Rörelseenergi

Lite apropå det här. Fredrik Wass citerar Paul Saffo, professor på Stanford University i Palo Alto som beskriver webbrevolutionen som en omvandling av ”information till media”, där media är det som uppstår då information som förr var avsedd att användas av den enskilde görs tillgänglig eller ”broadcastas” på webben:

”Som exempel beskriver han skillnaden mellan det som förr var information och det som nu blivit media. Idag laddar unga män mellan tjugo coh trettio upp bilder på nätet som visar hur deras hjärtslag sett ut under den senaste joggingturen. Genom en pulsklocka och ett band runt bröstkorgen samlas informationen in. [...] Och graferna i sig kan ha fler betydelser än att bara mäta löparprestationer. "You use it to get a date" säger Paul Saffo och syftar på att pulsgrafen kan visa att du är en hälsosam och frisk människa som inte använder droger.”

Inget revolutionerande nytt under solen i den beskrivningen, men bilden av hur informationen strömmar satte en tanke i huvudet på mig:

Om vi föreställer oss världens alla bibliotek, böcker och databaser som reservoarer av information, ungefär som vattenmagasinen ovanför de svenska älvarnas kraftverksanläggningar, så är webben i samma bild den strömfåra som möjliggör att informationens lägesenergi övergår i rörelseenergi. Webben sätter den tidigare stillastående informationen i rörelse och möjliggör därigenom att vi utvinner (intellektuell och kreativ) energi ur de informationsmagasin som fyllts av eoners bläckdroppar.

Fortsätter vi samma analogi så kan vi förstå Webb2.0 som de moderna turbiner som ersätter de gamla kvarnhjulen (typ, webb1.0, informationen bunden till enskilda webbsidor) och därigenom möjliggör att vi omvandlar rörelseenergin i den strömmande informationen inte bara till mekaniskt arbete på platsen utan till elektricitet som kan transporteras över långa avstånd (xml/rss-flöden) – och därigenom förändra samhället i grunden.

Historiska förändringar har ägt rum då en resurs har frigjorts från sin plats/typ-bundenhet och gjorts generisk/omvandlingsbar. Det kan ske genom introducerandet av ett nytt koncept, som pengar, som gjorde det möjligt att översätta arbete i enheter som kunde användas till att köpa vilken annan typ av arbete som helst, var som helst och när som helst. Det kan också ske genom introducerandet av nya teknologier, som, redan nämnd, elektriciteten, som gjorde det möjligt att föra över energi från en kraftkälla till en brukare någon helt annanstans.

Då webbens information successivt lösgörs från kontexter och - i den semantiska webbens nästa steg - blir generiskt och universellt tillgänglig för överföring och transformation, då faller vår tids revolution ut i sin fulla omfattning.

Bilden i toppen: Statens kraftverk vid Lilla Edet i Göta älv. Arkitekt till ställverksbyggnaden var Erik Hahr. [Härifrån] [Uppdatering: Intressant intervju med Paul Saffo]

Sociala medier på myndigheters intranät

Hur skiljer sig villkoren för att anamma sociala medier som intranätsverktyg inom offentliga sektorn från privata företag? Steve Radick anför sex punkter, som i huvudsak kan sägas vara giltiga även i en svensk kontext:

1. Risks
Accidentally exposing proprietary information is one thing - accidentally disclosing Top Secret military movements or taxpayer data is another.
2. Administration Changes
Every November, and especially every fourth November, every government agency has to prepare for the chance that tomorrow, they may have a new boss with a new vision for how things should work.
3. Intra-agency collaboration
Most government agencies do not operate in a vacuum - they have to not only collaborate amongst themselves, but must also collaborate with various partner agencies.
4. Bureaucracy
Combined with the various regulations and policies that have to be consulted and the administration issues mentioned above, there is often just not enough time available in the year to get these things done.
5. Demographics
Government employees fit into a very different demographic than those found in the private sector.
6. Available Resources
Every department is short-staffed and there’s never enough resources to accomplish everything, and as a result, innovative initiatives like social media tend to get dropped as the focus moves toward accomplishing the day-to-day work that makes up their organizational mission.

[Listan är förkortad.] Myndigheter och offentliga förvaltningar har mer multidimensionella mål och fler variabler att förhålla sig till än privata företag, det komplicerar naturligtvis införandet av nya kommunikationsmetoder då fler hänsynstaganden måste göras.

Försiktighet är i regel en god strategi i en organisation som inte får fallera. Hellre komma eftersläntrande till den senaste tekniken än att ta stora risker. Risktagande är det privata näringslivets paradgren - och de bör ta vissa risker, medan en myndighet som Försäkringskassans som lyder under förvaltningslagen, måste fungera.

Likväl borde det idag finnas möjlighet att skynda lite snabbare än vad som sker, om inte annat genom att bryta ner införandet i mindre delmängder. Allt måste inte upp på högsta strategiska nivå för att kunna börja användas ute i organisationen. Åtminstone - sätt igång diskussionen.

Twixdagen

Sveriges Twixdag är en kul och potentiellt användbar tjänst byggd av Hampus Brynolf efter ett koncept av Magnus Ljungqvist och Jonas Morian, snyggt formgiven av Linus Isaksson. Twixdagen samlar tweets från alla sveriges twitteranvändande riksdagsledamöter. Möjlighet finns i dagsläget att filtrera bort partier (skönt :-)) och se statistik (klar sossedominans).

Och föralldel. God idé, men mest blir det ett tjattrande om väntan på tåg och förberedelser för möten. Det är ju bra att ledamöterna verkar ha mycket att göra - eller åtminstone gärna ger det intrycket - men det påminner tröttsamt mycket om hur det kan låta i den här bloggen.

Blir intressant att se hur Twixdagen utvecklas framöver. Bygga ut med vyer mot kommunfullmäktigeledamöter och möjlighet att visuellt sortera på och urskilja de tjattrande ledamöternas geografiska placering. Wordcloud över twittrade ämnen, hashtags osv, ja möjligheterna är ju tekniskt sett oändliga, frågan är återigen vilket innehåll de folkvalda fyller det med. Känns för tillfället definitivit inte som en källa att ösa ur för att få inblickar i vare sig i tillståndet för landet, smarta länktips eller spännande politisk diskussion.

Twitter har ett generöst API, vilket är bra och ger möjligheter att bygga ännu bättre tjänster på det data som användarna genererar. Men det är fortfarande i grunden ett ganska dåligt konversationsverktyg. Uppdateringarna får mer karaktären av shout-outs, vilket är särskilt tydligt här. Hashtags kan visserligen gruppera tweets runt ett ämne, men det är forfarande rörigt att få en överblick över reaktioner och svar på en enskild tweet. Facebooks statsuppdateringar är en mer överskådlig mikrobloggsmodell, men, där är ju problemet att informationen är instängd inom Facebooks väggar och inom ett socialt nätverk där lyssnaren måste godkännas för att få höra.

För övrigt är Twixdagen ett bra exempel på ett av de mest centrala karakatärsdragen i webb2.0-vågen, lättheten med vilken en idé kan omvandlas till ett användbart verktyg som faktiskt kan hacka in i demokratins funktionssätt. Just den utvecklingslätthet som 24h-businesscamp är ett annat strålande exempel på.

Appropå Twitter har Fred Oliviera några poänger då han argumenterar för att det är fullt möjligt - och bättre för hälsan - att hänga med utan rss-läsare och helt förlita sig på flödande tjänster som Twitter:

Some might argue that Twitter is more attention-intensive than an RSS feed reader is, but I would disagree. While the feed reader gives you anxiety because you know something is piling up for you to read (much like email), Twitter is a river of news/updates (hat tip to Dave Winer) you can just choose to pay attention to whenever you have time for it. It’s not perfect, but it’s definitely closer.

Med 38618 olästa uppdateringar i min rss-läsare förstår jag vad han är inne på.

Introduktion till sociala medier

Har hållit en introducerande föreläsning om social medier för informatörer och andra runt om i Göteborgs stad under den senaste månaden. Den finns i lite olika varianter, lade upp ett slags grundutförande här:

Sociala medier

View more presentations from lindgrenberg. (tags: demokrati management)

Innehåller inget revolutionerande nytt, men försöker belysa på vilket sätt och varför framväxten av sociala medier faktiskt representerar ett historiskt skifte och att det skiftet i praktiken har infallit bara under de senaste tre åren. Viktigt att förstå för oss som jobbar med informationsarbete i kommun är också hur distribution av ett budskap i sociala medier skiljer sig från massmedier (bärvågens styrka är = innehållet).

Sist men inte minst ville jag beskriva den känsla jag själv har: att det finns hopp för demokratin, att det blir bättre, att tekniken är en fantastisk möjlighet.

Manuset ligger med som textrutor i bilderna så förhoppningsvis skall det framgå vad jag vill ha sagt. Se även tidigare föredrag om Sociala Verktyg, på liknande tema.

Byggsats till en medieteori 2.0

Det slår mig plötsligt att det finns direkta likheter mellan internets webb2.0-teknologier och Hans Magnus Enzensbergers "Byggsats till en medieteori" från 1970 på samtliga punkter. Eller läser jag in för mycket baserat på för stora förhoppningar? Klart är i alla fall att förutsättningarna för en represiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller. Frågan är hur långt det räcker.

Repressiv (förtryckande) användning av medierna:
1. Centralstyrt program
2. En sändare, många mottagare
3. Immobilisering av isolerade individer
4. Passiv konsumentattityd
5. Avpolitisering
6. Produktion av specialister
7. Kontroll genom ägare eller byråkrater

Frigörande (progressiv) användning av medierna:
1. Decentraliserade program
2. Varje mottagare en potentiell sändare
3. Mobilisering av massorna
4. Interaktion mellan deltagarna - feed-back
5. Politisk inlärningsprocess
6. Kollektiv produktion
7. Samhällelig kontroll genom självorganisation

Listan via Community Media.

Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. Robert Putnam var djupt pessimistisk i Bowling Alone vid sekelskiftet, Internet var fortfarande (trots .com-bubblan) bara en vag förhoppning i marginalen. Pierre Bordieu angrepp furiöst televisionen - ett redskap för fördumning. Det var sant, viktigt, men som en teknologiskt buren underström hade redan förändringen börjat och idag är det uppenbart att det är ett skifte på gång. Alla mätningar pekar på det: Idag sjunker TV-tittandet bland ungdomar till förmån för amatörproducerat material på YouTube, onlinespel och sociala nätverk. Deltagandet ökar. Man sitter inte ensam längre. Vi lägger mer tid på internet än på TV. Massmediernas guldålder (200 år) är förbi och i dess plats växer ett landskap av sociala medier fram - information producerad lokalt och distribuerad från person till person.

Introduktion till sociala verktyg

Sociala Verktyg

View SlideShare presentation or Upload your own.

I slutet av förra veckan höll jag ovanstående snabbt ihoppulade presentation för goteborg.se:s kategoriredaktörer. Målet var att sätta igång en diskussion om vilka verktyg vi kan använda för att utveckla kommunikationen inom och mellan de olika redaktionerna.

Göteborgs webbpublicering är numera helt organiserad i ”virtuella redaktioner”, med redaktionsmedlemmar som alla till vardags är stationerade och verksamma inom olika förvaltningar. Det är ny modell som infördes i våras i samband med omstruktureringen av webbplatsen. Ännu har väl inte teknikstödet hängt med i visionen om den nya arbetsmetoden, så kommunikationen sköts fortfarande i huvudsak via e-post, telefon och Lotus Notes. Det innebär ett problematiskt glapp mellan idé och verklighet. Redaktionerna kan idagsläget inte fungera så som det är tänkt, supportarbetet blir onödigt tungt för huvudredaktörerna och energi dräneras ständigt från det alla skulle vilja fokusera på: det redaktionella innehållet.

Så blir det ofta när man inte väger in teknologivalet redan från början som en inherent beståndsdel i en omorganisation. En av grundteserna jag ville ha fram i presentationen var att vårt val av kommunikationsteknologi aldrig är en fråga om att hänga på en teknisk lösning ovanpå en organisationsmodell vi redan har valt – valet av teknologi och verktyg är i själva verket definierande för hur vi kan arbeta. Teknikval är lika med verksamhetsutveckling. Verksamhetsutveckling sker genom teknikval.

Vad jag menar uttrycks betydligt bättre av Michael Wesch: ”When media change, human relationships change”.

Detta är vad som är så spännande med explosionen av webb2.0-teknologier och –användare: när sättet vi kommunicerar på förändras så påverkas hela samhället och helt nya sätt att organisera demokrati- och samverkan uppstår. Bland annat möjliggör teknologin något som – faktiskt – tidigare varit omöjligt och otänkbart: en diskussion som blir bättre och mer givande ju fler deltagare den har, Wikipedia är väl paradexemplet. Detta är ett paradigmskifte som heter duga. För alla tidigare kommunikationsformer människor använt sig av har en gemenensam grundbegränsning gällt: bortom en kritisk gräns ger fler deltagare en sämre diskussion.

Att organisera en global demokrati i det 21:a århundradet förutsätter uppfinnandet av nya metoder för att komplettera den representativa modellen med parallellkommunikation. Och de börjar ta form, fantastiskt nog.

Geografisk demokrati & högteknologi

Plötsligt var en digital jordglob ett av världens mest använda datorprogram: enligt de senaste uppgifterna från Google har det nu gjorts över 400 miljoner installationer av Google Earth. Nej, det trodde väl ingen för fem år sedan, att så många var intresserade av geografi... Men geografin, platsen, är uppenbarligen relevant för oss alla i allt från återkommande vardagsbehov till planering och kontextualisering av information - och att se världen.

Geografi är en tusenårig vetenskap medan webben bara har drygt ett decennium på nacken och modern informationsteknologi knappt hundra år. Successivt sker en sammansmältning som inneburit framväxten av det man ibland kallar för Geowebben – en geografiskt informerad webb, där platsen är närvarande i allt fler processer.

En knäckfråga framöver är hur "ajourhållandet" av geowebben egentligen bör fungera. Vi förväntar oss att de geografiska representationerna korrekt återspeglar verkligheten, men hur kan vi garantera att det faktiskt blir så i takt med att kraven på aktualitet och relevans stiger samtidigt som priset på pålitlig geografisk information måste sjunka ner mot noll. Och hur vet vi att det vi ser i en karta inte är en partsinlaga?

Här finns två huvudvägar. Den ena lutar sig mot avancerad teknologi som laserscanningsteknik och C3:s "realtids" 3d-modeller mm. som tillsammans med andra lösningar kan automatisera och snabba upp kartritandet – även i tre dimensioner. Tekniken är oerhört imponerande, snabb och produktiv, men dyr och patentskyddad.

Den andra huvudvägen förlitar sig på massans kraft och entusiasm – ”crowdsourcing”. Användarritade kartor som OpenStreetMap – ett historiskt helt nytt fenomen – har vuxit med oanad hastighet, liksom, när det nu tagit fart, Google Earths 3d-modeller av städer som är resultatet av tusentals Sketchupanvändares fritidsmodellerande. Många uppladdningar små skapar stora databaser. Åt Google, i det här fallet.

Mellan dessa två huvudfilosofier, vi kan för enkelhetsskull kalla dem för den högteknologiska respektive distribuerade kartritningsfilosofin, finns det praktiska såväl som principiella skillnader. Drivkraften och det främsta argumentet bakom den senare är synsättet att kartdata ska vara fritt tillgänglig att använda, även som grunddata, vilket den sällan är idag (inte heller Google Maps). OpenStreetMap har vuxit fram som en slags Open Source-rörelse för geografisk information (och använder förstås det ickeproprietära javascriptbiblioteket OpenLayers för webbvisning av kartorna).

På ett principiellt plan finns alltså skillnader. Men hur är det då med tillförlitligheten? Entusiasterna hävdar att användargenererade kartor är mer pålitliga än det kartmaterial som idag byggs upp och förvaltas av stora organisationer med professionell mätpersonal. För många bitar är det uppenbart inte så: stora delar av en kommunal kartdatabas består trots allt av information som enskilda inte kan ajourhålla, som ledningsdragningar i marken, fastighetsgränser, takutsprång och så vidare. Men, när det gäller en del enkelt verifierbara och "synliga" data som vägar, gångstigar, verksamheter, med mera, är det inte alls otroligt att det inom några år är i den användargenererade och öppna kartsfären som de bästa kartorna finns.

Men kan man verkligen lita på en karta som ajourhålls av ”vem som helst”? Världens största och mest succéartade amatörprojekt – Wikipedia – tyder på att man nog kan det. De flesta som engagerar sig i att uppdatera information på webben verkar ha ambitionen att det ska bli korrekt – och vi är tillräckligt många som bryr oss tillräckligt mycket för att det alltid ska vara uppdaterat. För Wikipedia finns möjligheten att följa diskussionerna bakom en artikel på diskussionssidan och det växer även fram en del andra verktyg som t ex WikiTrust, som gör det ännu rakare att se vilka avsnitt i en text som är omdebatterade. Även när det gäller omdiskuterade kartdata, som gränsdragningar och stadsplaner, kan användargenererade kartdata ge en sannare bild av verklighetens kontesterande synsätt.

Att kommuner framöver kommer producera sina grundkartor alltmer högteknologiskt är ingen vild gissning. Teknologin är rationell och dessutom häftig, så den säljer in sig själv. Frågan är om man även kommer våga gå åt andra hållet och se värdet, både för egen del och för samhället i stort, av deltagande och av att öppna upp sina kartor, bjuda in till förslag på korrigeringar via enkla och tillgängliga gränssnitt, erkänna öppet att ingen karta är felfri och att det bästa sättet att närma sig en beskrivning av verkligheten som är någorlunda korrekt är att släppa in tusentals granskande ögon?