Gammal skräp

Surfade runt på Bo Rothsteins blogg (uhm, förlåt: kvalitetsgranskade HEMSIDA) och trillade på en gammal artikel med lovande titel - Nedskärningar i offentliga sektorn inte nödvändiga - från 1992, författad tillsammans med Mia-Pia Boethius. Ännu mer lovande. Texten ifråga är dock varken vettig eller välargumenterad - det visar sig dock vara en liten tidsmaskin som erbjuder ett bra exempel på hur ytlig och naiv argumentationen för konkurrens i offentliga sektorn kunde vara i 90-talets början:

"Varför sparar man då så mycket pengar om man inför konkurrens? Skälen till detta är att verksamheten som arbetar i monopol lever i vad man kan kalla ett signallöst system. Gör de rätt saker händer ingenting. Gör de fel saker händer heller ingenting. Det händer helt enkelt aldrig någonting! Organisationer - vare sig de är offentliga, kooperativa eller privata - som inte får någon signal när de gör något rätt och en annan signal när de gör fel - kommer i längden att göra mera fel än rätt."

Det var i den här vevan som föreställningen om konkurrens som den enda vägens recept för produktivitetsutveckling etablerades i samhället. En politisk enfald vi betalar priset för än idag.

Men Bo Rothstein vore inte Bo Rothstein om han inte 15 år senare hade något vettigt att säga i en annan artikel om hur marknadskrafterna tenderar att pervertera systemet till sin - kortsiktiga - fördel:

"I sina söndagsförkunnelser säger sig marknadsaktörer alltid vara för fri konkurrens på lika villkor. I praktiken sysslar de som regel med att på allehanda vis undvika eller förstöra förutsättningarna för en sådan fri konkurrens. Det sker till exempel genom kartellbildning eller genom att man via politiska påtryckningar försöker skaffa sig fördelar på sina konkurrenters bekostnad. Joseph Stiglitz har berättat om hur han, under tiden som ordförande för Bill Clintons ekonomiska råd, kontinuerligt blev uppvaktad av VD:ar för de stora amerikanska företagen med nästan identiska budskap. Dels att de var starka anhängare av de fria marknadskrafterna och ville minimera statens roll i ekonomin. [...] En genomgång jag gjort visar att läroböckerna i nationalekonomi på våra universitet och högskolor är närmast kliniskt rensade från problematiken med marknaders inneboende tendens att pervertera de offentliga institutioner som behövs för att de skall fungera någotsånär effektivt."

Dödssynd

Imorgon är sista dagen för ansökan till högskolor och universitet nästa år. Sedan någon timma ser det ut såhär på studera.nu för den sökande som försöker logga in för att lämna en ansökan:

Det är numera nära på omöjligt att ansöka till högskolan på annat sätt än via webben. Det är ok, men då får inte tjänsterna upphöra att fungera när de måste funka. Såhär bygger man inte förtroende för e-förvaltning och e-tjänster. Huvuden borde rulla på Högskoleverket.

Framsynt om IT i demokratins tjänst

Den stora demokratiutredningen som levererade sin slutrapport år 2000 under ledning av Bengt Göransson (som fortfarande har en skarp penna) och huvudsekreteraren Erik Amnå, är en legendarisk offentlig utredning: djärv, djup, bred... tusentals kvalificerade röster från hela samhället får höras med lika många infallsvinklar på demokratins utmaningar och akuta vägval.

I slutändan vaskas ändå ur den breda diskussionen, så som en välskött SOU bör göra, konkreta och verkningsfulla rekommendationer och dessutom en förvånansvärt övertygande och (i ett landskap av relativistiskt mummel) mycket befriande universalistisk argumentation för demokratin som en moralisk princip.

En av de svårare frågorna för utredningen var att värdera den demokratiska potentialen - och farorna - med den framväxande Internetkommunikationen. Mycket svävade då, som nu, i oklarhet kring den nya teknikens möjligheter. Trots det tycker jag att man landade i slutsatser med bestående giltighet som idag borde kunna tjäna som blåslampor för att samhället skall komma igång med användandet av Internet som en plattform för demokratiskt deltagande:

"Våra resultat visar att fler offentliga rum för politiska samtal måste öppnas. I takt med globaliseringen skapar exempelvis den ökade förhandlingspolitiken bristande möjligheter för medborgarna att få insyn och utkräva ansvar. Det gäller att låta fler medborgargrupper än vissa resursstarka lobbare bli delaktiga när regelverk utformas på allt fler nivåer. Här kan IT skapa möjligheter att både ta del av betydelsefull information och kunna delta i diskussioner. (s. 243) [...] Demokratiutredningen vill öka medborgarnas möjligheter att påverka samhället. Hittills har informationstekniken främst använts till att öka informationen från politiska institutioners sida – tekniken har blivit ett stöd framför allt för servicedemokratin eller, som vissa kritiker väljer att uttrycka det,
”åskådardemokratin". (s. 99)

Några rader om offentlighetsprincipens uppdatering till Internets möjligheter står i skarp kontrast till hur pinsamt lite som sedan dess har skett i praktiken:

"Offentlighetsprincipen borde kunna tillämpas så att alla handlingar som enligt lagstiftningens principer är att betrakta som allmänt tillgängliga också görs offentliga på nätet. Nätet borde permanent ha samma ställning som en person som begär
att handlingar ska utlämnas till offentlighet. Att utforma en lagstiftning som syftar till att alla myndigheter åläggs sådana offentliggöranden med krav på vidast möjliga informationsfrihet är en angelägen uppgift. Överallt där offentlig makt utövas bör möjligheter till insyn via IT säkerställas." (s. 100)

Demokratiutredningen trycker också på att det måste investeras verklig makt i deltagandeprocesser på Internet om det ska bli annat än en papperstiger:

"En förutsättning för att medborgarna ska ha motiv att engagera sig i processer som är avsedda att stöda demokratin på elektronisk väg är med all sannolikhet att dessa också har betydelse för det faktiska beslutsfattandet."

Den avslutande rekommendationen lyder, ganska radikalt:

"En statlig och kommunal politik bör i första hand inrikta sig på att utveckla tekniker och metoder för en sådan deltagardemokrati med IT-stöd."

Sen blev det tyst.