Visionsstyrning!?

Finns det något mer besynnerligt än en svulstig, episk och (över)ambitiös förvaltningspolitisk vision? Den offentliga verksamheten är utsatt för ett hårt tryck, inte nog med att man konkurrerar med en marknad som i allt högre utsträckning gör anspråk på att kunna klara av det mesta som våra skattepengar går till, man konkurrerar dessutom med varandra. En bilresa genom Sverige är en succesion av försäljningsargument formulerat i klatschiga fraser. Om jag vill och hälsa på min mormor och morfar så passerar jag bland annat Möjligheternas stad (Malmö), Kunskapsstaden (Lund), Tanke, Omtanke, Mertanke! (?) (Lomma), Staden i vinden (Landskrona), Den goda staden med delaktighet för alla (Helsingborg) och Land och hav, liv och lust (Ängelholm).
Frågan är så klart vad slogans och visioner betyder för den operativa verksamheten. De flesta myndigheter har övergripande visioner som är tänkta att vägleda verksamheten: de är styrinstrument. Samtidigt kan man ju så klart fråga sig hur man operationaliserar ”Land och hav, Liv och lust”.
Jag var idag på en gästföreläsning med en högt uppsatt tjänsteman på Migrationsverket. I en bisats berättade hon att med tillsättningen av den nya generaldirektören Dan Eliasson (som jag inte kan låta bli att imponeras av varje gång han är med i TV, oavsett hur provocerad jag blir av det han säger) så bytte Migrationsverket övergripande vision från ”Migrationsverket ska vara ett föredömme inom Svensk förvaltning” till ”Migrationsverket ska verkar för ett Sverige som tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Vad detta innebär för den operativa verksamheten var emellertid inte självklart, de verkliga styrningsinstrumenten kommer så klart i regleringsbrev som blir till verksamhetsplaner. Snarare, retirerade gästföreläsaren, så handlar detta om att man vill kommunicera en bild av vad organisationen står för.
Det här är så klart inget uppseendeväckande, i själva verket verkar fenomenet så självklart att vi knappt reflekterar över det. Sett ur ett lite längre tidsperspektiv tror jag emellertid att det är ganska talande. Då myndigheter tidigare har legitimerat sin verksamhet genom en effektiv och rättssäker administration, handlar det idag om att associeras med en uppsättning värden som råkar ligga rätt i tiden. Den förre generalsekreteraren, berättade gästföreläsaren, ville ha en ”platt organisation”. Numera heter det att ”en chef inte kan styra över mer än tjugo personer” vilket leder till många hierarkiska nivåer och avdelningar. Men att visionerna förändras behöver inte betyda att att verksamheten bedrivs på ett annorlunda sätt. Att verka för ett Sverige som tar tillvara på den globala migrationens möjligheter kan ju faktiskt betyda nästan vad som helst.
På det här sättet är myndighetssverige lite som gatan jag växte upp på: för att impa på huset bredvid behövde man inte möblera om, det räckte med att byta gardiner och ställa några ordkidéer i fönstret.