Dött som i graven på offentliga e-tjänster

“Government websites don’t have sidewalks, newspaper racks, public hearing rooms, hallways or grand assemblies. There are no public forums or meeting places in the heart of representative democracy online. [...] why have we decided to delete democracy from the most visited interface citizens have with “their” government?”

Ja, varför är egentligen så? Varför är den offentliga sfären så oerhört rädd för att ha röstfunktioner och diskussionsforum eller bara en kommentarsmöjlighet på sina webbplatser? Varför är demokratins hjärtkammare på nätet den plats som har minst användarinteraktion? Att surfa in på en kommunal hemsida är fortfarande att surfa in på en elektronisk variant av en anslagstavla avsedd enbart för informationsanslag...

“The typical e-government experience is like walking into a barren room with a small glass window, a singular experience to the exclusion of other community members. There is no human face, just a one-way process of paying your taxes, registering for services, browsing the information that the government chooses to share, or leaving a private complaint that is never publicly aired. You have no ability to speak with a person next to you much less address your fellow citizen browsers as a group. As I’ve said for years, it is ironic that the best government web-sites are those that collect your taxes, while those that give you a say on how your taxes are spent are the worst or simply do not exist.”

Att skapa trivsamma – och inte rent förödmjukande – väntrum till offentlig service har varit en viktig uppgift under 1900-talet. Det verkar som om myndigheterna anser det mindre viktigt att miljön runt e-tjänster är trivsam. Det ska gå snabbt och vara rationellt, som högmodernismens antihumanistiska mottagningslokaler. Inte sjutton ska man som besökare/medborgare hitta på något mer där än att genomföra det man kom för och sedan ge sig av fort som fan. Och det är högst olämpligt att användare kommer i samspråk med andra som utnyttjar samma tjänst.

Annars kunde man ju välja att betrakta just potentialen för användare att möta andra som gör ett motsvarande ärende som en möjlighet - användare hjälper varandra och hjälper samtidigt myndigheterna att utveckla tjänsterna. Kunde rentav bidra till att öka passformen mellan tjänsten och behovet, kan man tänka?

Citaten kommer från Steven L. Clifts essä Sidewalks for Democracy Online som ingår i boken Rebooting America - 44 essäer om hur statsförvaltning och myndigheter kan omorganiseras och omorienteras för Internetåldern. Vi lär återkomma till den. Läs!

Korta och långa länkar

Klart att storleken spelar roll. När det gäller länkar uppstår det användbarhetsproblem både när de blir för korta och när de blir för långa. Personligen tycker jag inte alls om de länkförkortningar som exploderat i takt med det växande användandet av mikrobloggtjänster. Långa länkar måste kortas för att få plats inom t ex Twitters 140 tecken, men även om det här är en smidig adress: http://tinyurl.com/bmnmmg så säger den absolut ingenting om vad det egentligen är den pekar mot (vågar du klicka på ovanstående länk på jobbet? Jag skulle inte rekommendera det, men skyll dig själv). Domännamnet är, åtminstone för mig, en indikator på om jag verkligen vill följa länken i fråga och den fulla adressen ger mig en indikation på vilken typ av medieinnehåll jag kommer nå, är det en bloggpost, en artikel, ett filmklipp, spam etc.

Adam Hertz tar upp detta i en gästpostning hos Stowe Boyd och föreslår samtidigt en standardiserad API bland länkförkortare som skulle möjliggöra för mikrobloggtjänster och andra att göra ett generellt get-anrop på den förkortade länkadressen och i respons få den adress denna pekar till.

Vilket vore finfint. Men när det gäller mikrobloggtjänsterna vore det kanske en ännu smidigare lösning om de helt enkelt undvek att räkna längden efter, säg, toppdomänen på en länk? Så slapp vi användare spendera tid på att förkorta länkar stup i ett.

Om nu förkortade länkar har vissa användbarhetsproblem så är det ändå ingenting mot moraset i andra änden av länktänket, i det vi kan kalla för fettslagget. Så här ser t ex en standardlänk ut på goteborg.se som kör i IBM:s WebSphere Portal:
http://www.goteborg.se/wps/portal/!ut/p/c1/04_SB8K8xLLM9MSSzPy8xBz9CP0os3gjU-9AJyMvYwMDSycXA6MQFxNDPwtTIwN_A6B8pFm8n79RqJuJp6GhhZmroYGRmYeJk0-Yp4G7izEB3X4e-bmp-gW5EeUA0R3S0w!!/dl2/d1/L2dJQSEvUUt3QS9ZQnB3LzZfMjVLUUIySjMwMDlCRDAyVEQ0MU44NTIyRTY!/

Vilket naturligtvis är fullkomligt oanvändbart på, typ, alla vis:

• Länken är otymplig att kopiera och posta i ett brev eller inlägg på ett forum.
• Länken är omöjlig att skriva ut i tryckt material.
• En länk som inte fungerar är omöjlig att felsöka. VAR kan det ha fallit bort en bokstav?
• Jag får ingen ledtråd om vilken typ av innehåll eller vilken del av webbplatsen som länken pekar mot.
• Jag får ingen indikation på om det jag tittar på är en permalänk eller en länk fullproppad med tillfälliga miljövariabler.
• Det är omöjligt att gå upp till överordnad vy (som kanske är av större intresse för mig) bara genom att kapa sista ledet i länken.

Det pågår, tycks det, ett mindre krig om vem URL:en egentligen tillhör. Åtminstone råder det en väldig osäkerhet. Vissa utvecklare tycks tro att länken är ett område som det står dem fritt att lagra mängder av data i (jag har själv gjort det (men klicka inte, just den länken visar ingen information för ickeinloggade)), när URL:en snarare borde betraktas som en vägskylt som skall vara så läsbar och tydlig som möjligt för besökaren. Vilken stad skulle få för sig att lagra miljövariabler på gatuskyltarna? I viss utsträckning är det okej med data i en url så länge som det ger en indikation om medieinnehållet, som t ex för den här adressen till en specifik kartvy på Stockholms webbkarta:

http://www.stockholm.se/-/Karta/?centerposition=6579635,1631745

Nu skall det sägas att Göteborg bara ett exempel bland många som använder liknande katastrofala fettslaggslänkar. Men, tänk om alla offentliga webbplatser i Sverige hade lika välbyggda katalogstrukturer som Stockholm, att kika på huvudstadens URL:er är en ren njutning:

http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Trafik--Stadsmiljo/Fanjunkarbostaden-pa-Djurgarden/

http://www.stockholm.se/ForskolaSkola/Forskoleklass/Att-valja-forskoleklass/

http://www.stockholm.se/TrafikStadsplanering/Skonhetsradet/Aktuellt/

Och så vidare.

Ta ett annat exempel, riksdagens nuvarande hemsida där en länk till en specfik interpelation idag kan se ut såhär:

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=63&dtyp=i&rm=2008/09&nr=271&dok_id=GW10271

Samma interpelationsadress skulle istället kunnat se ut såhär, om inte utvecklarna låtit sin bekvämlighet styra över användbarheten:

http://www.riksdagen.se/riksdagsar/2009/interpelationer/vansterpartiet/Alice-Astrom/Ipred-2-och-europeisk-straffratt.

En försvunnen vägledning

Verva, Verket för förvaltningsutveckling, lades ned vid årsskiftet, vid den aktningsvärda åldern av tre år. I farten försvann även Vervas – skulle jag tro – mest använda publikation, Vägledningen 24-timmarswebben. Ett upprop finns nu för att försvara Vägledningens framtid och överlevnad som offentligt dokument. Läs mer hos Roger Johansson.

Vägledningen var en ofullständig men hyfsad grund för såväl kvalitetsarbete som grundarbete med den offentliga sektorns webbplatser. Att behovet av en sådan vägledning var stort visar spridningen och anammandet bland utvecklare och webbplatsredaktörer i kommuner, landsting, högskolor och myndigheter. I Göteborgs stad har riktlinjerna varit en fundamental utgångspunkt för många av våra överväganden kring webbutveckling.

En vägledning är givetvis inget man måste följa slaviskt i varje läge, men i bransch full av både charlataner, snackiga försäljare och framförallt en osäkerhet kring vad som är best practice, har det varit en trygghet och styrka att ha en uppsättning genomarbetade grundprinciper att utgå från. Det ligger också ett demokratiskt värde i att den offentliga sektorns webbplatser byggs upp kring någotslags gemensamma grundprinciper, att navigations- och interaktionslösningar är förutsebara för användaren. Det ska inte vara nödvändigt att lära sig ett nytt sätt att navigera för att komma åt sitt skattesaldo eller sina patientjournaler.

I övrigt kan statens samordning och satsningar på e-förvaltning, e-tjänster och verksamhetsstöd inom IT mest beskrivas som ett skämt. De senaste fem-tio åren har Sverige halkat långt efter jämförbara länder. En orsak till det är att staten – av oklara skäl – inte ansett det behövas någon stark styrning – så hjulet uppfinns hundra gånger om och monteras sedan på vagnar som alla kör på olika spårbredd (Vi har kommit långt från Axel Oxienstiernas starka statsförvaltningsideal!). En annan orsak är att de försök som funnits till samordning och erfarenhetskoordinering, varav Verva var det viktigaste, ständigt har utsatts för omorganisationer.

Och visst kan omorganisationer vara en nödvändighet om man vill bryta inarbetade dåliga vanor/traditioner i en organisation, men det var knappast Vervas största problem – det stora problemet var snarare bristen på ett tydligt och långsiktigt uppdrag att ta ledningen och driva på tempot. Det saknas verkligen en drivmotor och visionär inspiratör i mitten av den offentliga webbutvecklingen. Det är ett problem och Verva skulle ha kunnat utvecklas vidare åt det hållet.

Återstår att se vad som händer när statskontoret övertar en del av ansvaret för kvalitetsledningen, kanske kan det i praktiken bli just en starkare drivmotor och samordnare, det är i alla fall ett av de huvudargument som anförts för nedläggandet av Verva. Det vore isåfall en positiv konsekvens. Men räkna först med en tid av fördjupad otydlighet och kaos då inarbetade strukturer och upparbetade erfarenheter måste återuppbyggas, som alltid.

Att vägledningen 24-timmarswebben inte är något som kan förvaltas vidare på samma sätt i privat form borde åtminstone vara uppenbart. Det här är den typ av riktlinjer som måste uppdateras och utvärderas löpande i ett öppet och inklusivt förfarande.

För övrigt förstår jag inte hur staten resonerar då man tar bort nedlagda myndigheters webbplatser. Skall nätet alls vara användbart som informationslager så måste en permalänk verkligen vara en permalänk. Det tycker jag, om inte annat, är god sed. Om länkarna i mitt länkarkiv upphör att fungera när staten omorganiserar sig vartannat år, blir jag istället tvungen att ladda hem hela webbplatserna och spara dom på min hårddisk. Inte så effektivt. Lägg ner myndigheter om ni vill, men överför då deras webbplatser till en arkivförvaltning med bevarade länkastrukturer, så att de fortsätter att vara tillgängliga, så som de såg ut när myndigheten upphörde. [Uppdatering: Kritisk artikel om dåligt hanterad nedläggning i CS]