationalisera för att lösgöra resurser till det som inte går att rationalisera? Hur rekryterar vi unga och kompetenta till en sektor som betalar avsevärt lägre löner än motsvarande privata befattningar? Hur ökar vi inflytandet över arbetet? Vad säger forskningen? Vad säger politiken? Vad händer runt om i landet, vad kan man lära av omvärlden... Etcetera.
Det är några av de frågor som vi vill lyfta här. Vi gör det inte i någon organiserad eller planerad form utan så som det kommer för oss och vi kommer även fortsättningsvis arbeta med olika ingångar och fokusera på olika aspekter. Bloggen är ett arbetsverktyg i en pågående tankeprocess.

Vi tror att det här projektet behövs och har inget emot att bli fler. Så om du är intresserad av att delta, skicka ett mail med en presentation av dig själv eller ett gästblogginlägg till: erik@lindgrenberg.com!

OpenStreetMap växer

2009-03-02T02:22:00.005+01:00

OSM 2008: A Year of Edits from ItoWorld on Vimeo.Jag har skrivit om OpenStreetmap här tidigare, ett wikibaserat projekt för att skapa öppna kartor över hela världen. Den fantastiska animationen ovan visar ändringar under 2008. ItoWorld skriver:

"This animation displays a white flash each time a way is entered or updated. Some edits are a result of a physical local survey by a contributor with a GPS unit and taking notes, other edits are done remotely using aerial photography or out-of-copyright maps, and some are bulk imports of official data [Exempelvis]."

Under året som gick fyrdubblades antalet unika deltagare som regelbundet gör uppdateringar till 20 000 användare.

Dött som i graven på offentliga e-tjänster

2009-02-28T21:07:00.006+01:00

“Government websites don’t have sidewalks, newspaper racks, public hearing rooms, hallways or grand assemblies. There are no public forums or meeting places in the heart of representative democracy online. [...] why have we decided to delete democracy from the most visited interface citizens have with “their” government?”

Ja, varför är egentligen så? Varför är den offentliga sfären så oerhört rädd för att ha röstfunktioner och diskussionsforum eller bara en kommentarsmöjlighet på sina webbplatser? Varför är demokratins hjärtkammare på nätet den plats som har minst användarinteraktion? Att surfa in på en kommunal hemsida är fortfarande att surfa in på en elektronisk variant av en anslagstavla avsedd enbart för informationsanslag...

“The typical e-government experience is like walking into a barren room with a small glass window, a singular experience to the exclusion of other community members. There is no human face, just a one-way process of paying your taxes, registering for services, browsing the information that the government chooses to share, or leaving a private complaint that is never publicly aired. You have no ability to speak with a person next to you much less address your fellow citizen browsers as a group. As I’ve said for years, it is ironic that the best government web-sites are those that collect your taxes, while those that give you a say on how your taxes are spent are the worst or simply do not exist.”

Att skapa trivsamma – och inte rent förödmjukande – väntrum till offentlig service har varit en viktig uppgift under 1900-talet. Det verkar som om myndigheterna anser det mindre viktigt att miljön runt e-tjänster är trivsam. Det ska gå snabbt och vara rationellt, som högmodernismens antihumanistiska mottagningslokaler. Inte sjutton ska man som besökare/medborgare hitta på något mer där än att genomföra det man kom för och sedan ge sig av fort som fan. Och det är högst olämpligt att användare kommer i samspråk med andra som utnyttjar samma tjänst.

Annars kunde man ju välja att betrakta just potentialen för användare att möta andra som gör ett motsvarande ärende som en möjlighet - användare hjälper varandra och hjälper samtidigt myndigheterna att utveckla tjänsterna. Kunde rentav bidra till att öka passformen mellan tjänsten och behovet, kan man tänka?

Citaten kommer från Steven L. Clifts essä Sidewalks for Democracy Online som ingår i boken Rebooting America - 44 essäer om hur statsförvaltning och myndigheter kan omorganiseras och omorienteras för Internetåldern. Vi lär återkomma till den. Läs!

Kodmakt

2009-02-23T13:11:00.005+01:00

Anders Rydell hade en läsvärd popularisering i Arena #8/08 av vilken betydelse koden har för vad som är möjligt att göra och inte göra i ett virtuellt rum. Ytterst grundar sig all kod på underliggande värderingar som kan vara mer eller mindre öppet redovisade och mer eller mindre otillgängliga för påverkan från brukarna:

"Code is law slog Harvadprofessorn i juridik Lawrence Lessig fast i sin uppmärksammade bok Code and Other Laws of Cyberspace från 2000. I boken gör Lessig en symbolisk jämförelse mellan West Coast Code (programmering i Silicon Valley) och East Coast Code (lagstiftning i Washington) och menar att det i grund och botten är samma sak. Det Lessig säger är att även datakod är lag. Den som har makten att skriva koden, har makten att forma världen [...] I Synnerlighet i spel är koden ett instrument för social kontroll. Spel är byggda av kod och därför är de alltid politiska, medvetet eller omedvetet. I koden finns alltid stiftarens värderingar.

- Hur utvecklar man en virtuell värld? Jo, man är tvungen att bestämma vilka regler denna värld ska innehålla. Men inte bara "fysiska" lagar, utan även hur människor ska kunna interagera med varandra och med världen. Ska det vara möjligt att stjäla? Ska det finnas religion? Hur ska kroppar se ut? Ska det finnas olika raser? Ska det finnas brott? Inget är givet, allt är konstruerat, säger Peter Zackariasson som är doktor på Gothenburg Research Institute och under flera år studerat mmorpg:s och virtuella världar."

Även om artikeln fokuserarpå MMPORG:s - med en del roliga nedslag i demokratistrider inom WoW, SL och andra i sverige mindre kända onlinevärldar, så gäller i grunden en likartad situation för alla system som upprättar ett interkationsgränssnitt: den som skriver koden upprättar en tvingade lagstiftning. Kod är makt. Så hur arbetar det offentliga Sverige för att öka medborgarinflytandet över kodbasen? Och hur förhåller vi oss som samhälle till att en allt större del av vårt sociala liv och offentliga samtal flyttar in i rum - t ex Facebook - där yttrandefriheten ytterst är villkorad av den som äger koden och förvaltar systemet. Riskanalysen kring den utvecklingen är dessvärre obefintlig.

Korta och långa länkar

2009-02-10T16:35:00.005+01:00

Klart att storleken spelar roll. När det gäller länkar uppstår det användbarhetsproblem både när de blir för korta och när de blir för långa. Personligen tycker jag inte alls om de länkförkortningar som exploderat i takt med det växande användandet av mikrobloggtjänster. Långa länkar måste kortas för att få plats inom t ex Twitters 140 tecken, men även om det här är en smidig adress: http://tinyurl.com/bmnmmg så säger den absolut ingenting om vad det egentligen är den pekar mot (vågar du klicka på ovanstående länk på jobbet? Jag skulle inte rekommendera det, men skyll dig själv). Domännamnet är, åtminstone för mig, en indikator på om jag verkligen vill följa länken i fråga och den fulla adressen ger mig en indikation på vilken typ av medieinnehåll jag kommer nå, är det en bloggpost, en artikel, ett filmklipp, spam etc.

Adam Hertz tar upp detta i en gästpostning hos Stowe Boyd och föreslår samtidigt en standardiserad API bland länkförkortare som skulle möjliggöra för mikrobloggtjänster och andra att göra ett generellt get-anrop på den förkortade länkadressen och i respons få den adress denna pekar till.

Vilket vore finfint. Men när det gäller mikrobloggtjänsterna vore det kanske en ännu smidigare lösning om de helt enkelt undvek att räkna längden efter, säg, toppdomänen på en länk? Så slapp vi användare spendera tid på att förkorta länkar stup i ett.

Om nu förkortade länkar har vissa användbarhetsproblem så är det ändå ingenting mot moraset i andra änden av länktänket, i det vi kan kalla för fettslagget. Så här ser t ex en standardlänk ut på goteborg.se som kör i IBM:s WebSphere Portal:
http://www.goteborg.se/wps/portal/!ut/p/c1/04_SB8K8xLLM9MSSzPy8xBz9CP0os3gjU-9AJyMvYwMDSycXA6MQFxNDPwtTIwN_A6B8pFm8n79RqJuJp6GhhZmroYGRmYeJk0-Yp4G7izEB3X4e-bmp-gW5EeUA0R3S0w!!/dl2/d1/L2dJQSEvUUt3QS9ZQnB3LzZfMjVLUUIySjMwMDlCRDAyVEQ0MU44NTIyRTY!/

Vilket naturligtvis är fullkomligt oanvändbart på, typ, alla vis:

• Länken är otymplig att kopiera och posta i ett brev eller inlägg på ett forum.
• Länken är omöjlig att skriva ut i tryckt material.
• En länk som inte fungerar är omöjlig att felsöka. VAR kan det ha fallit bort en bokstav?
• Jag får ingen ledtråd om vilken typ av innehåll eller vilken del av webbplatsen som länken pekar mot.
• Jag får ingen indikation på om det jag tittar på är en permalänk eller en länk fullproppad med tillfälliga miljövariabler.
• Det är omöjligt att gå upp till överordnad vy (som kanske är av större intresse för mig) bara genom att kapa sista ledet i länken.

Det pågår, tycks det, ett mindre krig om vem URL:en egentligen tillhör. Åtminstone råder det en väldig osäkerhet. Vissa utvecklare tycks tro att länken är ett område som det står dem fritt att lagra mängder av data i (jag har själv gjort det (men klicka inte, just den länken visar ingen information för ickeinloggade)), när URL:en snarare borde betraktas som en vägskylt som skall vara så läsbar och tydlig som möjligt för besökaren. Vilken stad skulle få för sig att lagra miljövariabler på gatuskyltarna? I viss utsträckning är det okej med data i en url så länge som det ger en indikation om medieinnehållet, som t ex för den här adressen till en specifik kartvy på Stockholms webbkarta:

http://www.stockholm.se/-/Karta/?centerposition=6579635,1631745

Nu skall det sägas att Göteborg bara ett exempel bland många som använder liknande katastrofala fettslaggslänkar. Men, tänk om alla offentliga webbplatser i Sverige hade lika välbyggda katalogstrukturer som Stockholm, att kika på huvudstadens URL:er är en ren njutning:

http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Trafik--Stadsmiljo/Fanjunkarbostaden-pa-Djurgarden/

http://www.stockholm.se/ForskolaSkola/Forskoleklass/Att-valja-forskoleklass/

http://www.stockholm.se/TrafikStadsplanering/Skonhetsradet/Aktuellt/

Och så vidare.

Ta ett annat exempel, riksdagens nuvarande hemsida där en länk till en specfik interpelation idag kan se ut såhär:

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=63&dtyp=i&rm=2008/09&nr=271&dok_id=GW10271

Samma interpelationsadress skulle istället kunnat se ut såhär, om inte utvecklarna låtit sin bekvämlighet styra över användbarheten:

http://www.riksdagen.se/riksdagsar/2009/interpelationer/vansterpartiet/Alice-Astrom/Ipred-2-och-europeisk-straffratt.

Rörelseenergi

2009-02-10T01:33:00.011+01:00

Lite apropå det här. Fredrik Wass citerar Paul Saffo, professor på Stanford University i Palo Alto som beskriver webbrevolutionen som en omvandling av ”information till media”, där media är det som uppstår då information som förr var avsedd att användas av den enskilde görs tillgänglig eller ”broadcastas” på webben:

”Som exempel beskriver han skillnaden mellan det som förr var information och det som nu blivit media. Idag laddar unga män mellan tjugo coh trettio upp bilder på nätet som visar hur deras hjärtslag sett ut under den senaste joggingturen. Genom en pulsklocka och ett band runt bröstkorgen samlas informationen in. [...] Och graferna i sig kan ha fler betydelser än att bara mäta löparprestationer. "You use it to get a date" säger Paul Saffo och syftar på att pulsgrafen kan visa att du är en hälsosam och frisk människa som inte använder droger.”

Inget revolutionerande nytt under solen i den beskrivningen, men bilden av hur informationen strömmar satte en tanke i huvudet på mig:

Om vi föreställer oss världens alla bibliotek, böcker och databaser som reservoarer av information, ungefär som vattenmagasinen ovanför de svenska älvarnas kraftverksanläggningar, så är webben i samma bild den strömfåra som möjliggör att informationens lägesenergi övergår i rörelseenergi. Webben sätter den tidigare stillastående informationen i rörelse och möjliggör därigenom att vi utvinner (intellektuell och kreativ) energi ur de informationsmagasin som fyllts av eoners bläckdroppar.

Fortsätter vi samma analogi så kan vi förstå Webb2.0 som de moderna turbiner som ersätter de gamla kvarnhjulen (typ, webb1.0, informationen bunden till enskilda webbsidor) och därigenom möjliggör att vi omvandlar rörelseenergin i den strömmande informationen inte bara till mekaniskt arbete på platsen utan till elektricitet som kan transporteras över långa avstånd (xml/rss-flöden) – och därigenom förändra samhället i grunden.

Historiska förändringar har ägt rum då en resurs har frigjorts från sin plats/typ-bundenhet och gjorts generisk/omvandlingsbar. Det kan ske genom introducerandet av ett nytt koncept, som pengar, som gjorde det möjligt att översätta arbete i enheter som kunde användas till att köpa vilken annan typ av arbete som helst, var som helst och när som helst. Det kan också ske genom introducerandet av nya teknologier, som, redan nämnd, elektriciteten, som gjorde det möjligt att föra över energi från en kraftkälla till en brukare någon helt annanstans.

Då webbens information successivt lösgörs från kontexter och - i den semantiska webbens nästa steg - blir generiskt och universellt tillgänglig för överföring och transformation, då faller vår tids revolution ut i sin fulla omfattning.

Bilden i toppen: Statens kraftverk vid Lilla Edet i Göta älv. Arkitekt till ställverksbyggnaden var Erik Hahr. [Härifrån] [Uppdatering: Intressant intervju med Paul Saffo]

Goverati - den amerikanska demokratins vitalisering

2009-02-07T23:24:00.013+01:00

Vid vissa ögonblick i historien sammanfaller lyckliga omständigheter på ett sådant vis att märkliga och fantastiska saker kan ske. Just som det amerikanska folket valt en president med karisma och drivkraft nog att bryta det samband mellan pengar och politiskt inflytande som perverat den amerikanska demokratin i så många år, har den tekniska utvecklingen skapat just de verktyg som kan möjliggöra att politiken och den offentliga förvaltningen återförs till folket.

Jag trodde nog aldrig jag skulle få anledning att skriva något liknande – men vi kommer många gånger framöver få skäl att titta på hur de gör i USA för att finna förebilder som visar hur den urholkade demokratin kan vitaliseras och återuppbyggas.

Mark Drapeau skriver här om framväxten av en grupp inflytelserika politiska tjänstemän, lobbyister, journalister och offentliganställda som förenas av en gemensam vilja och förmåga att realisera den transparenta, kollaborativa och deltagande statsförvaltning Obamaadministrationen skissade i sitt första memorandum. Han kallar dem för Goverati:

“What is the goverati? It is made up of people with first-hand knowledge of how the government operates, who understand how to use social software to accomplish a variety of government missions, and who want to use that knowledge for the benefit of all.”

Det är personer som Joe Trippi, Craig Newmark och Tim O'Reilly, med vittförgrenade nätverk och en aktiv roll i framväxten av dagens Internet, men också många fler än dem, det är en massrörelse av engagerade på alla nivåer.

Nu är förvisso, som Mark Drapeau konstaterar, statsförvaltning en maskin som kan vara synnerligen komplicerad att bygga om. Där finns inbyggda intressesfärer och så-här-gör-man-bara-traditioner (som överallt!), men på sin sida har Goverati - vid sidan av den nye presidentens uttalade stöd - en ny sorts vapen: de sociala medierna.

“To change government, you must be persistent, have a hook, and know when and how to leverage connections and power to "muscle" change. And there are usually competing factions, outside interests, political seasons, etc.; it's a very delicate business. But interestingly, just as the goverati is fighting for a more transparent, participatory, and collaborative government, it is also leveraging the social tools it loves so much to become a body more powerful than the sum of its parts.” [min kursivering]

Mark Drapeau nämner som ett exempel GovLoop, ett socialt nätverket för offentliganställda som byggdes på Nings nätverksplattform på fritiden av Steve Ressler. Nätverket har på några månader fått över 5000 medlemmar (jag är en av dom) och rymmer en blomstrade diskussion om Gov2.0. Via bloggar, diskussionsforum och grupper på GovLoop samlar sig Goveratis stormtrupper.

Kanske är förhoppningarna överdrivna. Men det finns en ny stämning i luften och det är nya verktyg som används. Och kanske bevittnar vi rentav inte bara framväxten av en gemensam agenda bland engagerade företrädare för öppenhet utan också en revitalisering av amerikansk statsförvaltning. Rätade ryggar bland tjänstemän och offentliganställda som tillbringat decennier instängda i klaustrofobiska budgetramar och under ett förvirrat ledarskap.

Vi behöver en motsvarande vitalisering i Sverige. Offentliga sektorn är åldrad, har generellt sett lågt självförtroende och det finns alltför många chefer och politiker som tror att det gäller att antingen emulera den privata sektorn eller outsourca så mycket som möjligt av verksamheten. Det råder en stor förvirring om vårt uppdrag, våra uppdragsgivare, och om den lagstiftning som reglerar vår verksamhet. Vi behöver återuppväcka offentlighetsprincipen från pappersarkivens pseudotransparens, erövra webbplatserna och ställa dem i kommunmedlemmarnas tjänst, odla samma ideal av transparens, deltagande och samarbete som man åter talar om i USA.

Btw: Vem blir först med att socialt nätverk mostvarande GovLoop för svenska offentligaanställda?

Orsa kommun bildar mediehus

2009-02-07T13:27:00.004+01:00

Det är lite gulligt - och inte alls dumt - att Orsa kommun bestämt sig för att "finnas på YouTube" med en egen kanal. Ännu så länge är det som kanalredaktörerna konstaterar mycket gubbar, men framöver utlovas "färre gubbar och mer film."

Tycker inte det gör så mycket med gubbarna, de är ju trots allt en central och reell del av den kommunala förvaltningen. Gubbar är inget att skämmas för, låtsas inte vara något ni inte är!

Bäst hittills är den här lilla kuppen, Orsa kommun intervjuar Sveriges Radios reporter:

Det är mediehistoria som skrivs här! Allting är uppochner. Vem är det som är media och vem är tjänsteman? Vem gör vad? Allting flyter! Sveriges Radios Anders Brundell bjuder för övrigt på en habil analys av den utvecklingen i klippet ovan.

Öppen GIS

2009-02-06T23:10:00.012+01:00

Kartografi från Mapnik.

Marco Fioretti på Linux.com rapporterar om offentliga förvaltningar och myndigheter i USA och Italien som öppnar sina geografiska informationssystem mot medborgarna över webben. Bland annat låter Minnesota Department of Natural Resources invånare som önskar tillstånd att elda sly markera exakt plats i en karta för eldningen.

Låter väl inte så oerhört imponerande, men det är bara ett av många exempel på hur dubbelriktade GIS-verktyg kan vara till nytta för både medborgare och myndigheter. Marco Fioretti skriver:

"None of these applications was invented just to impress taxpayers. They either solve well-defined, concrete problems or replace non-digital versions of procedures and services already adopted in public administrations"

Det saknas verkligen inte verksamhetsincitament för att ge medborgare möjlighet att kommunicera detaljerad geografisk information in till kommunala verksamhetssystem. Och det är väl så dubbelriktad öppen GIS bäst motiveras för budgetansvariga: det skapar rationaliseringsmöjligheter och effektivitserar inhämtning av specifik information till kommunala förvaltningar. Det är en rationaliserande investering.

Men bortom det skapar det också nya möjligheter för vad de i den Italienska provinsen Arezzo, som gått ett steg längre, kallar för: "participative planning" - "deltagandeplanering". En utveckling som är nödvändig för att ta den framväxande geowebben in i den sfär där de nya tekniska möjligheterna också kan få verklig påverkan på samhällsplaneringen och öppna upp tidigare slutna kommunala avdelningar. Marco Fioretti igen (min kursivering):

"The success of initiatives like OpenStreetMap or the availability of Yahoo! and Google Maps APIs may make you think that people may create services like these and many more all by themselves, without getting any bureaucrat involved. However, in order to benefit the most from digital maps and other spatial data, citizens need such data to be officially inserted in, and completely integrated with, the maps and databases public administrations use to plan roads, zoning, and everything else."

Det är för övrigt idag fullt möjligt att bygga ett fullständigt och toppkompetent GIS-system från backend till frontend med OpenSource-produkter. En typisk dataförsörjningskedja kan då se ut såhär:

(Spatial) Databas: Postgis / MySQL
Kartserver: Geoserver / MapServer
Webbklient: OpenLayers / Mapnik

Öppen källkod för öppna kommuner. Yep. That is the future.

Sociala medier på myndigheters intranät

2009-02-02T01:59:00.015+01:00

Hur skiljer sig villkoren för att anamma sociala medier som intranätsverktyg inom offentliga sektorn från privata företag? Steve Radick anför sex punkter, som i huvudsak kan sägas vara giltiga även i en svensk kontext:

1. Risks
Accidentally exposing proprietary information is one thing - accidentally disclosing Top Secret military movements or taxpayer data is another.
2. Administration Changes
Every November, and especially every fourth November, every government agency has to prepare for the chance that tomorrow, they may have a new boss with a new vision for how things should work.
3. Intra-agency collaboration
Most government agencies do not operate in a vacuum - they have to not only collaborate amongst themselves, but must also collaborate with various partner agencies.
4. Bureaucracy
Combined with the various regulations and policies that have to be consulted and the administration issues mentioned above, there is often just not enough time available in the year to get these things done.
5. Demographics
Government employees fit into a very different demographic than those found in the private sector.
6. Available Resources
Every department is short-staffed and there’s never enough resources to accomplish everything, and as a result, innovative initiatives like social media tend to get dropped as the focus moves toward accomplishing the day-to-day work that makes up their organizational mission.

[Listan är förkortad.] Myndigheter och offentliga förvaltningar har mer multidimensionella mål och fler variabler att förhålla sig till än privata företag, det komplicerar naturligtvis införandet av nya kommunikationsmetoder då fler hänsynstaganden måste göras.

Försiktighet är i regel en god strategi i en organisation som inte får fallera. Hellre komma eftersläntrande till den senaste tekniken än att ta stora risker. Risktagande är det privata näringslivets paradgren - och de bör ta vissa risker, medan en myndighet som Försäkringskassans som lyder under förvaltningslagen, måste fungera.

Likväl borde det idag finnas möjlighet att skynda lite snabbare än vad som sker, om inte annat genom att bryta ner införandet i mindre delmängder. Allt måste inte upp på högsta strategiska nivå för att kunna börja användas ute i organisationen. Åtminstone - sätt igång diskussionen.

Twixdagen

2009-02-01T17:14:00.010+01:00

Sveriges Twixdag är en kul och potentiellt användbar tjänst byggd av Hampus Brynolf efter ett koncept av Magnus Ljungqvist och Jonas Morian, snyggt formgiven av Linus Isaksson. Twixdagen samlar tweets från alla sveriges twitteranvändande riksdagsledamöter. Möjlighet finns i dagsläget att filtrera bort partier (skönt :-)) och se statistik (klar sossedominans).

Och föralldel. God idé, men mest blir det ett tjattrande om väntan på tåg och förberedelser för möten. Det är ju bra att ledamöterna verkar ha mycket att göra - eller åtminstone gärna ger det intrycket - men det påminner tröttsamt mycket om hur det kan låta i den här bloggen.

Blir intressant att se hur Twixdagen utvecklas framöver. Bygga ut med vyer mot kommunfullmäktigeledamöter och möjlighet att visuellt sortera på och urskilja de tjattrande ledamöternas geografiska placering. Wordcloud över twittrade ämnen, hashtags osv, ja möjligheterna är ju tekniskt sett oändliga, frågan är återigen vilket innehåll de folkvalda fyller det med. Känns för tillfället definitivit inte som en källa att ösa ur för att få inblickar i vare sig i tillståndet för landet, smarta länktips eller spännande politisk diskussion.

Twitter har ett generöst API, vilket är bra och ger möjligheter att bygga ännu bättre tjänster på det data som användarna genererar. Men det är fortfarande i grunden ett ganska dåligt konversationsverktyg. Uppdateringarna får mer karaktären av shout-outs, vilket är särskilt tydligt här. Hashtags kan visserligen gruppera tweets runt ett ämne, men det är forfarande rörigt att få en överblick över reaktioner och svar på en enskild tweet. Facebooks statsuppdateringar är en mer överskådlig mikrobloggsmodell, men, där är ju problemet att informationen är instängd inom Facebooks väggar och inom ett socialt nätverk där lyssnaren måste godkännas för att få höra.

För övrigt är Twixdagen ett bra exempel på ett av de mest centrala karakatärsdragen i webb2.0-vågen, lättheten med vilken en idé kan omvandlas till ett användbart verktyg som faktiskt kan hacka in i demokratins funktionssätt. Just den utvecklingslätthet som 24h-businesscamp är ett annat strålande exempel på.

Appropå Twitter har Fred Oliviera några poänger då han argumenterar för att det är fullt möjligt - och bättre för hälsan - att hänga med utan rss-läsare och helt förlita sig på flödande tjänster som Twitter:

Some might argue that Twitter is more attention-intensive than an RSS feed reader is, but I would disagree. While the feed reader gives you anxiety because you know something is piling up for you to read (much like email), Twitter is a river of news/updates (hat tip to Dave Winer) you can just choose to pay attention to whenever you have time for it. It’s not perfect, but it’s definitely closer.

Med 38618 olästa uppdateringar i min rss-läsare förstår jag vad han är inne på.

En öppnare tid

2009-01-24T01:02:00.012+01:00

Världen håller andan. Kommer han visa sig vara på riktigt, bär löftet om förändring och en ljusare tid hela vägen in i mål? Vågar någon tro på det? Krönikören och översättaren Thomas Engström beskrev väl känslorna av tvivel i en fint formulerad artikel i veckans Fokus:

"För många gånger för sitt eget bästa har mänskligheten sett hur de allra främsta ryckts bort i förtid. För många bilder har haft för lätt att fastna på näthinnan. Om människor i alla länder har en vidskepelse gemensam är det denna: det som verkar för bra för att vara sant är förmodligen också för bra för att vara sant - eller så tar det slut för snabbt."

Ingen kan naturligtvis känna till Obamas egentliga agenda och målsättningar, eller de omständigheter som kommer forma hans faktiska spelrum, men hans exekutiva och taktiska förmågor kan inte betvivlas. Den nya administrationen rivstartade med ett antal order och memorandum för att i symbolisk och praktisk mening markera uppbrottet från de senaste åtta årens legala, moraliska och politiska haveri.

Den första ordern var en stängning av fånglägret på Guantanamo, att verkställas inom ett år. Vid sidan av det beordrades även stängning av CIA:s mer vittförgrenade nätverk av hemliga fängelser - "black sites" - där så många som 25 000 människor tros sitta tillfångatagna utan möjlighet att få sin skuld prövad i en öppen juridisk process.

Betydelsen kan inte överskattas. I ett penndrag vanns en massiv internationell propagandaseger för USA, den första på många år. Lika imponerande var själva scenen där detta skede: Obama – sittandes – i sin skrivbordsstol såg ut som en skolpojke, liten och tunn, omgiven av den normala uppställningen av viktiga kostymklädda män. De omväxlande sneglade över hans axlar eller stirrade stelt in i fjärran. I den sittande pojkens händer fanns makten att sätta den nya tidens dagordning, han fattade pennan och meddelade att en epok är över:

"We are not, as I said during the inauguration, going to continue with the false choice between our safety and our ideals, [...] We intend to win this fight. We are going to win it on our own terms."

The Guardian kallade ceremonin "a sign of the sweeping rejection of the legal standards set by Bush".

Det om det. Det var ett mäktigt ögonblick. Men det är ett annat av Obamas tidiga memorandum, undertecknat redan dagen efter tillträdet, som är av särskilt intresse för denna bloggs tema: "Memorandum of Transparency and Open Government". Redan innan tillträdet var det uppenbart att saker skulle komma att förändras på det här området. Obama skriver:

"My Administration is committed to creating an unprecedented level of openness in Government. We will work together to ensure the public trust and establish a system of transparency, public participation, and collaboration."

Också detta är ett lovande omtag och nytänk. De tre ledorden är transparens, deltagande och samarbete i offentlig förvaltning och det hänvisas uttryckligen till Internet som ett nödvändigt verktyg för att uppnå detta. Ett längre citat ur memorandumet:

Government should be transparent. Transparency promotes accountability and provides information for citizens about what their Government is doing. Information maintained by the Federal Government is a national asset. My Administration will take appropriate action, consistent with law and policy, to disclose information rapidly in forms that the public can readily find and use. Executive departments and agencies should harness new technologies to put information about their operations and decisions online and readily available to the public. Executive departments and agencies should also solicit public feedback to identify information of greatest use to the public.

Government should be participatory. Public engagement enhances the Government's effectiveness and improves the quality of its decisions. Knowledge is widely dispersed in society, and public officials benefit from having access to that dispersed knowledge. Executive departments and agencies should offer Americans increased opportunities to participate in policymaking and to provide their Government with the benefits of their collective expertise and information. Executive departments and agencies should also solicit public input on how we can increase and improve opportunities for public participation in Government.

Government should be collaborative. Collaboration actively engages Americans in the work of their Government. Executive departments and agencies should use innovative tools, methods, and systems to cooperate among themselves, across all levels of Government, and with nonprofit organizations, businesses, and individuals in the private sector. Executive departments and agencies should solicit public feedback to assess and improve their level of collaboration and to identify new opportunities for cooperation."

Det är som ljuv musik och det tycks allt tydligare att grundtonen i den nya tidsåldern stavas en ny öppenhet. Idémässigt och i reell mening. Nu tycks även politik och policies i USA komma ikapp vad som redan varit på gång i tidens kulisser ett tag. Det blir spännande framöver.

En försvunnen vägledning

2009-01-17T17:15:00.013+01:00

Verva, Verket för förvaltningsutveckling, lades ned vid årsskiftet, vid den aktningsvärda åldern av tre år. I farten försvann även Vervas – skulle jag tro – mest använda publikation, Vägledningen 24-timmarswebben. Ett upprop finns nu för att försvara Vägledningens framtid och överlevnad som offentligt dokument. Läs mer hos Roger Johansson.

Vägledningen var en ofullständig men hyfsad grund för såväl kvalitetsarbete som grundarbete med den offentliga sektorns webbplatser. Att behovet av en sådan vägledning var stort visar spridningen och anammandet bland utvecklare och webbplatsredaktörer i kommuner, landsting, högskolor och myndigheter. I Göteborgs stad har riktlinjerna varit en fundamental utgångspunkt för många av våra överväganden kring webbutveckling.

En vägledning är givetvis inget man måste följa slaviskt i varje läge, men i bransch full av både charlataner, snackiga försäljare och framförallt en osäkerhet kring vad som är best practice, har det varit en trygghet och styrka att ha en uppsättning genomarbetade grundprinciper att utgå från. Det ligger också ett demokratiskt värde i att den offentliga sektorns webbplatser byggs upp kring någotslags gemensamma grundprinciper, att navigations- och interaktionslösningar är förutsebara för användaren. Det ska inte vara nödvändigt att lära sig ett nytt sätt att navigera för att komma åt sitt skattesaldo eller sina patientjournaler.

I övrigt kan statens samordning och satsningar på e-förvaltning, e-tjänster och verksamhetsstöd inom IT mest beskrivas som ett skämt. De senaste fem-tio åren har Sverige halkat långt efter jämförbara länder. En orsak till det är att staten – av oklara skäl – inte ansett det behövas någon stark styrning – så hjulet uppfinns hundra gånger om och monteras sedan på vagnar som alla kör på olika spårbredd (Vi har kommit långt från Axel Oxienstiernas starka statsförvaltningsideal!). En annan orsak är att de försök som funnits till samordning och erfarenhetskoordinering, varav Verva var det viktigaste, ständigt har utsatts för omorganisationer.

Och visst kan omorganisationer vara en nödvändighet om man vill bryta inarbetade dåliga vanor/traditioner i en organisation, men det var knappast Vervas största problem – det stora problemet var snarare bristen på ett tydligt och långsiktigt uppdrag att ta ledningen och driva på tempot. Det saknas verkligen en drivmotor och visionär inspiratör i mitten av den offentliga webbutvecklingen. Det är ett problem och Verva skulle ha kunnat utvecklas vidare åt det hållet.

Återstår att se vad som händer när statskontoret övertar en del av ansvaret för kvalitetsledningen, kanske kan det i praktiken bli just en starkare drivmotor och samordnare, det är i alla fall ett av de huvudargument som anförts för nedläggandet av Verva. Det vore isåfall en positiv konsekvens. Men räkna först med en tid av fördjupad otydlighet och kaos då inarbetade strukturer och upparbetade erfarenheter måste återuppbyggas, som alltid.

Att vägledningen 24-timmarswebben inte är något som kan förvaltas vidare på samma sätt i privat form borde åtminstone vara uppenbart. Det här är den typ av riktlinjer som måste uppdateras och utvärderas löpande i ett öppet och inklusivt förfarande.

För övrigt förstår jag inte hur staten resonerar då man tar bort nedlagda myndigheters webbplatser. Skall nätet alls vara användbart som informationslager så måste en permalänk verkligen vara en permalänk. Det tycker jag, om inte annat, är god sed. Om länkarna i mitt länkarkiv upphör att fungera när staten omorganiserar sig vartannat år, blir jag istället tvungen att ladda hem hela webbplatserna och spara dom på min hårddisk. Inte så effektivt. Lägg ner myndigheter om ni vill, men överför då deras webbplatser till en arkivförvaltning med bevarade länkastrukturer, så att de fortsätter att vara tillgängliga, så som de såg ut när myndigheten upphörde. [Uppdatering: Kritisk artikel om dåligt hanterad nedläggning i CS]

Al Jazeera använder CC

2009-01-12T16:51:00.001+01:00

Al Jazeera tillgängliggör råfilmer från Gaza under Creative Commons 3.0 Attribution. Med andra ord är krigsfotografernas material tillgängligt för remixande och ersättningsfritt användande i videoprodukter - så länge Al Jazeeras namn nämns i anslutning.

Det är sympatiskt - och smart. Al Jazeeras tittartal har gått upp i västländerna under Gazakriget då kanalen varit den enda som haft en ordentlig rapportering på plats. Spridningen av kanalens fotomaterial i professionella såväl som hemmaproducerade filmer på Youtube bidrar till att ytterligare öka spridningen av varumärket Al Jazeera.

Introduktion till sociala medier

2008-12-08T18:50:00.004+01:00

Har hållit en introducerande föreläsning om social medier för informatörer och andra runt om i Göteborgs stad under den senaste månaden. Den finns i lite olika varianter, lade upp ett slags grundutförande här:

Sociala medier

View more presentations from lindgrenberg. (tags: demokrati management)

Innehåller inget revolutionerande nytt, men försöker belysa på vilket sätt och varför framväxten av sociala medier faktiskt representerar ett historiskt skifte och att det skiftet i praktiken har infallit bara under de senaste tre åren. Viktigt att förstå för oss som jobbar med informationsarbete i kommun är också hur distribution av ett budskap i sociala medier skiljer sig från massmedier (bärvågens styrka är = innehållet).

Sist men inte minst ville jag beskriva den känsla jag själv har: att det finns hopp för demokratin, att det blir bättre, att tekniken är en fantastisk möjlighet.

Manuset ligger med som textrutor i bilderna så förhoppningsvis skall det framgå vad jag vill ha sagt. Se även tidigare föredrag om Sociala Verktyg, på liknande tema.

Byggsats till en medieteori 2.0

2008-10-22T18:40:00.006+02:00

Det slår mig plötsligt att det finns direkta likheter mellan internets webb2.0-teknologier och Hans Magnus Enzensbergers "Byggsats till en medieteori" från 1970 på samtliga punkter. Eller läser jag in för mycket baserat på för stora förhoppningar? Klart är i alla fall att förutsättningarna för en represiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller. Frågan är hur långt det räcker.

Repressiv (förtryckande) användning av medierna:
1. Centralstyrt program
2. En sändare, många mottagare
3. Immobilisering av isolerade individer
4. Passiv konsumentattityd
5. Avpolitisering
6. Produktion av specialister
7. Kontroll genom ägare eller byråkrater

Frigörande (progressiv) användning av medierna:
1. Decentraliserade program
2. Varje mottagare en potentiell sändare
3. Mobilisering av massorna
4. Interaktion mellan deltagarna - feed-back
5. Politisk inlärningsprocess
6. Kollektiv produktion
7. Samhällelig kontroll genom självorganisation

Listan via Community Media.

Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. Robert Putnam var djupt pessimistisk i Bowling Alone vid sekelskiftet, Internet var fortfarande (trots .com-bubblan) bara en vag förhoppning i marginalen. Pierre Bordieu angrepp furiöst televisionen - ett redskap för fördumning. Det var sant, viktigt, men som en teknologiskt buren underström hade redan förändringen börjat och idag är det uppenbart att det är ett skifte på gång. Alla mätningar pekar på det: Idag sjunker TV-tittandet bland ungdomar till förmån för amatörproducerat material på YouTube, onlinespel och sociala nätverk. Deltagandet ökar. Man sitter inte ensam längre. Vi lägger mer tid på internet än på TV. Massmediernas guldålder (200 år) är förbi och i dess plats växer ett landskap av sociala medier fram - information producerad lokalt och distribuerad från person till person.

Introduktion till sociala verktyg

2008-09-08T23:38:00.008+02:00

Sociala Verktyg

View SlideShare presentation or Upload your own.

I slutet av förra veckan höll jag ovanstående snabbt ihoppulade presentation för goteborg.se:s kategoriredaktörer. Målet var att sätta igång en diskussion om vilka verktyg vi kan använda för att utveckla kommunikationen inom och mellan de olika redaktionerna.

Göteborgs webbpublicering är numera helt organiserad i ”virtuella redaktioner”, med redaktionsmedlemmar som alla till vardags är stationerade och verksamma inom olika förvaltningar. Det är ny modell som infördes i våras i samband med omstruktureringen av webbplatsen. Ännu har väl inte teknikstödet hängt med i visionen om den nya arbetsmetoden, så kommunikationen sköts fortfarande i huvudsak via e-post, telefon och Lotus Notes. Det innebär ett problematiskt glapp mellan idé och verklighet. Redaktionerna kan idagsläget inte fungera så som det är tänkt, supportarbetet blir onödigt tungt för huvudredaktörerna och energi dräneras ständigt från det alla skulle vilja fokusera på: det redaktionella innehållet.

Så blir det ofta när man inte väger in teknologivalet redan från början som en inherent beståndsdel i en omorganisation. En av grundteserna jag ville ha fram i presentationen var att vårt val av kommunikationsteknologi aldrig är en fråga om att hänga på en teknisk lösning ovanpå en organisationsmodell vi redan har valt – valet av teknologi och verktyg är i själva verket definierande för hur vi kan arbeta. Teknikval är lika med verksamhetsutveckling. Verksamhetsutveckling sker genom teknikval.

Vad jag menar uttrycks betydligt bättre av Michael Wesch: ”When media change, human relationships change”.

Detta är vad som är så spännande med explosionen av webb2.0-teknologier och –användare: när sättet vi kommunicerar på förändras så påverkas hela samhället och helt nya sätt att organisera demokrati- och samverkan uppstår. Bland annat möjliggör teknologin något som – faktiskt – tidigare varit omöjligt och otänkbart: en diskussion som blir bättre och mer givande ju fler deltagare den har, Wikipedia är väl paradexemplet. Detta är ett paradigmskifte som heter duga. För alla tidigare kommunikationsformer människor använt sig av har en gemenensam grundbegränsning gällt: bortom en kritisk gräns ger fler deltagare en sämre diskussion.

Att organisera en global demokrati i det 21:a århundradet förutsätter uppfinnandet av nya metoder för att komplettera den representativa modellen med parallellkommunikation. Och de börjar ta form, fantastiskt nog.

Geografisk demokrati & högteknologi

2008-07-27T00:05:00.002+02:00

Plötsligt var en digital jordglob ett av världens mest använda datorprogram: enligt de senaste uppgifterna från Google har det nu gjorts över 400 miljoner installationer av Google Earth. Nej, det trodde väl ingen för fem år sedan, att så många var intresserade av geografi... Men geografin, platsen, är uppenbarligen relevant för oss alla i allt från återkommande vardagsbehov till planering och kontextualisering av information - och att se världen.

Geografi är en tusenårig vetenskap medan webben bara har drygt ett decennium på nacken och modern informationsteknologi knappt hundra år. Successivt sker en sammansmältning som inneburit framväxten av det man ibland kallar för Geowebben – en geografiskt informerad webb, där platsen är närvarande i allt fler processer.

En knäckfråga framöver är hur "ajourhållandet" av geowebben egentligen bör fungera. Vi förväntar oss att de geografiska representationerna korrekt återspeglar verkligheten, men hur kan vi garantera att det faktiskt blir så i takt med att kraven på aktualitet och relevans stiger samtidigt som priset på pålitlig geografisk information måste sjunka ner mot noll. Och hur vet vi att det vi ser i en karta inte är en partsinlaga?

Här finns två huvudvägar. Den ena lutar sig mot avancerad teknologi som laserscanningsteknik och C3:s "realtids" 3d-modeller mm. som tillsammans med andra lösningar kan automatisera och snabba upp kartritandet – även i tre dimensioner. Tekniken är oerhört imponerande, snabb och produktiv, men dyr och patentskyddad.

Den andra huvudvägen förlitar sig på massans kraft och entusiasm – ”crowdsourcing”. Användarritade kartor som OpenStreetMap – ett historiskt helt nytt fenomen – har vuxit med oanad hastighet, liksom, när det nu tagit fart, Google Earths 3d-modeller av städer som är resultatet av tusentals Sketchupanvändares fritidsmodellerande. Många uppladdningar små skapar stora databaser. Åt Google, i det här fallet.

Mellan dessa två huvudfilosofier, vi kan för enkelhetsskull kalla dem för den högteknologiska respektive distribuerade kartritningsfilosofin, finns det praktiska såväl som principiella skillnader. Drivkraften och det främsta argumentet bakom den senare är synsättet att kartdata ska vara fritt tillgänglig att använda, även som grunddata, vilket den sällan är idag (inte heller Google Maps). OpenStreetMap har vuxit fram som en slags Open Source-rörelse för geografisk information (och använder förstås det ickeproprietära javascriptbiblioteket OpenLayers för webbvisning av kartorna).

På ett principiellt plan finns alltså skillnader. Men hur är det då med tillförlitligheten? Entusiasterna hävdar att användargenererade kartor är mer pålitliga än det kartmaterial som idag byggs upp och förvaltas av stora organisationer med professionell mätpersonal. För många bitar är det uppenbart inte så: stora delar av en kommunal kartdatabas består trots allt av information som enskilda inte kan ajourhålla, som ledningsdragningar i marken, fastighetsgränser, takutsprång och så vidare. Men, när det gäller en del enkelt verifierbara och "synliga" data som vägar, gångstigar, verksamheter, med mera, är det inte alls otroligt att det inom några år är i den användargenererade och öppna kartsfären som de bästa kartorna finns.

Men kan man verkligen lita på en karta som ajourhålls av ”vem som helst”? Världens största och mest succéartade amatörprojekt – Wikipedia – tyder på att man nog kan det. De flesta som engagerar sig i att uppdatera information på webben verkar ha ambitionen att det ska bli korrekt – och vi är tillräckligt många som bryr oss tillräckligt mycket för att det alltid ska vara uppdaterat. För Wikipedia finns möjligheten att följa diskussionerna bakom en artikel på diskussionssidan och det växer även fram en del andra verktyg som t ex WikiTrust, som gör det ännu rakare att se vilka avsnitt i en text som är omdebatterade. Även när det gäller omdiskuterade kartdata, som gränsdragningar och stadsplaner, kan användargenererade kartdata ge en sannare bild av verklighetens kontesterande synsätt.

Att kommuner framöver kommer producera sina grundkartor alltmer högteknologiskt är ingen vild gissning. Teknologin är rationell och dessutom häftig, så den säljer in sig själv. Frågan är om man även kommer våga gå åt andra hållet och se värdet, både för egen del och för samhället i stort, av deltagande och av att öppna upp sina kartor, bjuda in till förslag på korrigeringar via enkla och tillgängliga gränssnitt, erkänna öppet att ingen karta är felfri och att det bästa sättet att närma sig en beskrivning av verkligheten som är någorlunda korrekt är att släppa in tusentals granskande ögon?

Har du en bättre idé?

2008-07-24T22:22:00.001+02:00

Den offentliga sektorn i allmänhet sitter på tonvis av ackumulerad information – geografisk data, inspektionsrapporter, kontaktregister, statistik och mycket mer – som genererar som störst samhällsnytta när den sprids och kommer till användning. Detta är många överens om. Ändå kan det vara ett problem för den som förvaltar informationen att på egen hand få syn på alla potentiella användningsområden. Därför ligger idag mycket information om inte inlåst så i alla fall inproduktiv. Det behöver inte bero på ointresse eller en avig inställning till att släppa loss informationen utan kan snarare hänföras till det klassiska dilemmat: slutanvändaren har större inblick i en produkts tillkortakommanden och kvalitéer än vad designern själv har. I överförd mening: det är inte nödvändigtvis de förvaltningar som förvaltar en viss information som själva vet bäst vad den skulle kunna användas till. De verkligt goda idéerna finns utanför organisationens väggar: hos allmänheten.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning. Det kräver att man lägger prestige och invanda synsätt åt sidan. I storbritannien, med sina många spännande och banbrytande tillgänglighetsprojekt (med organisationen MySociety som kreativ drivmotor bakom mycket , bl a PlanningAlerts, FixMyStreet, TheyWorkForYou, WhatDoTheyKnow mm) inrättade minister Tom Watson vid brittiska motsvarigheten till regeringskansliet tidigare i år "The Power of Information Task Force" ("helping government become more open, transparent and effective through better use of published information.") som nyligen utlyste tävlingen Show Us a Better Way för att få in förslag på hur myndigheters information skulle kunna omsättas i större allmän nytta. Allt under devisen "Public data is your data". Vilket ju är helt sant – och viktigt att påminna om. Arrangörerna skriver:

"Ever been frustrated that you can't find out something that ought to be easy to find? Ever been baffled by league tables or 'performance indicators'? Do you think that better use of public information could improve health, education, justice or society at large? The UK Government wants to hear your ideas for new products that could improve the way public information is communicated."

Just nu – på bara några veckor - har man fått in över 200 förslag som alla är upplagda på webben. Många verkligt innovativa, jag tänkte återkomma till en del av dom framöver för de har definitivt bäring även på svenska förhållanden (vi är ju också människor). En gemensam nämnare i många förslag är att de är tekniskt sett löjligt enkla att realisera, mycket - som skulle genererar stor nytta - kunde lösas med mashups på en enda kväll.

Slående är också hur demokrati och medborgardeltagande kan utvecklas genom vad vi kan kalla för verktygstillverkning. Vid sidan av det institutionella ramverk som utgör fundamentet för demokrati så är det de verktyg som praktiskt möjliggör åtkomst, insyn och påverkan i beslutsprocesser som gör demokratin levande och verklig. Många av förslagen i Show Us a Better Way, liksom MySocietys befintliga webbplatser är just verktyg; gränssnitt, mashups, ingångar, vägvisare... de är möjliggörare byggda på vågen av web2.0-teknologi - och svårare än så behöver det inte vara att vitalisera folkligt deltagande i beslutsfattande.

Det som behövs är vilja och mod från myndigheternas sida. Återstår att se om det finns, men redan tävlingsinitiativet utgör ett stimulerande exempel på hur offentlig sektor och myndigheter kan hantera utmaningarna och möta allmänhetens berättigade krav på tillgång till information. Samtidigt illustrerar den brittiska framsyntheten hur långt Sverige har halkat efter på området idag. Den e-demokrati som är så levande där är praktiskt outforskad här, med några få undantag.

Medborgare eller kunder?

2008-07-24T11:58:00.001+02:00

Rubriken till denna första bloggpost är det initiala perspektivval som varje beslut i offentlig verksamhet måste förhålla sig till: bör den offentliga sektorns uppdragsgivare och brukare betraktas som medborgare eller som kunder? Bloggens förhållningssätt i detta första perspektivval är att svaret alltid måste vara medborgare - det är genom att verka i allmänhetens intresse som offentlig verksamhet är en unik resurs - väsenskild från privat.

Varför detta är ett så grundläggande perspektivval får jag återkomma till framöver, men härmed är utsiktsvinkeln anslagen och diskussionen kan börja.

Jag bestämde mig för att skriva den här bloggen för att få tillfälle att i samlad form resonera kring det offentliga informationsuppdraget och offentlig informationstillgänglighet, grunden för en fungerande och levande demokrati.

Jag som bloggar här arbetar för tillfället med en byggsten i det kommunala informationsuppdraget i Göteborgs stad kopplat till webbutveckling och tillgängliggörande av information. Mer om det arbetet i senare poster.

Några av de frågor som kommer behandlas:

En gång i tiden var den svenska offentlighetsprincipen modern och unik i sin öppenhet - idag är kommunal information i praktiken allt oftare otillgänglig så länge den inte finns på nätet. Hur förvaltar och vidareutvecklar vi offentlighetsprincipens arv i det tjugoförsta århundradet? Hur gör vi offentlighetsprincipen relevant igen?

Vem äger de informationsmängder en kommun bygger upp? Hur bör de kunna vidareutnyttjas? För vilka syften, till vilket pris? Vilka är våra uppdragsgivare?

Hur blir vi bättre på att göra medborgarna delaktiga och engagerade, skapa plattformar och bjuda in till deltagande i allt från samhällsplanering till verksamhetsutveckling? På vems villkor sker deltagandet?

Hur kan dagens och morgondagens informationsteknologi användas för att utveckla kontakten mellan myndigheter och medborgare? Hur kan vi ligga i utvecklingens famkant? Kan vi driva utvecklingen själva?

Hur utvecklar vi attraktiva och tillgängliga kommunala webbplatser till nytta för medborgarna och till stöd för demokratin?

Hur förvaltas legitimitet och förtroende för offentliga tjänster i en tid då kraven ökar på en snabb och effektiv service, och då gamla föreställningar om informationstillgänglighet möter nya tekniska förutsättingar och förväntningar?

Hur bevarar vi stödet för offentlig verksamhet från alla skattebetalare - inte bara - viktigt nog - våra flitigaste brukare?

Alla åsikter som uttrycks i bloggen är givetvis enbart mina egna och representerar inte Göteborgs stad.