Framsynt om IT i demokratins tjänst

Den stora demokratiutredningen som levererade sin slutrapport år 2000 under ledning av Bengt Göransson (som fortfarande har en skarp penna) och huvudsekreteraren Erik Amnå, är en legendarisk offentlig utredning: djärv, djup, bred... tusentals kvalificerade röster från hela samhället får höras med lika många infallsvinklar på demokratins utmaningar och akuta vägval.

I slutändan vaskas ändå ur den breda diskussionen, så som en välskött SOU bör göra, konkreta och verkningsfulla rekommendationer och dessutom en förvånansvärt övertygande och (i ett landskap av relativistiskt mummel) mycket befriande universalistisk argumentation för demokratin som en moralisk princip.

En av de svårare frågorna för utredningen var att värdera den demokratiska potentialen - och farorna - med den framväxande Internetkommunikationen. Mycket svävade då, som nu, i oklarhet kring den nya teknikens möjligheter. Trots det tycker jag att man landade i slutsatser med bestående giltighet som idag borde kunna tjäna som blåslampor för att samhället skall komma igång med användandet av Internet som en plattform för demokratiskt deltagande:

"Våra resultat visar att fler offentliga rum för politiska samtal måste öppnas. I takt med globaliseringen skapar exempelvis den ökade förhandlingspolitiken bristande möjligheter för medborgarna att få insyn och utkräva ansvar. Det gäller att låta fler medborgargrupper än vissa resursstarka lobbare bli delaktiga när regelverk utformas på allt fler nivåer. Här kan IT skapa möjligheter att både ta del av betydelsefull information och kunna delta i diskussioner. (s. 243) [...] Demokratiutredningen vill öka medborgarnas möjligheter att påverka samhället. Hittills har informationstekniken främst använts till att öka informationen från politiska institutioners sida – tekniken har blivit ett stöd framför allt för servicedemokratin eller, som vissa kritiker väljer att uttrycka det,
”åskådardemokratin". (s. 99)

Några rader om offentlighetsprincipens uppdatering till Internets möjligheter står i skarp kontrast till hur pinsamt lite som sedan dess har skett i praktiken:

"Offentlighetsprincipen borde kunna tillämpas så att alla handlingar som enligt lagstiftningens principer är att betrakta som allmänt tillgängliga också görs offentliga på nätet. Nätet borde permanent ha samma ställning som en person som begär
att handlingar ska utlämnas till offentlighet. Att utforma en lagstiftning som syftar till att alla myndigheter åläggs sådana offentliggöranden med krav på vidast möjliga informationsfrihet är en angelägen uppgift. Överallt där offentlig makt utövas bör möjligheter till insyn via IT säkerställas." (s. 100)

Demokratiutredningen trycker också på att det måste investeras verklig makt i deltagandeprocesser på Internet om det ska bli annat än en papperstiger:

"En förutsättning för att medborgarna ska ha motiv att engagera sig i processer som är avsedda att stöda demokratin på elektronisk väg är med all sannolikhet att dessa också har betydelse för det faktiska beslutsfattandet."

Den avslutande rekommendationen lyder, ganska radikalt:

"En statlig och kommunal politik bör i första hand inrikta sig på att utveckla tekniker och metoder för en sådan deltagardemokrati med IT-stöd."

Sen blev det tyst.