Geografisk demokrati & högteknologi

Plötsligt var en digital jordglob ett av världens mest använda datorprogram: enligt de senaste uppgifterna från Google har det nu gjorts över 400 miljoner installationer av Google Earth. Nej, det trodde väl ingen för fem år sedan, att så många var intresserade av geografi... Men geografin, platsen, är uppenbarligen relevant för oss alla i allt från återkommande vardagsbehov till planering och kontextualisering av information - och att se världen.

Geografi är en tusenårig vetenskap medan webben bara har drygt ett decennium på nacken och modern informationsteknologi knappt hundra år. Successivt sker en sammansmältning som inneburit framväxten av det man ibland kallar för Geowebben – en geografiskt informerad webb, där platsen är närvarande i allt fler processer.

En knäckfråga framöver är hur "ajourhållandet" av geowebben egentligen bör fungera. Vi förväntar oss att de geografiska representationerna korrekt återspeglar verkligheten, men hur kan vi garantera att det faktiskt blir så i takt med att kraven på aktualitet och relevans stiger samtidigt som priset på pålitlig geografisk information måste sjunka ner mot noll. Och hur vet vi att det vi ser i en karta inte är en partsinlaga?

Här finns två huvudvägar. Den ena lutar sig mot avancerad teknologi som laserscanningsteknik och C3:s "realtids" 3d-modeller mm. som tillsammans med andra lösningar kan automatisera och snabba upp kartritandet – även i tre dimensioner. Tekniken är oerhört imponerande, snabb och produktiv, men dyr och patentskyddad.

Den andra huvudvägen förlitar sig på massans kraft och entusiasm – ”crowdsourcing”. Användarritade kartor som OpenStreetMap – ett historiskt helt nytt fenomen – har vuxit med oanad hastighet, liksom, när det nu tagit fart, Google Earths 3d-modeller av städer som är resultatet av tusentals Sketchupanvändares fritidsmodellerande. Många uppladdningar små skapar stora databaser. Åt Google, i det här fallet.

Mellan dessa två huvudfilosofier, vi kan för enkelhetsskull kalla dem för den högteknologiska respektive distribuerade kartritningsfilosofin, finns det praktiska såväl som principiella skillnader. Drivkraften och det främsta argumentet bakom den senare är synsättet att kartdata ska vara fritt tillgänglig att använda, även som grunddata, vilket den sällan är idag (inte heller Google Maps). OpenStreetMap har vuxit fram som en slags Open Source-rörelse för geografisk information (och använder förstås det ickeproprietära javascriptbiblioteket OpenLayers för webbvisning av kartorna).

På ett principiellt plan finns alltså skillnader. Men hur är det då med tillförlitligheten? Entusiasterna hävdar att användargenererade kartor är mer pålitliga än det kartmaterial som idag byggs upp och förvaltas av stora organisationer med professionell mätpersonal. För många bitar är det uppenbart inte så: stora delar av en kommunal kartdatabas består trots allt av information som enskilda inte kan ajourhålla, som ledningsdragningar i marken, fastighetsgränser, takutsprång och så vidare. Men, när det gäller en del enkelt verifierbara och "synliga" data som vägar, gångstigar, verksamheter, med mera, är det inte alls otroligt att det inom några år är i den användargenererade och öppna kartsfären som de bästa kartorna finns.

Men kan man verkligen lita på en karta som ajourhålls av ”vem som helst”? Världens största och mest succéartade amatörprojekt – Wikipedia – tyder på att man nog kan det. De flesta som engagerar sig i att uppdatera information på webben verkar ha ambitionen att det ska bli korrekt – och vi är tillräckligt många som bryr oss tillräckligt mycket för att det alltid ska vara uppdaterat. För Wikipedia finns möjligheten att följa diskussionerna bakom en artikel på diskussionssidan och det växer även fram en del andra verktyg som t ex WikiTrust, som gör det ännu rakare att se vilka avsnitt i en text som är omdebatterade. Även när det gäller omdiskuterade kartdata, som gränsdragningar och stadsplaner, kan användargenererade kartdata ge en sannare bild av verklighetens kontesterande synsätt.

Att kommuner framöver kommer producera sina grundkartor alltmer högteknologiskt är ingen vild gissning. Teknologin är rationell och dessutom häftig, så den säljer in sig själv. Frågan är om man även kommer våga gå åt andra hållet och se värdet, både för egen del och för samhället i stort, av deltagande och av att öppna upp sina kartor, bjuda in till förslag på korrigeringar via enkla och tillgängliga gränssnitt, erkänna öppet att ingen karta är felfri och att det bästa sättet att närma sig en beskrivning av verkligheten som är någorlunda korrekt är att släppa in tusentals granskande ögon?

Har du en bättre idé?

Den offentliga sektorn i allmänhet sitter på tonvis av ackumulerad information – geografisk data, inspektionsrapporter, kontaktregister, statistik och mycket mer – som genererar som störst samhällsnytta när den sprids och kommer till användning. Detta är många överens om. Ändå kan det vara ett problem för den som förvaltar informationen att på egen hand få syn på alla potentiella användningsområden. Därför ligger idag mycket information om inte inlåst så i alla fall inproduktiv. Det behöver inte bero på ointresse eller en avig inställning till att släppa loss informationen utan kan snarare hänföras till det klassiska dilemmat: slutanvändaren har större inblick i en produkts tillkortakommanden och kvalitéer än vad designern själv har. I överförd mening: det är inte nödvändigtvis de förvaltningar som förvaltar en viss information som själva vet bäst vad den skulle kunna användas till. De verkligt goda idéerna finns utanför organisationens väggar: hos allmänheten.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning. Det kräver att man lägger prestige och invanda synsätt åt sidan. I storbritannien, med sina många spännande och banbrytande tillgänglighetsprojekt (med organisationen MySociety som kreativ drivmotor bakom mycket , bl a PlanningAlerts, FixMyStreet, TheyWorkForYou, WhatDoTheyKnow mm) inrättade minister Tom Watson vid brittiska motsvarigheten till regeringskansliet tidigare i år "The Power of Information Task Force" ("helping government become more open, transparent and effective through better use of published information.") som nyligen utlyste tävlingen Show Us a Better Way för att få in förslag på hur myndigheters information skulle kunna omsättas i större allmän nytta. Allt under devisen "Public data is your data". Vilket ju är helt sant – och viktigt att påminna om. Arrangörerna skriver:

"Ever been frustrated that you can't find out something that ought to be easy to find? Ever been baffled by league tables or 'performance indicators'? Do you think that better use of public information could improve health, education, justice or society at large? The UK Government wants to hear your ideas for new products that could improve the way public information is communicated."

Just nu – på bara några veckor - har man fått in över 200 förslag som alla är upplagda på webben. Många verkligt innovativa, jag tänkte återkomma till en del av dom framöver för de har definitivt bäring även på svenska förhållanden (vi är ju också människor). En gemensam nämnare i många förslag är att de är tekniskt sett löjligt enkla att realisera, mycket - som skulle genererar stor nytta - kunde lösas med mashups på en enda kväll.

Slående är också hur demokrati och medborgardeltagande kan utvecklas genom vad vi kan kalla för verktygstillverkning. Vid sidan av det institutionella ramverk som utgör fundamentet för demokrati så är det de verktyg som praktiskt möjliggör åtkomst, insyn och påverkan i beslutsprocesser som gör demokratin levande och verklig. Många av förslagen i Show Us a Better Way, liksom MySocietys befintliga webbplatser är just verktyg; gränssnitt, mashups, ingångar, vägvisare... de är möjliggörare byggda på vågen av web2.0-teknologi - och svårare än så behöver det inte vara att vitalisera folkligt deltagande i beslutsfattande.

Det som behövs är vilja och mod från myndigheternas sida. Återstår att se om det finns, men redan tävlingsinitiativet utgör ett stimulerande exempel på hur offentlig sektor och myndigheter kan hantera utmaningarna och möta allmänhetens berättigade krav på tillgång till information. Samtidigt illustrerar den brittiska framsyntheten hur långt Sverige har halkat efter på området idag. Den e-demokrati som är så levande där är praktiskt outforskad här, med några få undantag.

Medborgare eller kunder?

Rubriken till denna första bloggpost är det initiala perspektivval som varje beslut i offentlig verksamhet måste förhålla sig till: bör den offentliga sektorns uppdragsgivare och brukare betraktas som medborgare eller som kunder? Bloggens förhållningssätt i detta första perspektivval är att svaret alltid måste vara medborgare - det är genom att verka i allmänhetens intresse som offentlig verksamhet är en unik resurs - väsenskild från privat.

Varför detta är ett så grundläggande perspektivval får jag återkomma till framöver, men härmed är utsiktsvinkeln anslagen och diskussionen kan börja.

Jag bestämde mig för att skriva den här bloggen för att få tillfälle att i samlad form resonera kring det offentliga informationsuppdraget och offentlig informationstillgänglighet, grunden för en fungerande och levande demokrati.

Jag som bloggar här arbetar för tillfället med en byggsten i det kommunala informationsuppdraget i Göteborgs stad kopplat till webbutveckling och tillgängliggörande av information. Mer om det arbetet i senare poster.

Några av de frågor som kommer behandlas:

En gång i tiden var den svenska offentlighetsprincipen modern och unik i sin öppenhet - idag är kommunal information i praktiken allt oftare otillgänglig så länge den inte finns på nätet. Hur förvaltar och vidareutvecklar vi offentlighetsprincipens arv i det tjugoförsta århundradet? Hur gör vi offentlighetsprincipen relevant igen?

Vem äger de informationsmängder en kommun bygger upp? Hur bör de kunna vidareutnyttjas? För vilka syften, till vilket pris? Vilka är våra uppdragsgivare?

Hur blir vi bättre på att göra medborgarna delaktiga och engagerade, skapa plattformar och bjuda in till deltagande i allt från samhällsplanering till verksamhetsutveckling? På vems villkor sker deltagandet?

Hur kan dagens och morgondagens informationsteknologi användas för att utveckla kontakten mellan myndigheter och medborgare? Hur kan vi ligga i utvecklingens famkant? Kan vi driva utvecklingen själva?

Hur utvecklar vi attraktiva och tillgängliga kommunala webbplatser till nytta för medborgarna och till stöd för demokratin?

Hur förvaltas legitimitet och förtroende för offentliga tjänster i en tid då kraven ökar på en snabb och effektiv service, och då gamla föreställningar om informationstillgänglighet möter nya tekniska förutsättingar och förväntningar?

Hur bevarar vi stödet för offentlig verksamhet från alla skattebetalare - inte bara - viktigt nog - våra flitigaste brukare?

Alla åsikter som uttrycks i bloggen är givetvis enbart mina egna och representerar inte Göteborgs stad.