Byggsats till en medieteori 2.0

Det slår mig plötsligt att det finns direkta likheter mellan internets webb2.0-teknologier och Hans Magnus Enzensbergers "Byggsats till en medieteori" från 1970 på samtliga punkter. Eller läser jag in för mycket baserat på för stora förhoppningar? Klart är i alla fall att förutsättningarna för en represiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller. Frågan är hur långt det räcker.

Repressiv (förtryckande) användning av medierna:
1. Centralstyrt program
2. En sändare, många mottagare
3. Immobilisering av isolerade individer
4. Passiv konsumentattityd
5. Avpolitisering
6. Produktion av specialister
7. Kontroll genom ägare eller byråkrater

Frigörande (progressiv) användning av medierna:
1. Decentraliserade program
2. Varje mottagare en potentiell sändare
3. Mobilisering av massorna
4. Interaktion mellan deltagarna - feed-back
5. Politisk inlärningsprocess
6. Kollektiv produktion
7. Samhällelig kontroll genom självorganisation

Listan via Community Media.

Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. Robert Putnam var djupt pessimistisk i Bowling Alone vid sekelskiftet, Internet var fortfarande (trots .com-bubblan) bara en vag förhoppning i marginalen. Pierre Bordieu angrepp furiöst televisionen - ett redskap för fördumning. Det var sant, viktigt, men som en teknologiskt buren underström hade redan förändringen börjat och idag är det uppenbart att det är ett skifte på gång. Alla mätningar pekar på det: Idag sjunker TV-tittandet bland ungdomar till förmån för amatörproducerat material på YouTube, onlinespel och sociala nätverk. Deltagandet ökar. Man sitter inte ensam längre. Vi lägger mer tid på internet än på TV. Massmediernas guldålder (200 år) är förbi och i dess plats växer ett landskap av sociala medier fram - information producerad lokalt och distribuerad från person till person.