Här kommer alla igen

The one the prophecy foretold

Idag intervjuas Clay Shirky i DN. På frågan om vad som är ”nästa stora grej efter Wikipedia” (sooo last year!) lämnar han några, tror jag, helt riktiga förslag:

”Det mesta intressanta just nu tycker jag är hur yrke efter yrke förändras av att alla får tillgång till nätet. Ta hälsovården: medan debatten pågår i Washington om vårt fullständigt dysfunktionella sjukvårdssystem är det många patienter som inte tänker vänta. På sajten Patients like me kan människor med samma åkommor hitta varandra, få stöd, goda råd och dela med sig av hur de klarar sig igenom dagen. Ett annat fenomen är patienter som själva bildar paneler och erbjuder sig att vara referensgrupper för att skynda på läkemedelsbolagens utveckling av nya mediciner. Ytterligare ett är en sajt där folk delar med sig av kunskap om skattejuridik.”

Egentligen hör specialiserade forum för konsumentgrupper och yrkesgrupper till de fenomen som funnits på nätet ända sedan dess första dagar. De stora forumtavlorna växte ut långt innan webb2.0 vågen-svepte förändrade mediekonsumtionen. Men det intressanta idag är hur forumens anspråk växer, från diskussionstavlor till reella verktyg som griper in i professionella strukturer och, som Shirky är inne på: förändrar yrke efter yrke.

Successivt upptäcker grupper av användare/konsumenter att de inte egentligen är beroende av experterna / företagen / myndigheterna / mellanhänderna. Med de rätta verktygen kan man organisera sig själva, bli sina egna experter, bygga upp kollektiv kunskap och hjälpa varandra. Patients like me är ett mycket bra exempel på det, liknande GetSatisfaction Fairshopping med flera.

Shirky touchar också frågan om hur utbildningssystemets roll förändras:

"En kommande stor fråga handlar om det ställe där vi sitter just nu. Att samla och sprida kunskaper har varit kärnan i universitetens uppdrag. Detta utmanas nu av nätets möjligheter och den spänning det skapar ska bli mycket intressant att följa. Jag tror att en dag kommer universiteten vakna upp och inse att de har förändrats, inte från rektorn och nedåt utan nerifrån och upp. Och då måste staten reagera, för vad definierar egentligen ett universitet när folk kan lära sig saker på alla möjliga sätt?”

Det finns en (mycket gammal) tendens att utbildningsinstitutionerna liksom massmedia övergår från att vara informations/kunskapsbärare till rena informations/kunskapsbarriärer i strävan att bevaka sin ställning eller sin roll. Ett exempel på det kan hämtas från min egen yrkesgrupp, arkitektskrået. Ska man vara ärlig så kan egentligen vem som helst med lite hjälp av sin omgivning bygga ett vackert och funktionellt hus om man bara lägger manken till (och vem som helst kan misslyckas med det, även arkitekter). Man behöver inte fem års högskoleutbildning för att lära sig arkitektens arbete idag, den självlärde snickaren kan inte sällan mer om vad som blir bra och vad som fungerar än vad arkitekten med lång utbildning vet. Vad arkitekterna lär sig på utbildningen är framförallt att tänka och arbeta på ett visst sätt. Men ligger det alls ett värde i att en yrkesgrupp lär sig att tänka på samma sätt? Det finns trots allt hundratals sätt att se på hus och arkitektur på, tusentals byggmetoder med motstridiga egenskaper som kan debatteras i oändlighet. Krasst sett så är arkitektutbildningarnas främsta uppgift att bevaka inträdet till yrket och på så sätt upprätthålla arkitektskråets status.

När kunskapen om byggandet blir fritt tillgänglig och expertråden kommer från andra självbyggare som på byggahus.se, när inspirerande referenser och världens arkitekturhistoria ligger öppen för vem som helst, var ligger då alls världet i att upprätthålla en uppdelning mellan experter och amatörer? Expertrollen blir i allt högre grad någonting som man får erövra och återerövra i kraft av sin kunskap, istället för att vara något man gömmer sig bakom i kraft av sin examen.

Avslutningsvis nämner Shirky frisläppandet av offentlig data som vi tjatat om här tidigare, som en central uppgift för att vitalisera demokratin:

”Om jag vill gå ut en kväll i New York och träffa intressanta människor finns det massor med tjänster som kan hjälpa mig. Vill jag dejta någon som är två meter lång och rödhårig och spelar tuba – fem minuter senare dyker en sådan person upp! Men om jag anser att min hemstad sköts uselt och jag vill fixa det, starta en medborgarrörelse, då är jag rätt ensam. [...]
Att göra offentliga data mer transparenta är en viktig del. Tänk dig att du kan få fram data om exempelvis vattenföroreningar där du bor – och samtidigt ha tillgång till en mejllista med folk som kan mycket om dessa saker! Då blir databasen en utgångspunkt för att koordinera sig. Det tror jag är nästa stora sak som kan få långtgående konsekvenser.”