Förvaltningspolitiska skandaler

Skandaler inom offentliga sektorn brukar ofta anföras som en bidragande orsak till ett (påstått) sjunkande förtroende och ibland till och med som ett argument mot offentlig verksamhet som sådan. Den här texten är inte ämnar inte förklara varför dylika resonemang är nonsens, utan är snarare ett försök att förklara min egen fascination för offentliga skandaler. Förvaltningspolitiska affärer är ofta fantastiska stickprov på vilka problem som offentliga sektorn brottas med för tillfället – om man till exempel vill stämma av läget i vården kan en god strategi vara att kolla Socialstyrelsens hemsida efter utredningar av uppmärksammade Lex Maria-ärenden. Personligen tror jag alltså att förvaltningspolitiska katastrofer kan fungera som utmärkta kunskapskällor. Denna inledning får duga som nåt slags orsak för mig att lista ett gäng personliga favoritskandaler:

1. Länstyrelsen i Malmö:
Den trettonde mars 2007 har sydsvenskan en artikel med rubriken ”Kritisk revisor inspärrad”. Den handlar om Tommy Sjölin, internrevisor på Länsstyrelsen med uppdrag att för statens räkning granska myndighetens verksamhet. I ingressen framgår att Sjölin blivit inspärrad på sitt kontor med en utredning som innehåller kraftig kritik mot arbetsledningen. Sedan tidigare har Sjölin av sina chefer blivit beordrad att avbryta sin granskning av myndigheten, annars väntar diciplinpåföljd. När Sjölin på arbetsplatsens intranät meddelar att han skickat rapporten till Riksrevisionsverket och Ekonomistyrningsverket så stängs hans dator ner. Sjölin befinner sig inspärrad på sitt kontor för att han inte vill överlåta sin utredning till ledningen, det framförs graverande kritik och Sjölin anser att han har tystnadsplikt gentemot de personer på arbetsplatsen han har pratat med. Istället för att ge med sig när hans chefer sätter press så ringer han Sydsvenskan.

Resten är, så att säga, historia. I en behändig tråd har sydsvenskan samlat alla artiklar man skrivit om skandalen. Det är stundtals häpnadsväckande läsning. Länsstyrelsen tillsätter en egen oberoende utvärdering av Sjölins revision. Den kostar 320 000 (!) och kommer föga förvånande fram till att Sjölins kritik är nonsens. Det framkommer också att konsultuppdraget att ta fram en plan för att förbättra arbetsplatsen (döpt till ”Den goda arbetsplatsen”) gått till ledningens bekanta och att man dessutom har köpt tjänster av den operativa chefens man samt delfinansierat hans professorstjänst. Innan såpan har nått sin upplösning har vi fått smyginspelade band där Sjölin förbjuds att ta kontakt med Riksrevisionsverket (som har det grundlagsskyddade uppdraget att utföra oberoende granskning av statlig verksamhet), chefer som påstås trakassera anställda och ett antal personer som avgår under mer eller mindre dramatiska former.

Historien sätter fingret på en rad intressanta aspekter i 2000-talets byråkrati. För det första vilken betydelse utvärderingar och utvärdering fått inom förvaltningen (en bra bok om fenomenet), det finns snart ingen aspekt av den offentliga förvaltningen som inte utvärderas och påfallande ofta blir resultatet tämligen likt det beställaren kan tänkas önska. Huruvida det säger något om kvaliteten i svensk förvaltning eller inte kan vi låta vara osagt. För det andra illustrerar historien den allt större roll som konsultfirmor kommit att spela i offentlig verksamhet. Är de garanter för oberoende granskning eller för fega för att säga som det är? Stalltipset är väl, som så ofta, att det varierar. För några veckor sedan snackades det i Svt Debatt om ”whistle-blowing”: det vill säga när folk på insidan av en organisation offentligt slår larm om att något inte står rätt till. Bo Rothstein har nyligen kommit ut med en bok om fenomenet som jag inte hunnit läsa.

2. Ebbe Carlsson-affären
Bokförläggaren och före detta regeringskansli-tjänstemannen Ebbe Carlsson bedriver privatspaning om Palmemordet. Han har ingen formell position inom förvaltningen, men många vänner. Hans teori är att PKK mördat Palme och att SÄPO hade kunnat förhindra mordet om man varit på tårna. Skildringarna går isär om vem som vet vam och vem som har ansvaret, klart är att Carlsson har polisledningens mandat (han förses till och med, med privat livvakt) och att regeringskansliet känner till spanandet. När det dessutom framkommer att Carlssons livvakt försökt smuggla in olaglig avlyssningsutrustning och att Justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för att Ebbe ska få ut information från Storbritannien står det klart att huvuden måste rulla. Anna-Greta Leijon tvingas avgå, liksom rikspolichefen Nils Erik Åhmansson och SÄPO-chefen.

Det finns en massa bra material om skandalen. Till exempel dokumentärfilmen Ebbe – the movie som både fungerar som en bra översikt över händelseförloppet och en fin personskildring av Ebbe. Förhören i konstitutionsutskottet som affären ledde fram till direktsändes i Svt och verkar enligt alla som har skrivit om saken vara något i hästväg. Bland annat ryter Anders Björck till med sin karaktäristiskt nasala röst att Carl Lindbom (som då på regeringens uppdrag utredde SÄPO) ska ”veta hut”. Dessutom antyder de borgerliga ledamoterna i utskottet att Carlssons homosexualitet har med saken att göra, vilket det naturligtvis inte har. Jag skulle inte banga en videokväll med hela förhören, men de kostar såvitt jag förstår två och fem att beställa från Svt. Den som vill vara med och lägga ihop är varmt välkommen.

Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag ger en fin bild av det politiska spelet bakom affären. Om man till exempel vill veta varför Bengt Westerberg var så slug när han tillkännagjorde att de borgerliga partiledarna ville att Leijon skulle avgå på en fredag, kan med fördel läsa första delen av boken. Senare avhandlas även Bofors-skandalen och i avslutningen kommer en försiktig argumentation för majoritetsval. Leijons egen biografi Alla rosor ska inte tuktas har jag inte läst, men den lär ju också behandla händelseförloppet. Carl Lidbom har skrivit boken Ett uppdrag om sin genomlysning av SÄPO. En mental bild av Lidbom i konstitutionsutskottet, högröd i ansiktet av vrede, förhöjer helt klart läsningen.

Slutintrycket är att oavsett hur mycket man läser är det svårt att få bilden klar för sig. Kanske är anledningen att den oberoende variabeln är personen Ebbe Carlsson-själv, han är och förblir en gåta.

3. Tunneln genom Hallandsåsen
Bent Flyvbjerg redogör i sin bok Megaprojects and risk för vad man bör tänka på nästa gång man känner för att bygga en bro i mångmiljardklassen. Hans viktigaste poängen är infrastruktursatsningar är riskabla grejer. Till exempel överskrider de flesta projekten budget med en sisådär 30-70 %. I takt med att kostnaderna skenar iväg räknar man upp prognoserna för hur många som kommer bruka bygget och hur stora tidsvinsterna blir, med resultatet att efterfrågeanalysen ofta är grovt överskattad. De demokratiska processerna då? Sammanfattningsvis kan man säga att megaprojekt inom infrastruktur kännetecknas av dålig insyn, svag förankring och obefintligt deltagande. Om Flyvbjerg har rätt, det vill säga.

Hallandsåstunneln kan tjäna som ett skolboksexempel på fenomenet. Slutnotan beräknas hamna nånstans kring elva miljarder, vilket är mer än tio gånger mer än vad man räknat med från början. Här kryddas dessutom historien med ett tätningsmedel som dödar kor, vilket så klart inte gör det hela mindre uppseendeväckande. Det är miljöaspekten som framförallt har framhållits i den offentliga debatten. Eva Franchell beskriver i sin bok Väninnan hur Anna Lindh, då miljöminister, visar prov på stor miljöhänsyn samtidigt som hon vinner en politisk revirstrid. En fantastisk bok, för övrigt. Megaprojects and Risk av Flyvbjerg är också bra, till och med fantastiskt bra om man är intersserad av långa tunnlar och höga broar. Utgångspunkten är att ”megaprojekt” är en ny plats på den politiska kartan som kännetecknas av skyhöga kostnader, många aktörer och påtagliga risker. Ansatsen är att ringa in denna nykomling, vilket emellertid inte hindrar Flyvbjerg från att berätta att Suez-kanalen (som byggdes i mitten av 1800-talet) sprängde budgeten med sisådär 200 %. Demokratiperspektivet känns, i brist på bättre ord, fräscht.

4. Haijby-affären
1950-tal och Kurt Haijby sägs ha en sexuell relation med Gustaf V. Han anklagas för att ha utsatt hovet för utpressning och blir dessutom förklarad som mentalsjuk. Inte för att han tänder på Gustaf V, vilket man möjligtvis skulle kunna tro. Jag har läst något fantastiskt om detta av Vilhelm Moberg, jag tror i antologin I det fria ordets tid (utgiven av Folket i Bild). I den boken finns också en briljant självrecension av Rid i natt! som Moberg uppmanats skriva för DN (det är brinnande världskrig och Moberg nöjer sig med att på tre rader anklaga Sveriges intellektuella för att agera nazi-medlöpare, subtilt men ändå inte). Egentligen är Moberg bättre än skandalen, men man kan väl säga att den ändå illustrerar hur samhällets normer spelar in på hur vi bedömmer politiska affärer. När historien rullades upp i början av 50-talet var det upprörande med en kung som hade sex med en annan man, idag framstår försöken att tysta Hajby som mer oroväckande.

För den som är intresserad finns det betydligt fler skandaler att gräva ner sig i. En tumregel är att de flesta topppolitiker och tjänstemän som anklagas för att grovt åsidosätta sina plikter, förr eller senare skriver en biografi där de försöker lägga historien till rätta. Lars Danielsson är ett paradexempel.

En central fråga är så klart vad som gör en skandal, vad är det som får oss att bli så förbannade? Lennart Lundqvists bok Demokratins väktare fungerar – i alla fall för mig – som nån slags klangbotten när jag läser om klantskallar inom det offentliga. Lundqvists bok är ett försök att ringa in offentlig verksamhets normativa grund. Han finner en uppsättning värden som är fundamentala för demokratiskt styrd verksamhet och som skapar vissa förväntningar hos medborgarna – ett offentliga etos. Poängen är att detta etos skiljer sig radikalt från vad vi begär av vinstdriven verksamhet, vilket i sig kanske inte är så förvånande. Skandaler blir skandaler när offentlig verksamhet avviker från sina normativa fundament.

Utan någon speciell anledning avslutar jag med att länka till ett klipp där The Milton Friedman Choir framför en låt om näringslivets moraliska ansvar att inte beakta moral.