Synliggöra de osynliga

OpenStreetMap Mumbai Workshop

View more presentations from mikel_maron.

Finns man på kartan, då finns man, finns man inte på några kartor sitter man betydligt lösare. GIS-volontärer som ordnar Mapping Parties i informella och icke kartlagda områden (slumområden) och fyller på i wikikartan OpenStreetMap gör ett viktigt och beundransvärt hästjobb för att skapa förutsättningar för slummens invånare att bevaka sina rättigheter. I bildspelet ovan beskriver Mikel Maron hur det går till när OSM kartlägger i Mumbai och i videon nedan visas en kartläggning i Hout Bay:

Offentliga sektorn måste släppa sargen och bli interaktiv

Mindparks 100 posters-projekt om 00-talets medielandskap har potential att bli en modern klassiker, idag öppnar SvD:s redaktionschef Martin Jönsson med en intressant postning om tidningsbranschens ignorans inför sina läsare. Papperstidningarnas kris, som just nu slaktar amerikanska 100-åringar på löpande band, är i huvudsak självförvållad, enligt Martin Jönsson:

"Om jag ska komprimera krisens orsaker till en enda faktor, som präglat hela decenniet, är det denna: oviljan och oförmågan att lyssna på och interagera med sin publik."

Där delges även några hårresande citat från mediechefer som in i det längsta framhärdat i att betrakta interaktivtet som något katten släpat in. Så sent som 2007 sade Tidningsutgivarnas vd Anna Serner (som dock i en kommentar till bloggposten öppet tar tillbaka uttalandet) i en intervju med Internetworld:

”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över. Jag vet att många med mig är extremt trötta på läsarkommentarerna. Det är ett exempel på när folk gör livet lätt för sig bara för att möjligheterna finns. Men egentligen skadar man varumärket”

Idag har Aftonbladet.se 200 000 läsarkommentarer i månaden på sina artiklar. Tyder inte det på något?

Givetvis påverkas även andra sektorer på liknande vis av teknikutvecklingen och våra förändrade medievanor.

Stat, kommuner och landsting är inte mindre beroende än vad papperstidningarna är av att upprätthålla ett interaktivt utbyte med sina användare. Men också här har det in i det längsta – och än idag – härskat en ignorans parat med förlamning inför vad ett ökat deltagande innebär.

Mycket tyder på att den offentliga sektorn på det här viset bäddar för en kris liknande tidningsbranschens. För också offentliga sektorn måste ständigt förtjäna människors förtroende – och också den offentliga sektorn kan utmanas av andra utförare som opererar mer tillgängligt, på ett sådant sätt att alltfler börjar ifrågasätter dess existensberättigande. Det är i själva verket precis vad som sker idag.

Vill kommunerna att deras hemsidor ska ha någon relevans måste de våga släppa fram deltagande och röster från medborgarna. Vi måste få möjlighet att få syn på varandra i det kommunala väntrummet och utbyta erfarenheter, ocensurerat läsa och kommentera andras kritik av brister i förvaltningars arbete, publicerade direkt på kommunens webbplats, länka och få våra länkar pingbackade, och så vidare.

I brist på att kommunerna släpper fram interaktivitet så kommer istället andra att bygga upp sådana tjänster, kanske baserat på screenscrapead data direkt från kommunernass hemsidor (vi tjatar ju även på den här bloggen om att kommunerna ska publicera sitt verksamhetsdata tillgängligt för tredje part för att göra det lättare att bygga just sådana tjänster).

Om kommunen har noll egen interaktivitet medan andra, baserat på samma information, erbjuder alla tidens dubbelriktade möjligheter, då är det dit vi som medborgare börjar söka oss istället.

Det offentliga missar då möjligheten att påverka hur informationen förmedlas och hur diskussionenom dess verksamhet förs, dvs man missar det omgivande som skapar mening och sammanhang åt diskussionen . Man överlåter helt åt andra aktörer att konstruera och presentera det offentligas ”varumärke”. Det är sällan en god strategi. Men det är ändå bättre än ingenting, dvs att det inte förs någon offentligt tillgänglig diskussion alls om den gemensamma sektorns dagliga verksamhet.

Vad innebär det då rent konkret att omfamna interaktiviteten? Det kan innebära många olika ting, kommentarsmöjligheter och en transparent dubbelriktad kommunikation är något slags bas som bör finnas på kommunens hemsida.

Men offentliga sektorn måste också tänka bortom sina hemsidor. Hur kan ”vi” öka ”vår” närvaro i andra kanaler, hur kan vi göra oss tillgängliga för den diskussion som förs i sociala medier? Då jag jobbade med utvecklingen av Göteborgs karttjänster var interaktiviteten central i våra resonemang kring deras utformning. Vi utgick från ”YouTubemodellen” – våra kartor ska inte gömmas på vår egen hemsida utan kunna bäddas in på andra webbplatser där folk rör sig och därigenom brukas direkt i den diskussion som förs där. Det kan vara en politisk diskussion, någon som bloggar om händelser i sin stadsdel, lediga tomter, tips om badplatser med mera. Relevansen är ytterst avhängig vilket innehåll förvaltningarna tillgängligör via kartan.

Poängen är att det också ger kommunen en exponering mot våra tjänster och vår verksamhet varje gång någon visar en sida som bäddat in stadens karta. På samma vis som SvD får en exponering på varje blogg som vill få en twinglylänk till en artikel.

Schematiskt ”smetades kartan ut” såhär:


Och såhär kunde det se ut då stadens karttjänster bäddas in i en artikel om ett stadsbyggnadsprojekt på en intresseförenings hemsida (bilden är ett montage):


Det finns tusentals sätt att utveckla interaktiviteten och därmed öka sin relevans. Men då måste det offentliga släppa sargen, komma in i matchen. Annars väntar samma öde som för tidningsbranschen. Irrelevansdöden.

Andra om sociala medier, massmedia, offentliga sektorn, mindpark

Det finns en slags kod att knäcka

Som så många andra sektorer som förändras så medför den uppkopplade erans framväxt att inlärningsvillkoren för de som är unga idag håller på att genomgå en revolution - och därmed förändras också skolans utmaningar. Som vi berörde igår kan dagens ungdomar mycket väl vara den mest skrivkunniga generationen någonsin - men de skriver på ett nytt sätt som lärargenerationen har svårt att uppfatta som och erkänna som skrivförmåga.

Nåväl, Tomas Kroksmark som är professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning och utveckling vid HLK i Jönköping skrev igår ett inlägg med rubriken Virtuell Skola som lyfter en annan aspekt av samma sak, nämligen att nätgenerationen genom datorspel har blivit mästare på att genomskåda och dekonstruera system:

"I studier som jag gör (och andra i min forskargrupp i Jönköping) visar det sig till exempel att det utecklas en viktig kvalitet i lärandet hos ungdomar som spelar datorspel, som vi aldrig(?) tänker på i den analoga skolan. De som spelar spelen vet att det är en människa av kött och blod – en speldesigner – som skapat spelet. Det innebär att det finns en slags kod att knäcka. Gör man det blir spelet lättare att förstå och hantera. När det gäller den första läsinlärningen talar vi i skolan om läskoden. För övrigt hörs den terminologin sällan. Finns det en matematisk kod, som går att knäcka för eleverna, som skulle kunna göra matematiken enklare för dem? Finns det koder i engelska, i religionskunskap, i historieämnet etc? Alla ämnen är väl skapade av någon eller möjligen några – de är mänskliga på det sätt och innehåller av allt att döma en slags kod (ordet är inte bra, men så länge)." [Min fetstil]

Att samhället är byggt av någon och därför också kan förändras och läsas som en produkt av tidigare generationers val, det är den mest omvälvande erfarenheten man kan göra i samhällskunskapen. Det är ingen självklarhet, det är någonting man måste lära sig och komma till insikt om, om datorspelsgenerationen är bättre rustad att göra det (liksom flitigt nätsurfande ungdomar tenderar att vara bättre rustade att skilja bluffsidor från seriösa sidor och göra en sekundsnabb värdering av en källas trovärdighet) - då har vi tagit ett stort steg framåt.

Tomas kommenterar också den vanliga missuppfattningen att lärande över nätet skulle vara en mer ensam sysselsättning än i klassrummet:

"Ordet distanslärande använde Dagens Nyheter i veckan som gick, och hävdar att det är något som kan liknas vid digitala Hermodsbrev. Kul analogi men helt felaktig. Det virtuella lärandet – som i en mening sker på fysisk distans – innebär aktivt deltagande i en virtuell livsvärld som delas av mängder av människor. Platsen där man sitter, där man har sin dator och sin kaffekopp, är skilda åt men rummet där digital dialog, kommunikation och lärande sker, är i högsta grad detsamma för alla som är där. Det är det som är det fantasiska med vad vi kanske skulle kalla en virtuell skola."

Gov2.0 up north och down under

Lite uppdateringar om öppenhetsansträngningar och gov2.0.

1. I november samlas EU:s ministerråd i Malmö för att anta en deklaration om e-governmentstrategier för de kommande tre åren i EU. Som ett resultat av Public Services Workshop tidigare i år har ett projekt dragits igång för att parallellt med detta och som input i den processen ta fram en Open Declaration on Public Services 2.0.

Det aktuella förslaget behandlas just nu här. Det är fritt att delta. Det finns även en wiki.

2. Jag blev tipsad i en kommentar till ett tidigare inlägg om Peter Krantz initiativ opengov.se som är en samlingsportal just för frågor om öppna offentliga datakällor. Riktigt schysst är avdelningen som siktar på att lista aktuella remisser. Peter skriver:

"Genom ökad insyn och öppenhet i myndigheternas remissförfaranden skulle staten kunna bli en ännu bättre beslutsfattare. Den digitala tekniken möjliggjör för flera att lämna synpunkter och sammanställa dessa på ett konsekvent sätt."

Målsättningen är att på lite sikt "tillhandahålla funktionalitet för att lämna synpunkter på en remiss och dess olika delar. Besökare bör kunna kommentera varandras synpunkter och rösta på kommentarer." Svaren sammanställs och skickas åter till myndigheterna "vare sig de vill ha dem eller ej". I mina ögon ett av årets mest intressanta gov2.0-intiativ. I alla fall i Sverige :-)

3. Via opengov.se hittar jag även till Australiens Gov2.0 Task Force. Australien följer i Englands fotspår och tar ett direkt grepp om möjligheterna att använda web2.0 för att utveckla myndigheternas arbete med en "Taskforce":

Citipedia - deltagandeplanering á la Sim City

Social Innovation Camp är ett kul koncept som generat många goda idéer och prototyper till webbtjänster till allmänhetens fromma. Kolla in hemsidan för en uppsjö av exempel.

Särskilt gillar jag Citipedia som kombinerar wikiformatering och idén om en nätbaserad plattform för deltagandeplanering. Men till skillnad från många andra liknande verktyg är tanken inte begränsad till att skriva kommentarer i ett forum och tagga lite i en karta utan betydligt mer visuellt fokuserad:

"It’s not just about adding your comments: using SimCity-like tools you can design what the space should look like as well."

Teamet som jobbade med Citipedia slängde ihop en fin prototyp där användarna kan dra och släppa symboler för saker man vill utveckla en plats i staden med, träd, markbeläggningar etc, med en löpande uträkning av det beräknade priset för åtgärderna. Kombinera det med en wikibaserad förhandling kring åtgärderna och vi har ett riktigt spännande verktyg för deltagandeplanering.

En skrivande generation

Via mymarkup hittar jag den här artikeln i Wired om "den nya läskunnigheten". Stanfordprofessorn Andrea Lunsford har mellan 2001-2006 samlat in data till en mycket omfattande undersökning av ungdomars skrivvanor.

Enligt Lunsford befinner vi oss idag "in the midst of a literacy revolution the likes of which we haven't seen since Greek civilization" - ändå framhärdar många inom humanioran med att ondgöra sig över att läs- och skrivkunnigheten minskar. Kanske hänger detta samman med att skrivandets former förändas på ett sådant sätt att det skrivande som värderades högt av föregående generation helt enkelt har tappat en del av sin funktion:

"Lunsford's team found that the students were remarkably adept at what rhetoricians call kairos — assessing their audience and adapting their tone and technique to best get their point across. The modern world of online writing, particularly in chat and on discussion threads, is conversational and public, which makes it closer to the Greek tradition of argument than the asynchronous letter and essay writing of 50 years ago. (min fetstil)"

Enligt udnersökningen skriver dagens ungdomar mångdubbelt mer än någon tidigare generation och 38% av detta skrivande sker utanför klassrummet, online, som en del i deltagande i sociala nätverk osv:

"It's almost hard to remember how big a paradigm shift this is. Before the Internet came along, most Americans never wrote anything, ever, that wasn't a school assignment. Unless they got a job that required producing text (like in law, advertising, or media), they'd leave school and virtually never construct a paragraph again."

Wireds slutsatser om utvecklandet av ett haiku-likt medvetande såväl som långprosa är intressanta:

"Of course, good teaching is always going to be crucial, as is the mastering of formal academic prose. But it's also becoming clear that online media are pushing literacy into cool directions. The brevity of texting and status updating teaches young people to deploy haiku-like concision. At the same time, the proliferation of new forms of online pop-cultural exegesis—from sprawling TV-show recaps to 15,000-word videogame walkthroughs—has given them a chance to write enormously long and complex pieces of prose, often while working collaboratively with others."

Inte ett enda ord

Det har varit regeringsdeklarationstider, låt se vad Reinfeldt hade att säga om Internet! Det har ju trots allt varit ett stormigt år med skandalrättegångar, privatpolislagar, Telekompaketdebacle och Piratpartiet in i EU-parlamentet. Och samtidigt händer det så mycket spännande som öppnar möjligheter för ekonomi och civilsamhälle, som den fortsatta framväxten av sociala medier och andra verktyg för ökat medborgardeltagande i politiken, amerikanska och brittiska intiativ såväl som EU-direktiv om fördjupad digital transparens etc etc... man kan tänka att regeringen hade ett och annat att säga om utvecklingen, så vad sades?

Vafalls? Inte ett enda ord!?

Internet i mitt huvud

Kevin Kelly uppmanar folk att rita sin egen mentala karta av Internet i The Internet Mapping Project:

The internet is vast. Bigger than a city, bigger than a country, maybe as big as the universe. It's expanding by the second. No one has seen its borders.

And the internet is intangible, like spirits and angels. The web is an immense ghost land of disembodied places. Who knows if you are even there, there.

Yet everyday we navigate through this ethereal realm for hours on end and return alive. We must have some map in our head.

I've become very curious about the maps people have in their minds when they enter the internet. So I've been asking people to draw me a map of the internet as they see it. That's all. More than 50 people of all ages and levels of expertise have mapped their geography of online.

Bilder från projektet. Jag gjorde ett försök att göra en faktiskt läsbar karta över en vanlig surfdag med papper och penna, den förlorade sig snabbt i linjer som korsar varandra till en trasselsudd, så som de flesta hittills inlämnade kartor i projektet tycks ha tenderat att bli. Måste det verkligen se så rörigt ut? Gör ett nytt försök med digitala verktyg under veckan.

Städer som tänker som webben

[Foto: ecstaticist]
Nu följer Vancouver i spåren av några amerikanska föregångsstäder som beslutat att öppna tillgången till så stora delar som möjligt av stadens databaser över webben (och i samma veva att jämställa open source med proprietär programkod i programupphandlingar). På adressen http://data.vancouver.ca/ finns en betaversion av Vancouvers öppna datakatalog. Inledningsvis har man börjat dela ut geodata, tillgängliggjort i form av shp, xls och kml-filer, men det kommer mera. I grunden innehåller beslutet tre bitar:

Öppen och tillgänglig data – Vancouver kommer, med hänsyn till privatlivet och säkerhetsaspekter, dela största möjliga mängd data med medborgare, näringsliv och andra förvaltningar.

Öppna standards - Vancouver kommer så fort som möjligt anta rådande standards för data, dokument, kartor och andra medietyper.

Öppen källkod - Vancouver kommer när vid upphandlingar som ersätter existerande mjukvara eller överväger nya applikationer att jämställa open sourceprogramvara med proprietära system.

Självklarheter kunde man tycka, men tyvärr långt ifrån. Skulle t ex Göteborgs stadsbyggnadskontor våga följa efter? Man får nog säga att det ytterst hänger på politiken – Göteborgs stadsmätningsavdelning har sina budgetar att hålla och att äga geodata betyder inkomstmöjligheter, det krävs därför ett uppdrag från politikerna för att liknande steg ska kunna tas. Det kostar för en del förvaltningar, men i slutändan genererar det stora samhällsekonomiska vinster, inte bara för medborgare och tredje part som kan utnyttja informationen och bygga tjänster baserat på den utan också, vilket kan verka lite lustigt, för förvaltningar som idag saknar fri tillgång till data från andra förvaltningar.

På sidan Cities that Think Like the Web (gillar namnet!) har David Eaves lagt upp innehållet i den ursprungliga motionen som stöd för andra som vill föreslå sina städer att gå samma väg som Vancouver.

Det har, glädjande, lagts rätt många motioner i Sverige om att kommuner ska gå över till öppen källkod (bland annat en lysande från vänsterpartiets Jöran Fagerlund i Göteborg, som, vad jag vet, inte har behandlats ännu), det har också rekommenderats från statskontoret att jämställa öppen källkod med proprietär (på riksdagsnivå har det lagts ett flertal motioner som har avslagits, senast i våras en från Carl Sigfrid). Färre initiativ har, vad jag sett, tagits till att uppdra åt förvaltningen att öppna offentliga datakataloger och sjösätta publika API:s liknande de i Vancouver och Washington DC.

Med anledning av det har jag börjat ta fram ett utkast till en svensk variant som skulle kunna läggas i ett svenskt kommunfullmäktige, hoppas jag hinner återkomma om det här under dagen.

Här kommer alla igen

The one the prophecy foretold

Idag intervjuas Clay Shirky i DN. På frågan om vad som är ”nästa stora grej efter Wikipedia” (sooo last year!) lämnar han några, tror jag, helt riktiga förslag:

”Det mesta intressanta just nu tycker jag är hur yrke efter yrke förändras av att alla får tillgång till nätet. Ta hälsovården: medan debatten pågår i Washington om vårt fullständigt dysfunktionella sjukvårdssystem är det många patienter som inte tänker vänta. På sajten Patients like me kan människor med samma åkommor hitta varandra, få stöd, goda råd och dela med sig av hur de klarar sig igenom dagen. Ett annat fenomen är patienter som själva bildar paneler och erbjuder sig att vara referensgrupper för att skynda på läkemedelsbolagens utveckling av nya mediciner. Ytterligare ett är en sajt där folk delar med sig av kunskap om skattejuridik.”

Egentligen hör specialiserade forum för konsumentgrupper och yrkesgrupper till de fenomen som funnits på nätet ända sedan dess första dagar. De stora forumtavlorna växte ut långt innan webb2.0 vågen-svepte förändrade mediekonsumtionen. Men det intressanta idag är hur forumens anspråk växer, från diskussionstavlor till reella verktyg som griper in i professionella strukturer och, som Shirky är inne på: förändrar yrke efter yrke.

Successivt upptäcker grupper av användare/konsumenter att de inte egentligen är beroende av experterna / företagen / myndigheterna / mellanhänderna. Med de rätta verktygen kan man organisera sig själva, bli sina egna experter, bygga upp kollektiv kunskap och hjälpa varandra. Patients like me är ett mycket bra exempel på det, liknande GetSatisfaction Fairshopping med flera.

Shirky touchar också frågan om hur utbildningssystemets roll förändras:

"En kommande stor fråga handlar om det ställe där vi sitter just nu. Att samla och sprida kunskaper har varit kärnan i universitetens uppdrag. Detta utmanas nu av nätets möjligheter och den spänning det skapar ska bli mycket intressant att följa. Jag tror att en dag kommer universiteten vakna upp och inse att de har förändrats, inte från rektorn och nedåt utan nerifrån och upp. Och då måste staten reagera, för vad definierar egentligen ett universitet när folk kan lära sig saker på alla möjliga sätt?”

Det finns en (mycket gammal) tendens att utbildningsinstitutionerna liksom massmedia övergår från att vara informations/kunskapsbärare till rena informations/kunskapsbarriärer i strävan att bevaka sin ställning eller sin roll. Ett exempel på det kan hämtas från min egen yrkesgrupp, arkitektskrået. Ska man vara ärlig så kan egentligen vem som helst med lite hjälp av sin omgivning bygga ett vackert och funktionellt hus om man bara lägger manken till (och vem som helst kan misslyckas med det, även arkitekter). Man behöver inte fem års högskoleutbildning för att lära sig arkitektens arbete idag, den självlärde snickaren kan inte sällan mer om vad som blir bra och vad som fungerar än vad arkitekten med lång utbildning vet. Vad arkitekterna lär sig på utbildningen är framförallt att tänka och arbeta på ett visst sätt. Men ligger det alls ett värde i att en yrkesgrupp lär sig att tänka på samma sätt? Det finns trots allt hundratals sätt att se på hus och arkitektur på, tusentals byggmetoder med motstridiga egenskaper som kan debatteras i oändlighet. Krasst sett så är arkitektutbildningarnas främsta uppgift att bevaka inträdet till yrket och på så sätt upprätthålla arkitektskråets status.

När kunskapen om byggandet blir fritt tillgänglig och expertråden kommer från andra självbyggare som på byggahus.se, när inspirerande referenser och världens arkitekturhistoria ligger öppen för vem som helst, var ligger då alls världet i att upprätthålla en uppdelning mellan experter och amatörer? Expertrollen blir i allt högre grad någonting som man får erövra och återerövra i kraft av sin kunskap, istället för att vara något man gömmer sig bakom i kraft av sin examen.

Avslutningsvis nämner Shirky frisläppandet av offentlig data som vi tjatat om här tidigare, som en central uppgift för att vitalisera demokratin:

”Om jag vill gå ut en kväll i New York och träffa intressanta människor finns det massor med tjänster som kan hjälpa mig. Vill jag dejta någon som är två meter lång och rödhårig och spelar tuba – fem minuter senare dyker en sådan person upp! Men om jag anser att min hemstad sköts uselt och jag vill fixa det, starta en medborgarrörelse, då är jag rätt ensam. [...]
Att göra offentliga data mer transparenta är en viktig del. Tänk dig att du kan få fram data om exempelvis vattenföroreningar där du bor – och samtidigt ha tillgång till en mejllista med folk som kan mycket om dessa saker! Då blir databasen en utgångspunkt för att koordinera sig. Det tror jag är nästa stora sak som kan få långtgående konsekvenser.”

API för myndighetskommunikation

Bild från den här presentationen.
En del i Obamas tidigt aviserade satsning på ökad transparens och förbättrad tillgång till offentlig information har kommit i sjön. på siten data.gov finns datasets och geodata från amerikanska myndigheter tillgängliga för fri och gratis nedladdning i diverse olika råformat såväl som för visning genom färdiga verktyg. Ännu rör sig små om rännilar i förhållande till den verkliga mängden offentlig information, men det är en början och trycket är stort på att mer data skall släppas fritt från de rörelser och innovatörer som bygger nya tjänster baserade på den frisläppta informationen. Den amerikanska gov2.0-rörelsen fortsätter att vitalisera myndigheterna såväl inifrån som utifrån.

Washington DC har sedan tidigare en stor katalog med fritt tillgänglig myndighetsdata på nätet. Inititativet Apps for Democracy har genererat många exempel på hur den informationen kan användas såväl som stora besparingar för myndigheterna.

Men att få tillgång till data är bara den ena biten av en ökad myndighetstillgång, den andra biten är kommunikationen åt andra hållet. Från medborgare in till förvaltningen. Det är där den verkliga potentialen för demokratisering, vitalisering och effektivisering ligger. Teamet bakom SeeClickFix bloggade om det tidigare i år:

"There has been a lot of attention paid to getting data OUT OF government. Gov 2.0 types have been all a-Twitter about Data.gov and the feeds being created at a rapid pace. That’s wonderful.

There also should be ways to send important and actionable data INTO governments and other civic organizations. It’s time for an open API for sending service requests or identifying issues that have a specific geographical component. [...] Imagine if your smart-phone, your local blog, and websites like SeeClickFix could talk back and forth with local governments automatically."

De föreslog också en konkret specifikation för ett myndighets-API, som mycket väl skulle kunna omvandlas till en internationell standard... vilket är precis vad nystartade open311.org (ytterligare ett initiativ från överallt aktiva the Open Planning Project) arbetar på. Se deras presentation från Gov2.0 Expo här.

Realtidsfilm i Google Earth

Kolla in videon för en liten wow-upplevelse! En grupp vid Georgia Institute of Technology utvecklar metoder för att lyfta in realtidsdata från mätstationer och videokameror i Google Earth och Microsoft Virtual Earth. I videon demonstreras hur direktupptagning av t ex fotbollsmatcher och trafikflöden visualiseras eller spelas upp direkt i Google Earth baserat på överlagring av bilder från flera kameror. Riktigt häftigt!

Som mycket annat är det i grunden ganska enkelt, men för att kunna visualisera realtidsdata såhär fordras ett antal nivåer av teknisk infrastruktur och bandbredd. Vänta två-tre år medan den universella bandbredden sväller för att ackomondera tjänster liknande denna och dagens Google Earth kommer framstå som en statisk kloss i jämförelse.

Vilken stad blir först i världen med realtidsvyer av sina gator i Google Earth? Och även om det kan göras och är häftigt, är det önskvärt?

[Via Digital Urban]