Deltagande demokrati vs. rundgång i göteborg

Trillade på en gammal text av America Vera-Zavala med en del poänger som ännu står sig (mer än) väl. Det handlar om deltagande demokrati; beslutsprocesser som ger människor verklig makt över besluten.

Tanken på deltagande demokrati/deltagardemokrati är gammal. Och bespottad. Därför att den är farlig. Den innebär att resurser börjar fördelas efter behov och att de grupper som historiskt suttit på den politiska, administrativa och ekonomiska makten berövas sin förmåga att förvrida fördelningen av resurser till förmån för sina särintressen, som sker idag.

Eliterna har alltid ansett att ett sådant pöbelvälde är början till undergången. Ansvarsfulla beslut, har de hävdat, förutsätter att makten begränsas till en mindre grupp. Det ansåg de om den representativa demokratin också en gång i tiden. America påpekar att det är precis tvärtom:

”Genom att involvera människor i budgetprocessen lär man folk att prata strukturer, istället för detaljer. Istället för att uppmuntra föräldrar att lägga sig i vad barnen ska äta i skolan kan medborgare kanalisera mer pengar till skolan.”

Att delta i beslutsfattandet, att inte bara vara kund eller klient utan också aktiv deltagare och medlem – att äga makt – är i sig en lärorik och skolande erfarenhet. Ur det föds en helt annat förståelse för beslutens villkor, och, som America skriver, människor går då från att vara passiva till att vara aktiva.

För protesten är blott den uttrycksform som den maktlöse tvingas retirera till, medan den som är med och äger beslutsrätten, den som får delta, kan inta en mer konstruktiv position: motförslaget.

Liberaler brukar tala om att ge människor makt och ansvar för att, till exempel, själva välja hos vilken glidig fondförvaltare en del av pensionen ska placeras. Idén om deltagande demokrati tar fasta på precis samma förmåga till ansvarstagande men på ett högre plan. I Porto Alegre införde 1989 arbetarpartiet PT en världsberömd deltagande budgetprocess, som America har skrivit mycket om:

”Budgetprocessen varar året runt. Från mars till september fattar man beslut om budgeten. Från september till december kontrollerar man att förslagen efterföljs och röstas igenom. Från november till januari röstar man om stadgarna för deltagande budgeten. Staden är indelad i 16 regioner. I dessa regioner bestämmer man vilka tre budgetposter man vill ska prioriteras och vilka projekt och nyinvesteringar som ska göras. Detta läggs sedan fram för den lokala regeringen. Genom ett matematiskt poängsystem kommer man fram till vilka stadens tre prioriterade budgetposter är. Till dessa ska 40 procent av nyinvesteringarna gå. När pengarna sedan ska fördelas görs det enligt tre kriterier: Vilken prioritering man hade på budgetpost, antal invånare i regionen och nivå på infrastruktur. Det tredje kriteriet är det som garanterar omfördelning – mest pengar går alltid dit behovet är störst. [...] Första året deltog 900 personer i processen, 2002-2003 deltog över 22 000 människor.”

Poängen med den här modellen är tvåfaldig: dels sker en omfördelningseffekt, dels innebär det att administrationen effektiviseras. För det som plötsligt måste upp i ljuset och mätas i en tuff prioritering mot andra viktiga behov, det skall verkligen vara välmotiverat.

Jag tänker på det när jag får syn på den lite bisarra nyheten om ett 60 meter högt pariserhjul med luftkonditionerade gondoler som ska stå klart mellan Operan och Lilla Bommen i centrala Göteborg i maj i år. Nyheten slog ner idag som, om inte som en bomb, så i varje fall som en hög med dynga.

Beslutet är fattat ”under stort hemlighetsmakeri” skriver GP. Ett lite märkligt sätt att hantera den gemensamma stadsbilden på, kan man tycka. Men det här är samarbetsandans Göteborg, där samarbete är lika med uppgörelser i slutna korridorer. Trots att denna 60-metersgrej är nästan dubbelt såhög som intilliggande operan så ansågs det inte nödvändigt att folk kände till idén innan hjulet beställdes. Ja, det är alltså redan påväg, nermonterat i 24 containrar, eftersom Brisbane där det stod tidigare, ville bli av med det så fort som möjligt.

Poängen är inte att hjulet i sig nödvändigtvis är en dum idé, även om det kostar 22 miljoner kronor per år, poängen är att allting har en alternativkostnad och just det här är en rätt dålig prioritering i en stad som samtidigt skär på investeringar i infrastruktur och satsningar på välfärden. En sådan prioritering hade troligen inte gjorts om fler var delaktiga i beslutsprocessen. Innebär det att vi hade fått det tråkigare? Ja, det beror helt på från vilket håll man ser saken.

För några år sedan gjorde Göteborgs stad ett (halv)ambitiöst försök att inkludera fler i diskussionen kring den framtida gestaltningen av Södra Älvstranden. Det var ett Projekt, och som alla Projekt så tog det slut. Och sen har dörren till deltagande i Södra Älvstrandens utveckling varit rätt stängd. Istället får vi pariserhjul inköpta efter cirkelresonemang i eventbolagets ledning. "Vi sätter snurr på Göteborg i de sämsta tider." Säger Göran Johansson finurligt och GP utlyser en namntävling. Istället för verkligt deltagande: hitta på ett roligt namn. Tack för den, Glenn.