Goverati - den amerikanska demokratins vitalisering

Vid vissa ögonblick i historien sammanfaller lyckliga omständigheter på ett sådant vis att märkliga och fantastiska saker kan ske. Just som det amerikanska folket valt en president med karisma och drivkraft nog att bryta det samband mellan pengar och politiskt inflytande som perverat den amerikanska demokratin i så många år, har den tekniska utvecklingen skapat just de verktyg som kan möjliggöra att politiken och den offentliga förvaltningen återförs till folket.

Jag trodde nog aldrig jag skulle få anledning att skriva något liknande – men vi kommer många gånger framöver få skäl att titta på hur de gör i USA för att finna förebilder som visar hur den urholkade demokratin kan vitaliseras och återuppbyggas.

Mark Drapeau skriver här om framväxten av en grupp inflytelserika politiska tjänstemän, lobbyister, journalister och offentliganställda som förenas av en gemensam vilja och förmåga att realisera den transparenta, kollaborativa och deltagande statsförvaltning Obamaadministrationen skissade i sitt första memorandum. Han kallar dem för Goverati:

“What is the goverati? It is made up of people with first-hand knowledge of how the government operates, who understand how to use social software to accomplish a variety of government missions, and who want to use that knowledge for the benefit of all.”

Det är personer som Joe Trippi, Craig Newmark och Tim O'Reilly, med vittförgrenade nätverk och en aktiv roll i framväxten av dagens Internet, men också många fler än dem, det är en massrörelse av engagerade på alla nivåer.

Nu är förvisso, som Mark Drapeau konstaterar, statsförvaltning en maskin som kan vara synnerligen komplicerad att bygga om. Där finns inbyggda intressesfärer och så-här-gör-man-bara-traditioner (som överallt!), men på sin sida har Goverati - vid sidan av den nye presidentens uttalade stöd - en ny sorts vapen: de sociala medierna.

“To change government, you must be persistent, have a hook, and know when and how to leverage connections and power to "muscle" change. And there are usually competing factions, outside interests, political seasons, etc.; it's a very delicate business. But interestingly, just as the goverati is fighting for a more transparent, participatory, and collaborative government, it is also leveraging the social tools it loves so much to become a body more powerful than the sum of its parts.” [min kursivering]

Mark Drapeau nämner som ett exempel GovLoop, ett socialt nätverket för offentliganställda som byggdes på Nings nätverksplattform på fritiden av Steve Ressler. Nätverket har på några månader fått över 5000 medlemmar (jag är en av dom) och rymmer en blomstrade diskussion om Gov2.0. Via bloggar, diskussionsforum och grupper på GovLoop samlar sig Goveratis stormtrupper.

Kanske är förhoppningarna överdrivna. Men det finns en ny stämning i luften och det är nya verktyg som används. Och kanske bevittnar vi rentav inte bara framväxten av en gemensam agenda bland engagerade företrädare för öppenhet utan också en revitalisering av amerikansk statsförvaltning. Rätade ryggar bland tjänstemän och offentliganställda som tillbringat decennier instängda i klaustrofobiska budgetramar och under ett förvirrat ledarskap.

Vi behöver en motsvarande vitalisering i Sverige. Offentliga sektorn är åldrad, har generellt sett lågt självförtroende och det finns alltför många chefer och politiker som tror att det gäller att antingen emulera den privata sektorn eller outsourca så mycket som möjligt av verksamheten. Det råder en stor förvirring om vårt uppdrag, våra uppdragsgivare, och om den lagstiftning som reglerar vår verksamhet. Vi behöver återuppväcka offentlighetsprincipen från pappersarkivens pseudotransparens, erövra webbplatserna och ställa dem i kommunmedlemmarnas tjänst, odla samma ideal av transparens, deltagande och samarbete som man åter talar om i USA.

Btw: Vem blir först med att socialt nätverk mostvarande GovLoop för svenska offentligaanställda?

Öppen GIS

Kartografi från Mapnik.

Marco Fioretti på Linux.com rapporterar om offentliga förvaltningar och myndigheter i USA och Italien som öppnar sina geografiska informationssystem mot medborgarna över webben. Bland annat låter Minnesota Department of Natural Resources invånare som önskar tillstånd att elda sly markera exakt plats i en karta för eldningen.

Låter väl inte så oerhört imponerande, men det är bara ett av många exempel på hur dubbelriktade GIS-verktyg kan vara till nytta för både medborgare och myndigheter. Marco Fioretti skriver:

"None of these applications was invented just to impress taxpayers. They either solve well-defined, concrete problems or replace non-digital versions of procedures and services already adopted in public administrations"

Det saknas verkligen inte verksamhetsincitament för att ge medborgare möjlighet att kommunicera detaljerad geografisk information in till kommunala verksamhetssystem. Och det är väl så dubbelriktad öppen GIS bäst motiveras för budgetansvariga: det skapar rationaliseringsmöjligheter och effektivitserar inhämtning av specifik information till kommunala förvaltningar. Det är en rationaliserande investering.

Men bortom det skapar det också nya möjligheter för vad de i den Italienska provinsen Arezzo, som gått ett steg längre, kallar för: "participative planning" - "deltagandeplanering". En utveckling som är nödvändig för att ta den framväxande geowebben in i den sfär där de nya tekniska möjligheterna också kan få verklig påverkan på samhällsplaneringen och öppna upp tidigare slutna kommunala avdelningar. Marco Fioretti igen (min kursivering):

"The success of initiatives like OpenStreetMap or the availability of Yahoo! and Google Maps APIs may make you think that people may create services like these and many more all by themselves, without getting any bureaucrat involved. However, in order to benefit the most from digital maps and other spatial data, citizens need such data to be officially inserted in, and completely integrated with, the maps and databases public administrations use to plan roads, zoning, and everything else."

Det är för övrigt idag fullt möjligt att bygga ett fullständigt och toppkompetent GIS-system från backend till frontend med OpenSource-produkter. En typisk dataförsörjningskedja kan då se ut såhär:

(Spatial) Databas: Postgis / MySQL
Kartserver: Geoserver / MapServer
Webbklient: OpenLayers / Mapnik

Öppen källkod för öppna kommuner. Yep. That is the future.

En öppnare tid

Världen håller andan. Kommer han visa sig vara på riktigt, bär löftet om förändring och en ljusare tid hela vägen in i mål? Vågar någon tro på det? Krönikören och översättaren Thomas Engström beskrev väl känslorna av tvivel i en fint formulerad artikel i veckans Fokus:

"För många gånger för sitt eget bästa har mänskligheten sett hur de allra främsta ryckts bort i förtid. För många bilder har haft för lätt att fastna på näthinnan. Om människor i alla länder har en vidskepelse gemensam är det denna: det som verkar för bra för att vara sant är förmodligen också för bra för att vara sant - eller så tar det slut för snabbt."

Ingen kan naturligtvis känna till Obamas egentliga agenda och målsättningar, eller de omständigheter som kommer forma hans faktiska spelrum, men hans exekutiva och taktiska förmågor kan inte betvivlas. Den nya administrationen rivstartade med ett antal order och memorandum för att i symbolisk och praktisk mening markera uppbrottet från de senaste åtta årens legala, moraliska och politiska haveri.

Den första ordern var en stängning av fånglägret på Guantanamo, att verkställas inom ett år. Vid sidan av det beordrades även stängning av CIA:s mer vittförgrenade nätverk av hemliga fängelser - "black sites" - där så många som 25 000 människor tros sitta tillfångatagna utan möjlighet att få sin skuld prövad i en öppen juridisk process.

Betydelsen kan inte överskattas. I ett penndrag vanns en massiv internationell propagandaseger för USA, den första på många år. Lika imponerande var själva scenen där detta skede: Obama – sittandes – i sin skrivbordsstol såg ut som en skolpojke, liten och tunn, omgiven av den normala uppställningen av viktiga kostymklädda män. De omväxlande sneglade över hans axlar eller stirrade stelt in i fjärran. I den sittande pojkens händer fanns makten att sätta den nya tidens dagordning, han fattade pennan och meddelade att en epok är över:

"We are not, as I said during the inauguration, going to continue with the false choice between our safety and our ideals, [...] We intend to win this fight. We are going to win it on our own terms."

The Guardian kallade ceremonin "a sign of the sweeping rejection of the legal standards set by Bush".

Det om det. Det var ett mäktigt ögonblick. Men det är ett annat av Obamas tidiga memorandum, undertecknat redan dagen efter tillträdet, som är av särskilt intresse för denna bloggs tema: "Memorandum of Transparency and Open Government". Redan innan tillträdet var det uppenbart att saker skulle komma att förändras på det här området. Obama skriver:

"My Administration is committed to creating an unprecedented level of openness in Government. We will work together to ensure the public trust and establish a system of transparency, public participation, and collaboration."

Också detta är ett lovande omtag och nytänk. De tre ledorden är transparens, deltagande och samarbete i offentlig förvaltning och det hänvisas uttryckligen till Internet som ett nödvändigt verktyg för att uppnå detta. Ett längre citat ur memorandumet:

Government should be transparent. Transparency promotes accountability and provides information for citizens about what their Government is doing. Information maintained by the Federal Government is a national asset. My Administration will take appropriate action, consistent with law and policy, to disclose information rapidly in forms that the public can readily find and use. Executive departments and agencies should harness new technologies to put information about their operations and decisions online and readily available to the public. Executive departments and agencies should also solicit public feedback to identify information of greatest use to the public.

Government should be participatory. Public engagement enhances the Government's effectiveness and improves the quality of its decisions. Knowledge is widely dispersed in society, and public officials benefit from having access to that dispersed knowledge. Executive departments and agencies should offer Americans increased opportunities to participate in policymaking and to provide their Government with the benefits of their collective expertise and information. Executive departments and agencies should also solicit public input on how we can increase and improve opportunities for public participation in Government.

Government should be collaborative. Collaboration actively engages Americans in the work of their Government. Executive departments and agencies should use innovative tools, methods, and systems to cooperate among themselves, across all levels of Government, and with nonprofit organizations, businesses, and individuals in the private sector. Executive departments and agencies should solicit public feedback to assess and improve their level of collaboration and to identify new opportunities for cooperation."

Det är som ljuv musik och det tycks allt tydligare att grundtonen i den nya tidsåldern stavas en ny öppenhet. Idémässigt och i reell mening. Nu tycks även politik och policies i USA komma ikapp vad som redan varit på gång i tidens kulisser ett tag. Det blir spännande framöver.

Introduktion till sociala verktyg

Sociala Verktyg

View SlideShare presentation or Upload your own.

I slutet av förra veckan höll jag ovanstående snabbt ihoppulade presentation för goteborg.se:s kategoriredaktörer. Målet var att sätta igång en diskussion om vilka verktyg vi kan använda för att utveckla kommunikationen inom och mellan de olika redaktionerna.

Göteborgs webbpublicering är numera helt organiserad i ”virtuella redaktioner”, med redaktionsmedlemmar som alla till vardags är stationerade och verksamma inom olika förvaltningar. Det är ny modell som infördes i våras i samband med omstruktureringen av webbplatsen. Ännu har väl inte teknikstödet hängt med i visionen om den nya arbetsmetoden, så kommunikationen sköts fortfarande i huvudsak via e-post, telefon och Lotus Notes. Det innebär ett problematiskt glapp mellan idé och verklighet. Redaktionerna kan idagsläget inte fungera så som det är tänkt, supportarbetet blir onödigt tungt för huvudredaktörerna och energi dräneras ständigt från det alla skulle vilja fokusera på: det redaktionella innehållet.

Så blir det ofta när man inte väger in teknologivalet redan från början som en inherent beståndsdel i en omorganisation. En av grundteserna jag ville ha fram i presentationen var att vårt val av kommunikationsteknologi aldrig är en fråga om att hänga på en teknisk lösning ovanpå en organisationsmodell vi redan har valt – valet av teknologi och verktyg är i själva verket definierande för hur vi kan arbeta. Teknikval är lika med verksamhetsutveckling. Verksamhetsutveckling sker genom teknikval.

Vad jag menar uttrycks betydligt bättre av Michael Wesch: ”When media change, human relationships change”.

Detta är vad som är så spännande med explosionen av webb2.0-teknologier och –användare: när sättet vi kommunicerar på förändras så påverkas hela samhället och helt nya sätt att organisera demokrati- och samverkan uppstår. Bland annat möjliggör teknologin något som – faktiskt – tidigare varit omöjligt och otänkbart: en diskussion som blir bättre och mer givande ju fler deltagare den har, Wikipedia är väl paradexemplet. Detta är ett paradigmskifte som heter duga. För alla tidigare kommunikationsformer människor använt sig av har en gemenensam grundbegränsning gällt: bortom en kritisk gräns ger fler deltagare en sämre diskussion.

Att organisera en global demokrati i det 21:a århundradet förutsätter uppfinnandet av nya metoder för att komplettera den representativa modellen med parallellkommunikation. Och de börjar ta form, fantastiskt nog.

Geografisk demokrati & högteknologi

Plötsligt var en digital jordglob ett av världens mest använda datorprogram: enligt de senaste uppgifterna från Google har det nu gjorts över 400 miljoner installationer av Google Earth. Nej, det trodde väl ingen för fem år sedan, att så många var intresserade av geografi... Men geografin, platsen, är uppenbarligen relevant för oss alla i allt från återkommande vardagsbehov till planering och kontextualisering av information - och att se världen.

Geografi är en tusenårig vetenskap medan webben bara har drygt ett decennium på nacken och modern informationsteknologi knappt hundra år. Successivt sker en sammansmältning som inneburit framväxten av det man ibland kallar för Geowebben – en geografiskt informerad webb, där platsen är närvarande i allt fler processer.

En knäckfråga framöver är hur "ajourhållandet" av geowebben egentligen bör fungera. Vi förväntar oss att de geografiska representationerna korrekt återspeglar verkligheten, men hur kan vi garantera att det faktiskt blir så i takt med att kraven på aktualitet och relevans stiger samtidigt som priset på pålitlig geografisk information måste sjunka ner mot noll. Och hur vet vi att det vi ser i en karta inte är en partsinlaga?

Här finns två huvudvägar. Den ena lutar sig mot avancerad teknologi som laserscanningsteknik och C3:s "realtids" 3d-modeller mm. som tillsammans med andra lösningar kan automatisera och snabba upp kartritandet – även i tre dimensioner. Tekniken är oerhört imponerande, snabb och produktiv, men dyr och patentskyddad.

Den andra huvudvägen förlitar sig på massans kraft och entusiasm – ”crowdsourcing”. Användarritade kartor som OpenStreetMap – ett historiskt helt nytt fenomen – har vuxit med oanad hastighet, liksom, när det nu tagit fart, Google Earths 3d-modeller av städer som är resultatet av tusentals Sketchupanvändares fritidsmodellerande. Många uppladdningar små skapar stora databaser. Åt Google, i det här fallet.

Mellan dessa två huvudfilosofier, vi kan för enkelhetsskull kalla dem för den högteknologiska respektive distribuerade kartritningsfilosofin, finns det praktiska såväl som principiella skillnader. Drivkraften och det främsta argumentet bakom den senare är synsättet att kartdata ska vara fritt tillgänglig att använda, även som grunddata, vilket den sällan är idag (inte heller Google Maps). OpenStreetMap har vuxit fram som en slags Open Source-rörelse för geografisk information (och använder förstås det ickeproprietära javascriptbiblioteket OpenLayers för webbvisning av kartorna).

På ett principiellt plan finns alltså skillnader. Men hur är det då med tillförlitligheten? Entusiasterna hävdar att användargenererade kartor är mer pålitliga än det kartmaterial som idag byggs upp och förvaltas av stora organisationer med professionell mätpersonal. För många bitar är det uppenbart inte så: stora delar av en kommunal kartdatabas består trots allt av information som enskilda inte kan ajourhålla, som ledningsdragningar i marken, fastighetsgränser, takutsprång och så vidare. Men, när det gäller en del enkelt verifierbara och "synliga" data som vägar, gångstigar, verksamheter, med mera, är det inte alls otroligt att det inom några år är i den användargenererade och öppna kartsfären som de bästa kartorna finns.

Men kan man verkligen lita på en karta som ajourhålls av ”vem som helst”? Världens största och mest succéartade amatörprojekt – Wikipedia – tyder på att man nog kan det. De flesta som engagerar sig i att uppdatera information på webben verkar ha ambitionen att det ska bli korrekt – och vi är tillräckligt många som bryr oss tillräckligt mycket för att det alltid ska vara uppdaterat. För Wikipedia finns möjligheten att följa diskussionerna bakom en artikel på diskussionssidan och det växer även fram en del andra verktyg som t ex WikiTrust, som gör det ännu rakare att se vilka avsnitt i en text som är omdebatterade. Även när det gäller omdiskuterade kartdata, som gränsdragningar och stadsplaner, kan användargenererade kartdata ge en sannare bild av verklighetens kontesterande synsätt.

Att kommuner framöver kommer producera sina grundkartor alltmer högteknologiskt är ingen vild gissning. Teknologin är rationell och dessutom häftig, så den säljer in sig själv. Frågan är om man även kommer våga gå åt andra hållet och se värdet, både för egen del och för samhället i stort, av deltagande och av att öppna upp sina kartor, bjuda in till förslag på korrigeringar via enkla och tillgängliga gränssnitt, erkänna öppet att ingen karta är felfri och att det bästa sättet att närma sig en beskrivning av verkligheten som är någorlunda korrekt är att släppa in tusentals granskande ögon?

Har du en bättre idé?

Den offentliga sektorn i allmänhet sitter på tonvis av ackumulerad information – geografisk data, inspektionsrapporter, kontaktregister, statistik och mycket mer – som genererar som störst samhällsnytta när den sprids och kommer till användning. Detta är många överens om. Ändå kan det vara ett problem för den som förvaltar informationen att på egen hand få syn på alla potentiella användningsområden. Därför ligger idag mycket information om inte inlåst så i alla fall inproduktiv. Det behöver inte bero på ointresse eller en avig inställning till att släppa loss informationen utan kan snarare hänföras till det klassiska dilemmat: slutanvändaren har större inblick i en produkts tillkortakommanden och kvalitéer än vad designern själv har. I överförd mening: det är inte nödvändigtvis de förvaltningar som förvaltar en viss information som själva vet bäst vad den skulle kunna användas till. De verkligt goda idéerna finns utanför organisationens väggar: hos allmänheten.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning. Det kräver att man lägger prestige och invanda synsätt åt sidan. I storbritannien, med sina många spännande och banbrytande tillgänglighetsprojekt (med organisationen MySociety som kreativ drivmotor bakom mycket , bl a PlanningAlerts, FixMyStreet, TheyWorkForYou, WhatDoTheyKnow mm) inrättade minister Tom Watson vid brittiska motsvarigheten till regeringskansliet tidigare i år "The Power of Information Task Force" ("helping government become more open, transparent and effective through better use of published information.") som nyligen utlyste tävlingen Show Us a Better Way för att få in förslag på hur myndigheters information skulle kunna omsättas i större allmän nytta. Allt under devisen "Public data is your data". Vilket ju är helt sant – och viktigt att påminna om. Arrangörerna skriver:

"Ever been frustrated that you can't find out something that ought to be easy to find? Ever been baffled by league tables or 'performance indicators'? Do you think that better use of public information could improve health, education, justice or society at large? The UK Government wants to hear your ideas for new products that could improve the way public information is communicated."

Just nu – på bara några veckor - har man fått in över 200 förslag som alla är upplagda på webben. Många verkligt innovativa, jag tänkte återkomma till en del av dom framöver för de har definitivt bäring även på svenska förhållanden (vi är ju också människor). En gemensam nämnare i många förslag är att de är tekniskt sett löjligt enkla att realisera, mycket - som skulle genererar stor nytta - kunde lösas med mashups på en enda kväll.

Slående är också hur demokrati och medborgardeltagande kan utvecklas genom vad vi kan kalla för verktygstillverkning. Vid sidan av det institutionella ramverk som utgör fundamentet för demokrati så är det de verktyg som praktiskt möjliggör åtkomst, insyn och påverkan i beslutsprocesser som gör demokratin levande och verklig. Många av förslagen i Show Us a Better Way, liksom MySocietys befintliga webbplatser är just verktyg; gränssnitt, mashups, ingångar, vägvisare... de är möjliggörare byggda på vågen av web2.0-teknologi - och svårare än så behöver det inte vara att vitalisera folkligt deltagande i beslutsfattande.

Det som behövs är vilja och mod från myndigheternas sida. Återstår att se om det finns, men redan tävlingsinitiativet utgör ett stimulerande exempel på hur offentlig sektor och myndigheter kan hantera utmaningarna och möta allmänhetens berättigade krav på tillgång till information. Samtidigt illustrerar den brittiska framsyntheten hur långt Sverige har halkat efter på området idag. Den e-demokrati som är så levande där är praktiskt outforskad här, med några få undantag.