Plötsligt var en digital jordglob ett av världens mest använda datorprogram: enligt de senaste uppgifterna från Google har det nu gjorts över 400 miljoner installationer av Google Earth. Nej, det trodde väl ingen för fem år sedan, att så många var intresserade av geografi... Men geografin, platsen, är uppenbarligen relevant för oss alla i allt från återkommande vardagsbehov till planering och kontextualisering av information - och att se världen.
Geografi är en tusenårig vetenskap medan webben bara har drygt ett decennium på nacken och modern informationsteknologi knappt hundra år. Successivt sker en sammansmältning som inneburit framväxten av det man ibland kallar för Geowebben – en geografiskt informerad webb, där platsen är närvarande i allt fler processer.
En knäckfråga framöver är hur "ajourhållandet" av geowebben egentligen bör fungera. Vi förväntar oss att de geografiska representationerna korrekt återspeglar verkligheten, men hur kan vi garantera att det faktiskt blir så i takt med att kraven på aktualitet och relevans stiger samtidigt som priset på pålitlig geografisk information måste sjunka ner mot noll. Och hur vet vi att det vi ser i en karta inte är en partsinlaga?
Här finns två huvudvägar. Den ena lutar sig mot avancerad teknologi som
laserscanningsteknik och
C3:s "realtids"
3d-modeller mm. som tillsammans med andra lösningar kan automatisera och snabba upp kartritandet – även i tre dimensioner. Tekniken är oerhört imponerande, snabb och produktiv, men dyr och patentskyddad.
Den andra huvudvägen förlitar sig på massans kraft och entusiasm – ”crowdsourcing”. Användarritade kartor som
OpenStreetMap – ett historiskt helt nytt fenomen – har vuxit med oanad hastighet, liksom, när det nu tagit fart, Google Earths 3d-modeller av städer som är resultatet av tusentals Sketchupanvändares fritidsmodellerande. Många uppladdningar små skapar stora databaser. Åt Google, i det här fallet.
Mellan dessa två huvudfilosofier, vi kan för enkelhetsskull kalla dem för den
högteknologiska respektive
distribuerade kartritningsfilosofin, finns det praktiska såväl som principiella skillnader. Drivkraften och det främsta argumentet bakom den senare är synsättet att kartdata ska vara fritt tillgänglig att använda,
även som grunddata, vilket den sällan är idag (
inte heller Google Maps). OpenStreetMap har
vuxit fram som en slags Open Source-rörelse för geografisk information (och använder förstås det ickeproprietära javascriptbiblioteket
OpenLayers för webbvisning av kartorna).
På ett principiellt plan finns alltså skillnader. Men hur är det då med tillförlitligheten? Entusiasterna hävdar att användargenererade kartor är mer pålitliga än det kartmaterial som idag byggs upp och förvaltas av stora organisationer med professionell mätpersonal. För många bitar är det uppenbart inte så: stora delar av en kommunal kartdatabas består trots allt av information som enskilda inte
kan ajourhålla, som ledningsdragningar i marken, fastighetsgränser, takutsprång och så vidare. Men, när det gäller en del enkelt verifierbara och "synliga" data som vägar,
gångstigar, verksamheter, med mera, är det inte alls otroligt att det inom några år är i den användargenererade och öppna kartsfären som de bästa kartorna finns.
Men kan man verkligen lita på en karta som ajourhålls av ”vem som helst”? Världens största och mest succéartade amatörprojekt – Wikipedia – tyder på att man nog kan det. De flesta som engagerar sig i att uppdatera information på webben verkar ha ambitionen att det ska bli korrekt – och vi är tillräckligt många som bryr oss tillräckligt mycket för att det alltid ska vara uppdaterat. För Wikipedia finns möjligheten att följa diskussionerna bakom en artikel på diskussionssidan och det växer även fram en del andra verktyg som t ex
WikiTrust, som gör det ännu rakare att se vilka avsnitt i en text som är omdebatterade. Även när det gäller
omdiskuterade kartdata, som gränsdragningar och stadsplaner, kan användargenererade kartdata ge en sannare bild av verklighetens kontesterande synsätt.
Att kommuner framöver kommer producera sina grundkartor alltmer högteknologiskt är ingen vild gissning. Teknologin är rationell och dessutom häftig, så den säljer in sig själv. Frågan är om man även kommer våga gå åt andra hållet och se värdet, både för egen del och för samhället i stort, av deltagande och av att öppna upp sina kartor, bjuda in till förslag på korrigeringar via enkla och tillgängliga gränssnitt, erkänna öppet att ingen karta är felfri och att det bästa sättet att närma sig en beskrivning av verkligheten som är någorlunda korrekt är att släppa in tusentals granskande ögon?
Etiketter: deltagande, GIS, sociala medier, web2.0, wikis
