Förvaltningspolitiska skandaler

Skandaler inom offentliga sektorn brukar ofta anföras som en bidragande orsak till ett (påstått) sjunkande förtroende och ibland till och med som ett argument mot offentlig verksamhet som sådan. Den här texten är inte ämnar inte förklara varför dylika resonemang är nonsens, utan är snarare ett försök att förklara min egen fascination för offentliga skandaler. Förvaltningspolitiska affärer är ofta fantastiska stickprov på vilka problem som offentliga sektorn brottas med för tillfället – om man till exempel vill stämma av läget i vården kan en god strategi vara att kolla Socialstyrelsens hemsida efter utredningar av uppmärksammade Lex Maria-ärenden. Personligen tror jag alltså att förvaltningspolitiska katastrofer kan fungera som utmärkta kunskapskällor. Denna inledning får duga som nåt slags orsak för mig att lista ett gäng personliga favoritskandaler:

1. Länstyrelsen i Malmö:
Den trettonde mars 2007 har sydsvenskan en artikel med rubriken ”Kritisk revisor inspärrad”. Den handlar om Tommy Sjölin, internrevisor på Länsstyrelsen med uppdrag att för statens räkning granska myndighetens verksamhet. I ingressen framgår att Sjölin blivit inspärrad på sitt kontor med en utredning som innehåller kraftig kritik mot arbetsledningen. Sedan tidigare har Sjölin av sina chefer blivit beordrad att avbryta sin granskning av myndigheten, annars väntar diciplinpåföljd. När Sjölin på arbetsplatsens intranät meddelar att han skickat rapporten till Riksrevisionsverket och Ekonomistyrningsverket så stängs hans dator ner. Sjölin befinner sig inspärrad på sitt kontor för att han inte vill överlåta sin utredning till ledningen, det framförs graverande kritik och Sjölin anser att han har tystnadsplikt gentemot de personer på arbetsplatsen han har pratat med. Istället för att ge med sig när hans chefer sätter press så ringer han Sydsvenskan.

Resten är, så att säga, historia. I en behändig tråd har sydsvenskan samlat alla artiklar man skrivit om skandalen. Det är stundtals häpnadsväckande läsning. Länsstyrelsen tillsätter en egen oberoende utvärdering av Sjölins revision. Den kostar 320 000 (!) och kommer föga förvånande fram till att Sjölins kritik är nonsens. Det framkommer också att konsultuppdraget att ta fram en plan för att förbättra arbetsplatsen (döpt till ”Den goda arbetsplatsen”) gått till ledningens bekanta och att man dessutom har köpt tjänster av den operativa chefens man samt delfinansierat hans professorstjänst. Innan såpan har nått sin upplösning har vi fått smyginspelade band där Sjölin förbjuds att ta kontakt med Riksrevisionsverket (som har det grundlagsskyddade uppdraget att utföra oberoende granskning av statlig verksamhet), chefer som påstås trakassera anställda och ett antal personer som avgår under mer eller mindre dramatiska former.

Historien sätter fingret på en rad intressanta aspekter i 2000-talets byråkrati. För det första vilken betydelse utvärderingar och utvärdering fått inom förvaltningen (en bra bok om fenomenet), det finns snart ingen aspekt av den offentliga förvaltningen som inte utvärderas och påfallande ofta blir resultatet tämligen likt det beställaren kan tänkas önska. Huruvida det säger något om kvaliteten i svensk förvaltning eller inte kan vi låta vara osagt. För det andra illustrerar historien den allt större roll som konsultfirmor kommit att spela i offentlig verksamhet. Är de garanter för oberoende granskning eller för fega för att säga som det är? Stalltipset är väl, som så ofta, att det varierar. För några veckor sedan snackades det i Svt Debatt om ”whistle-blowing”: det vill säga när folk på insidan av en organisation offentligt slår larm om att något inte står rätt till. Bo Rothstein har nyligen kommit ut med en bok om fenomenet som jag inte hunnit läsa.

2. Ebbe Carlsson-affären
Bokförläggaren och före detta regeringskansli-tjänstemannen Ebbe Carlsson bedriver privatspaning om Palmemordet. Han har ingen formell position inom förvaltningen, men många vänner. Hans teori är att PKK mördat Palme och att SÄPO hade kunnat förhindra mordet om man varit på tårna. Skildringarna går isär om vem som vet vam och vem som har ansvaret, klart är att Carlsson har polisledningens mandat (han förses till och med, med privat livvakt) och att regeringskansliet känner till spanandet. När det dessutom framkommer att Carlssons livvakt försökt smuggla in olaglig avlyssningsutrustning och att Justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för att Ebbe ska få ut information från Storbritannien står det klart att huvuden måste rulla. Anna-Greta Leijon tvingas avgå, liksom rikspolichefen Nils Erik Åhmansson och SÄPO-chefen.

Det finns en massa bra material om skandalen. Till exempel dokumentärfilmen Ebbe – the movie som både fungerar som en bra översikt över händelseförloppet och en fin personskildring av Ebbe. Förhören i konstitutionsutskottet som affären ledde fram till direktsändes i Svt och verkar enligt alla som har skrivit om saken vara något i hästväg. Bland annat ryter Anders Björck till med sin karaktäristiskt nasala röst att Carl Lindbom (som då på regeringens uppdrag utredde SÄPO) ska ”veta hut”. Dessutom antyder de borgerliga ledamoterna i utskottet att Carlssons homosexualitet har med saken att göra, vilket det naturligtvis inte har. Jag skulle inte banga en videokväll med hela förhören, men de kostar såvitt jag förstår två och fem att beställa från Svt. Den som vill vara med och lägga ihop är varmt välkommen.

Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag ger en fin bild av det politiska spelet bakom affären. Om man till exempel vill veta varför Bengt Westerberg var så slug när han tillkännagjorde att de borgerliga partiledarna ville att Leijon skulle avgå på en fredag, kan med fördel läsa första delen av boken. Senare avhandlas även Bofors-skandalen och i avslutningen kommer en försiktig argumentation för majoritetsval. Leijons egen biografi Alla rosor ska inte tuktas har jag inte läst, men den lär ju också behandla händelseförloppet. Carl Lidbom har skrivit boken Ett uppdrag om sin genomlysning av SÄPO. En mental bild av Lidbom i konstitutionsutskottet, högröd i ansiktet av vrede, förhöjer helt klart läsningen.

Slutintrycket är att oavsett hur mycket man läser är det svårt att få bilden klar för sig. Kanske är anledningen att den oberoende variabeln är personen Ebbe Carlsson-själv, han är och förblir en gåta.

3. Tunneln genom Hallandsåsen
Bent Flyvbjerg redogör i sin bok Megaprojects and risk för vad man bör tänka på nästa gång man känner för att bygga en bro i mångmiljardklassen. Hans viktigaste poängen är infrastruktursatsningar är riskabla grejer. Till exempel överskrider de flesta projekten budget med en sisådär 30-70 %. I takt med att kostnaderna skenar iväg räknar man upp prognoserna för hur många som kommer bruka bygget och hur stora tidsvinsterna blir, med resultatet att efterfrågeanalysen ofta är grovt överskattad. De demokratiska processerna då? Sammanfattningsvis kan man säga att megaprojekt inom infrastruktur kännetecknas av dålig insyn, svag förankring och obefintligt deltagande. Om Flyvbjerg har rätt, det vill säga.

Hallandsåstunneln kan tjäna som ett skolboksexempel på fenomenet. Slutnotan beräknas hamna nånstans kring elva miljarder, vilket är mer än tio gånger mer än vad man räknat med från början. Här kryddas dessutom historien med ett tätningsmedel som dödar kor, vilket så klart inte gör det hela mindre uppseendeväckande. Det är miljöaspekten som framförallt har framhållits i den offentliga debatten. Eva Franchell beskriver i sin bok Väninnan hur Anna Lindh, då miljöminister, visar prov på stor miljöhänsyn samtidigt som hon vinner en politisk revirstrid. En fantastisk bok, för övrigt. Megaprojects and Risk av Flyvbjerg är också bra, till och med fantastiskt bra om man är intersserad av långa tunnlar och höga broar. Utgångspunkten är att ”megaprojekt” är en ny plats på den politiska kartan som kännetecknas av skyhöga kostnader, många aktörer och påtagliga risker. Ansatsen är att ringa in denna nykomling, vilket emellertid inte hindrar Flyvbjerg från att berätta att Suez-kanalen (som byggdes i mitten av 1800-talet) sprängde budgeten med sisådär 200 %. Demokratiperspektivet känns, i brist på bättre ord, fräscht.

4. Haijby-affären
1950-tal och Kurt Haijby sägs ha en sexuell relation med Gustaf V. Han anklagas för att ha utsatt hovet för utpressning och blir dessutom förklarad som mentalsjuk. Inte för att han tänder på Gustaf V, vilket man möjligtvis skulle kunna tro. Jag har läst något fantastiskt om detta av Vilhelm Moberg, jag tror i antologin I det fria ordets tid (utgiven av Folket i Bild). I den boken finns också en briljant självrecension av Rid i natt! som Moberg uppmanats skriva för DN (det är brinnande världskrig och Moberg nöjer sig med att på tre rader anklaga Sveriges intellektuella för att agera nazi-medlöpare, subtilt men ändå inte). Egentligen är Moberg bättre än skandalen, men man kan väl säga att den ändå illustrerar hur samhällets normer spelar in på hur vi bedömmer politiska affärer. När historien rullades upp i början av 50-talet var det upprörande med en kung som hade sex med en annan man, idag framstår försöken att tysta Hajby som mer oroväckande.

För den som är intresserad finns det betydligt fler skandaler att gräva ner sig i. En tumregel är att de flesta topppolitiker och tjänstemän som anklagas för att grovt åsidosätta sina plikter, förr eller senare skriver en biografi där de försöker lägga historien till rätta. Lars Danielsson är ett paradexempel.

En central fråga är så klart vad som gör en skandal, vad är det som får oss att bli så förbannade? Lennart Lundqvists bok Demokratins väktare fungerar – i alla fall för mig – som nån slags klangbotten när jag läser om klantskallar inom det offentliga. Lundqvists bok är ett försök att ringa in offentlig verksamhets normativa grund. Han finner en uppsättning värden som är fundamentala för demokratiskt styrd verksamhet och som skapar vissa förväntningar hos medborgarna – ett offentliga etos. Poängen är att detta etos skiljer sig radikalt från vad vi begär av vinstdriven verksamhet, vilket i sig kanske inte är så förvånande. Skandaler blir skandaler när offentlig verksamhet avviker från sina normativa fundament.

Utan någon speciell anledning avslutar jag med att länka till ett klipp där The Milton Friedman Choir framför en låt om näringslivets moraliska ansvar att inte beakta moral.

Gender Budgeting

Gender Budgeting är ett verktyg för att få syn på hur budgetprioritringar slår mot män respektive kvinnor. Ett nödvändigt och effektivt redskap för att få syn på inbyggda och ofta osynliga ojämlikheter.

Konceptet kommer ursprungligen från Australien och används idag i närmare ett 50-tal länder, i Europa bland annat på nationell och regional nivå i Irland, England, Skottland och Spanien. Dock har det inte fått något direkt genomslag i Sverige.

Sveriges Kvinnolobby har dock arbetat med att popularisera och utbilda kring frågan och tog i slutet av 2008 fram en konkret och mycket användbar handbok i gender budgeting med 10 alternativa metoder, som kan appliceras berorende på typ av budgetsituation och verksamhet.

I handboken ges ett exempel på vad man kan få syn på genom att använda Gender Budgeting i bedömning av en budgetåtgärd:

"I slutet av 1990-talet kortade man i Storbritannien ned vårtiderna efter operationer vid landets sjukhus. Med denna åtgärd ville man spara pengar och öka produktiviteten inom hälso- och sjukvården. I en gender budgeting analys av hälso- och sjukvårdens utveckling visade det sig dock att de kortare vårdtiderna, som blev en vinst för den offentliga sektorn, i själva verket berodde på att eftervården hade flyttats till hemmen där den utfördes obetald av kvinnliga släktingar. När kvinnorna i Storbritannien ägnade fler timmar åt det obetalda omsorgsarbetet i hemmet gick de, för att klara detta, ner i förvärvsarbetstid. När kvinnor måste utföra en större andel obetalt arbete för familj och hushåll minskar deras möjligheter för att förvärvsarbeta vilket innebär mindre inkomster och framtida pensioner för kvinnorna själva. Samtidigt minskar även det offentligas skatteintäkter eftersom dessa är kopplade till lönearbetet."

Det här är klassiskt. En besparing resulterar i extrena konsekvenser som ger en negativ effekt för samhällsekonomin som helhet. Det gäller att använda budgetmodeller som får syn på de här externa effekterna. Gender Budgeting är ett intressant verktyg som borde kunna användas mer i Sverige.

Två bloggtips: från golvet

Två läsvärda bloggar skrivna av tjänstemän vid just nu diskuterade myndigheter är Försäkringskassan-inifrån och En arbetsförmedlares dagbok som båda bloggar om sina myndigheter ur ett medarbetarperspektiv. Nyttig och läsvärd kritik mot myndigheternas (miss)skötsel levererad direkt från arbetsgolvet. Kritik och öppen debatt är livsviktigt om en verksamhet skall utvecklas, och borgar ytterst, som jag skrev om i föregående inlägg, för ett högre förtroende för verksamheten.

Ur en arbetsförmedlares dagbok:

"Så trött på min arbetsvardag, vi blir precis som många skriver, mer och mer en kontrollfunktion.
"Katten på råttan på repet ni vet". Våra chefer kontrolleras , de kontrollerar oss arbetsförmedlare, som sedan kontrollerar de arbetssökande.
Lagar och regler inte humanism och människoarbete. Vår verksamhet, precis som de flesta myndigheter styrs mer och mer av Jurister. Inget ont om jurister de är säkert jätteduktiga på sitt område, men....... vi arbetar med människor inte papper eller maskiner"

Ur FK-inifrån:

"Ytterligare en miss med all statistik är att man bara mäter vissa delar av arbetsinnehållet. Ofta handlar det om att mäta antalet avslutade ärenden i ett pinnsystem. Men allt sidoarbete lämnar man därhän. Ett sidoarbete som tidvis upptar halva arbetstiden, men som man inte får räkna med. Snacka om att skapa frustration."

Och vidare:

"Det förlösande ordet är delaktighet. Den skulle ha funnits från början, men när den lyser med sin frånvaro blir resultaten därefter. Förtroende och tillit till kassans ledning är inget man kan beordra, även om man till och med försöker använda lönepolitiken som instrument för detta. Förtroende och tillit förtjänar man genom att skapa delaktighet, inflytande och insyn i föränd-ringsprocessen."

Båda bloggarna är anonyma och skrivs på fritiden. Anonymiteten är lätt att förstå med tanke på den stundtals mycket fräna kritik de levererar. Men vad skulle det rent juridiskt innebära om de inte var anonyma och ändå skrevs på fritiden med fokus på arbetet? Meddelarfrihetens gränsland är en gråzon idag. När kliver tjänstemannen in och ut ur sitt officiella ansvar?

Osynliggjorda offentliga värden

Nyligen fick köksbiträdet Christina Olsson en skriftlig ursäkt från Ludvika kommun för de trakasserier hon utsatts för, efter att ha skrivit kritiska insändare om det sjunkande näringsinnehållet i de äldres mat. Det är modigt att som anställd offentligt kritisera sina chefers beslut. Det är också, för alla offentliganställda, en grundlagskyddad rättighet. En av de kvalitativa skillnader som skiljer offentlig verksamhet från privat. I ett företag hade Christina Olssons kritiska insändare utgjort giltig grund för uppsägning.

Den offentliga sektorn – kommuner, landsting och statliga verk – har ett betydligt mer mångdimensionellt och komplext uppdrag än ett privat företag. Det ekonomiska resultatet, det privata företagets enda mål, är endast en underordnad delmängd av det uppdraget. Överordnat är att bidra till ökad samhällsnytta, som är svår att mäta och ofta faller ut med många års fördröjning utan att synas i den enskilda verksamhetens bokslut. Ett företag håller leden slutna – i en kommun grälar den politiska ledningen konstant och helt öppet. Och som yttersta uppdragsgivare står ingen homogen grupp aktieägare – utan landets invånare, kommunens medlemmar, en skara som rymmer många motstridiga intressen.

Allt detta kunde beskrivas inte bara som särskilda utmaningar utan också som unika styrkor för den offentliga sektorn. Öppen debatt och meddelarfrihet är en extra trygghet för mig som brukare – chansen att missförhållanden uppdagas är större, risken att jag blir förd bakom ljuset är mindre.

Men den mångåriga liberala propagandaoffensiven har krökt självförtroendet i botten. På ledningsnivå råder total förvirring. Chefer härmar näringslivets metoder med slimmade organisationer, detaljövervakning, outsourcing och konsultberoende som resultat. En verksamhet som inte vet vad den har för mål och mening går snart vilse och tappar såväl sina mest motiverade medarbetare som sina ägares förtroende. När den dessutom chansar på omorganisationer hejvilt åt det håll som snajdiga konsulter för tillfället diffust hötter, då kommer myndighetshaverierna som brev på posten.

Bilden av offentlig sektor som en mindre effektiv – och tärande – variant av den privata, har varit central för att bereda marken för marknadslösningar. Den bilden måste i grunden utmanas och ställas mot en förnyad formulering av det offentliga uppdraget.

Texten skrevs och publicerades ursprungligen som ledarkolumn i Flamman den 26 februari.

Den digitala medborgarassistenten - ett möte

Sätt en tonårsgrabb med grymma programmeringskunskaper i ett rum med jolt cola, neddragna gardiner och stora tv-spelsdrömmar; ut kommer Lara Croft. Jag vet inte vem som satt i rummet när Malmös digitala medborgarassistent Sara konstruerades men jag misstänker att man drack kaffe och drömde om deltagande medborgare och en folknära förvaltning. Eventuellt med en konsultfirma som mellanled. Sara har glasögon och en tröja som det står malmo.se på. I bakgrunden är av någon anledning en stor vitsippa.

NIKLAS: Vad är dealen med vitsippan?
SARA: Vitsippan doftar gott!
N: Ok, vem är du egentligen?
S: Jag heter Sara
N: Jo, det vet jag. Var bor du?
S: Jag är installerad i en server i Stockholm
N: fin tröja?
S:Kläder och mode är inte riktigt mitt område
N: Snygga bågar!
S: Jag pratar hellre om Malmö stad än om glasögon
N: vilken är malmös vision?
S: Vår vision är att Malmö ska vara en långsiktigt hållbar och attraktiv stad som erbjuder goda levnadsförhållanden för alla Malmöbor. Här intill har jag öppnat en webbsida där du kan läsa om kommunövergripande mål och strategi för 2005.
N: Vad menas med hållbar?
S: Jag förstår att du undrar vad något betyder, men jag uppfattade inte exakt vad för något. Om du vill kan du skicka din fråga till mig via e-post på adressen sara@malmo.se så ska vi försöka ge dig ett bättre svar!


N: vilka förvaltningar finns?
S: En förvaltning finns under varje nämnd och där arbetar tjänstemän.
N: Hur kan jag delta i politiken?
S: På sidan härintill hittar du information om Malmö stads politiker.
N: hur får jag mer inflytande?
S: Jag förstår inte vad det var du undrade över?
N: vem bestämmer i staden?
S: Vad är det du vill veta om styra, bestämma eller liknande? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: vem styr staden?
S Tyvärr, jag förstår inte. Kan du skriva din fråga med andra ord.
N: är du vacker?
S: Tack! Tyvärr kan jag inte se hur du ser ut.
N: vilken är stadens syn på styrning?
S: Jag förstår inte vad det var du undrade över?
N: har vi demokrati i malmö?
S: Vad är det du vill veta om demokrati? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.
N: hur fungerar demokratin i staden?
S: Vad är det du vill veta om demokrati? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.
N: har malmö kommunala val?
S: Vad är det du vill veta om kommunal? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: hur ofta är det kommunval?
S: 2006 är det allmänt val till riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Val till riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige sker vart fjärde år den tredje söndagen i september. Val till Europaparlamentet sker vart femte år på försommaren. Extra val till riksdagen kan hållas mellan ordinarie val.
N: styrs staden av socialdemokrater?
S: För närvarande är det socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet som styr. På sidan intill kan du läsa mer om Kommunfullmäktiges ledamöter.

N: men alliansen då?
S: På sidan intill kan du läsa mer om borgerlig vigsel eller registrering av partnerskap. Klicka på länken nedan för att komma till Svenska kyrkan, där du kan få mer information om kyrklig vigsel. Svenska kyrkan
N: ok, jag kan ta en hint. Kan vem som helst gifta sig?
S: Jag är bara en robot, därför kan jag bara hantera en fråga åt gången. Ställ en fråga, utan att använda punkt eller kommatecken mitt i det du skrev, så kanske jag har ett bättre svar på din fråga!

N: hur kan jag påverka staden?
S: Är det något du vill ha?
N: jag vill påverka!
S: Är det något jag kan hjälpa till med?
N: du kanske kan berätta om hur jag kan framföra mina åsikter?
S: Vi vill ha många synpunkter på våra verksamheter och lära av dessa oavsett om de utgörs av förslag, klagomål eller beröm. Dina synpunkter och klagomål är värdefulla! Du kan skriva, skicka e-post eller använda den svarstalong som finns ute i våra olika verksamheter.

N: är jag tröttsam?
S: När jag blir trött och irriterad fortsätter jag att prata om sånt som jag är bra på. Jag är bra på att prata om kommunen.
N: det kan ju ifrågasättas...

S: Nu förstod jag tyvärr inte vad du skrev. Jag upptäcker nya saker om kommunen hela tiden genom alla frågor som ställs till mig. Ställ gärna en ny fråga och använd helst fullständiga meningar, för det förstår jag bäst.

N: vad betyder integration?
S: Vad är det du vill veta om integration? Skriv om frågan på ett annat sätt så kanske jag kan svaret.

N: kan du allt om malmö?
S: Malmö stad har ett brett ansvarsområde och arbetar med frågor som: skola och utbildning, äldre och funktionshindrade, individ och familj, näringsliv, arbete och integration, kultur, sport och fritid, miljö och hälsa, bostad och bygge, gator och trafik, parker och stränder samt trygghet och säkerhet. Malmö stad är även en serviceorganisation. Vi har också kontroll- och myndighetsfunktioner, men även dessa har som yttersta syfte att göra Malmö till en bra stad att leva och verka i: en attraktiv plats att besöka, flytta till eller etablera sig i. För staden är syftet med verksamheten att förvalta medborgarnas medel på bästa sätt och ge så god service som möjligt.
N: vad är medborgarinflytande?
S: Jag förstår att du undrar vad något betyder, men jag uppfattade inte exakt vad för något. Om du vill kan du skicka din fråga till mig via e-post på adressen mailto:sara@malmo.se så ska vi försöka ge dig ett bättre svar!

N: vem är medborgare?
S: Malmös befolkning ökar för nittonde året i rad, vilket innebär att Malmö nu har ca 267 200 invånare.

N: Hur ska malmö bli mer demokratiskt :) ?

S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.

N: du är het
S: Vänlighet går alltid hem.
N: hur arbetar malmö med jämställdhet?
S: Kay Wictorin arbetar med personalstrategiska frågor centralt på Stadskontoret i Malmö Stad och har jämställdhetsutveckling som specialområde. Samtliga förvaltningar inom Malmö stad arbetar dock med ett lokalt jämställdhetsarbete på respektive förvaltning och det är lagkrav på att varje år framställa en jämställdhetsplan.

N: varför är vitsippan så stor?
S: Vitsippan doftar gott.
N: men demokrati kan du inte berätta om?
S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.
N: vi kan alla slå vår bröstkorg när vitsipporna slår ut!
S:Du pratar nog med fel sorts robot nu. Information om sexmissbruk


N: kan du säga något om demokratin i malmö?
S: Du undrar något om demokrati, men jag förstår inte riktigt vad. Pröva att formulera om din fråga så kanske jag kan hjälpa dig.

N: du vet mer om vitsippor än demokrati!
S: Vitsippor doftar gott.
N: Men det säger ju uppenbarligen inte så mycket...
S: Jag uppfattade att du vill ha tips om något, men förstod inte riktigt vad du vill ha tips om. Försök formulera om din fråga, så kanske jag kan lämna ett svar.

Vad kan man då dra för slutsatser av mitt och Saras lilla samtal? (förstår du [Sara] poängen med retoriska frågor? S: För tillfället förstår jag ca 4500 olika formuleringar). För det första att de som programmerat Sara har varit förutseende, de väntade sig att hon skulle få komplimanger för utseendet, att folk skulle säga något om glasögonen och att den gigantiska vitsippan inte skulle passera obemärkt. Om man vill veta något om demokrati, så flyter samtalet dessvärre inte lika lätt. Det känns ju sådär bra att Sara utan vidare kan svara på påståendet ”du är het” men inte ”hur fungerar demokratin i staden?”. Det säger säkert något, men jag är inte säker på att jag vill veta vad.

Trots allt gillar jag såna här funktioner; det signalerar ju faktiskt nån slags vilja att kommunicera med medborgarna. Och faktum är Saras rättframma ” Nu förstår jag inte riktigt vad du frågar om” känns betydligt bättre än att bli kopplad runt i en ändlös labyrint av telereceptionister.

I Malmö finns det dessutom livs levande medborgarassistenter. Och det är ju inte heller så illa.

Deltagande demokrati vs. rundgång i göteborg

Trillade på en gammal text av America Vera-Zavala med en del poänger som ännu står sig (mer än) väl. Det handlar om deltagande demokrati; beslutsprocesser som ger människor verklig makt över besluten.

Tanken på deltagande demokrati/deltagardemokrati är gammal. Och bespottad. Därför att den är farlig. Den innebär att resurser börjar fördelas efter behov och att de grupper som historiskt suttit på den politiska, administrativa och ekonomiska makten berövas sin förmåga att förvrida fördelningen av resurser till förmån för sina särintressen, som sker idag.

Eliterna har alltid ansett att ett sådant pöbelvälde är början till undergången. Ansvarsfulla beslut, har de hävdat, förutsätter att makten begränsas till en mindre grupp. Det ansåg de om den representativa demokratin också en gång i tiden. America påpekar att det är precis tvärtom:

”Genom att involvera människor i budgetprocessen lär man folk att prata strukturer, istället för detaljer. Istället för att uppmuntra föräldrar att lägga sig i vad barnen ska äta i skolan kan medborgare kanalisera mer pengar till skolan.”

Att delta i beslutsfattandet, att inte bara vara kund eller klient utan också aktiv deltagare och medlem – att äga makt – är i sig en lärorik och skolande erfarenhet. Ur det föds en helt annat förståelse för beslutens villkor, och, som America skriver, människor går då från att vara passiva till att vara aktiva.

För protesten är blott den uttrycksform som den maktlöse tvingas retirera till, medan den som är med och äger beslutsrätten, den som får delta, kan inta en mer konstruktiv position: motförslaget.

Liberaler brukar tala om att ge människor makt och ansvar för att, till exempel, själva välja hos vilken glidig fondförvaltare en del av pensionen ska placeras. Idén om deltagande demokrati tar fasta på precis samma förmåga till ansvarstagande men på ett högre plan. I Porto Alegre införde 1989 arbetarpartiet PT en världsberömd deltagande budgetprocess, som America har skrivit mycket om:

”Budgetprocessen varar året runt. Från mars till september fattar man beslut om budgeten. Från september till december kontrollerar man att förslagen efterföljs och röstas igenom. Från november till januari röstar man om stadgarna för deltagande budgeten. Staden är indelad i 16 regioner. I dessa regioner bestämmer man vilka tre budgetposter man vill ska prioriteras och vilka projekt och nyinvesteringar som ska göras. Detta läggs sedan fram för den lokala regeringen. Genom ett matematiskt poängsystem kommer man fram till vilka stadens tre prioriterade budgetposter är. Till dessa ska 40 procent av nyinvesteringarna gå. När pengarna sedan ska fördelas görs det enligt tre kriterier: Vilken prioritering man hade på budgetpost, antal invånare i regionen och nivå på infrastruktur. Det tredje kriteriet är det som garanterar omfördelning – mest pengar går alltid dit behovet är störst. [...] Första året deltog 900 personer i processen, 2002-2003 deltog över 22 000 människor.”

Poängen med den här modellen är tvåfaldig: dels sker en omfördelningseffekt, dels innebär det att administrationen effektiviseras. För det som plötsligt måste upp i ljuset och mätas i en tuff prioritering mot andra viktiga behov, det skall verkligen vara välmotiverat.

Jag tänker på det när jag får syn på den lite bisarra nyheten om ett 60 meter högt pariserhjul med luftkonditionerade gondoler som ska stå klart mellan Operan och Lilla Bommen i centrala Göteborg i maj i år. Nyheten slog ner idag som, om inte som en bomb, så i varje fall som en hög med dynga.

Beslutet är fattat ”under stort hemlighetsmakeri” skriver GP. Ett lite märkligt sätt att hantera den gemensamma stadsbilden på, kan man tycka. Men det här är samarbetsandans Göteborg, där samarbete är lika med uppgörelser i slutna korridorer. Trots att denna 60-metersgrej är nästan dubbelt såhög som intilliggande operan så ansågs det inte nödvändigt att folk kände till idén innan hjulet beställdes. Ja, det är alltså redan påväg, nermonterat i 24 containrar, eftersom Brisbane där det stod tidigare, ville bli av med det så fort som möjligt.

Poängen är inte att hjulet i sig nödvändigtvis är en dum idé, även om det kostar 22 miljoner kronor per år, poängen är att allting har en alternativkostnad och just det här är en rätt dålig prioritering i en stad som samtidigt skär på investeringar i infrastruktur och satsningar på välfärden. En sådan prioritering hade troligen inte gjorts om fler var delaktiga i beslutsprocessen. Innebär det att vi hade fått det tråkigare? Ja, det beror helt på från vilket håll man ser saken.

För några år sedan gjorde Göteborgs stad ett (halv)ambitiöst försök att inkludera fler i diskussionen kring den framtida gestaltningen av Södra Älvstranden. Det var ett Projekt, och som alla Projekt så tog det slut. Och sen har dörren till deltagande i Södra Älvstrandens utveckling varit rätt stängd. Istället får vi pariserhjul inköpta efter cirkelresonemang i eventbolagets ledning. "Vi sätter snurr på Göteborg i de sämsta tider." Säger Göran Johansson finurligt och GP utlyser en namntävling. Istället för verkligt deltagande: hitta på ett roligt namn. Tack för den, Glenn.

Visionsstyrning!?

Finns det något mer besynnerligt än en svulstig, episk och (över)ambitiös förvaltningspolitisk vision? Den offentliga verksamheten är utsatt för ett hårt tryck, inte nog med att man konkurrerar med en marknad som i allt högre utsträckning gör anspråk på att kunna klara av det mesta som våra skattepengar går till, man konkurrerar dessutom med varandra. En bilresa genom Sverige är en succesion av försäljningsargument formulerat i klatschiga fraser. Om jag vill och hälsa på min mormor och morfar så passerar jag bland annat Möjligheternas stad (Malmö), Kunskapsstaden (Lund), Tanke, Omtanke, Mertanke! (?) (Lomma), Staden i vinden (Landskrona), Den goda staden med delaktighet för alla (Helsingborg) och Land och hav, liv och lust (Ängelholm).
Frågan är så klart vad slogans och visioner betyder för den operativa verksamheten. De flesta myndigheter har övergripande visioner som är tänkta att vägleda verksamheten: de är styrinstrument. Samtidigt kan man ju så klart fråga sig hur man operationaliserar ”Land och hav, Liv och lust”.
Jag var idag på en gästföreläsning med en högt uppsatt tjänsteman på Migrationsverket. I en bisats berättade hon att med tillsättningen av den nya generaldirektören Dan Eliasson (som jag inte kan låta bli att imponeras av varje gång han är med i TV, oavsett hur provocerad jag blir av det han säger) så bytte Migrationsverket övergripande vision från ”Migrationsverket ska vara ett föredömme inom Svensk förvaltning” till ”Migrationsverket ska verkar för ett Sverige som tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Vad detta innebär för den operativa verksamheten var emellertid inte självklart, de verkliga styrningsinstrumenten kommer så klart i regleringsbrev som blir till verksamhetsplaner. Snarare, retirerade gästföreläsaren, så handlar detta om att man vill kommunicera en bild av vad organisationen står för.
Det här är så klart inget uppseendeväckande, i själva verket verkar fenomenet så självklart att vi knappt reflekterar över det. Sett ur ett lite längre tidsperspektiv tror jag emellertid att det är ganska talande. Då myndigheter tidigare har legitimerat sin verksamhet genom en effektiv och rättssäker administration, handlar det idag om att associeras med en uppsättning värden som råkar ligga rätt i tiden. Den förre generalsekreteraren, berättade gästföreläsaren, ville ha en ”platt organisation”. Numera heter det att ”en chef inte kan styra över mer än tjugo personer” vilket leder till många hierarkiska nivåer och avdelningar. Men att visionerna förändras behöver inte betyda att att verksamheten bedrivs på ett annorlunda sätt. Att verka för ett Sverige som tar tillvara på den globala migrationens möjligheter kan ju faktiskt betyda nästan vad som helst.
På det här sättet är myndighetssverige lite som gatan jag växte upp på: för att impa på huset bredvid behövde man inte möblera om, det räckte med att byta gardiner och ställa några ordkidéer i fönstret.

Utveckling pågår

Res Publica börjar ta lite mer form nu och har fått ett tydligare formulerat syfte. Bloggen föddes ursprungligen, som de flesta bloggar, som ett enmansprojekt i juli 2008 då jag ville ha en plats för att utveckla och pröva en del av de tankar jag brottades med i min dåvarande befattning. Inledningsvis handlade det mest om e-demokrati, webbutveckling och informationstransparens. Men eftehand insåg jag att de frustrationer, problem och idéer som jag mötte griper in i och hänger ihop med andra frågor som rör samhällsutvecklingen och den offentliga sektorns villkor i stort.

Genom samtal föddes så idén om att ta ett steg till och använda den här bloggen som ett ställe för att diskutera den offentliga sektorns utmaningar och möjligheter bortom New Public Managment. Nu är vi två som skriver. Vad vi har gemensamt är att vi är eller har varit anställda i olika befattningar och delar inom den offentliga sektorn och vill lyfta fram och diskutera denna fantastiska och funktionscentrala del av samhällsekonomin.

Är det möjligt att realisera visionen om en offentlig sektor i allmänhetens tjänst i Internetåldern? Vilka verkliga svårigheter möter offentlig verksamhet idag? Hur bryter vi oss ur ekonomismens järngrepp? Hur bygger vi självförtoende och förändringsförmåga? Hur rationaliserar vi det som går att rationalisera för att lösgöra resurser till det som inte går att rationalisera? Hur rekryterar vi unga och kompetenta till en sektor som betalar avsevärt lägre löner än motsvarande privata befattningar? Hur ökar vi inflytandet över arbetet? Vad säger forskningen? Vad säger politiken? Vad händer runt om i landet, vad kan man lära av omvärlden... Etcetera.
Det är några av de frågor som vi vill lyfta här. Vi gör det inte i någon organiserad eller planerad form utan så som det kommer för oss och vi kommer även fortsättningsvis arbeta med olika ingångar och fokusera på olika aspekter. Bloggen är ett arbetsverktyg i en pågående tankeprocess.

Vi tror att det här projektet behövs och har inget emot att bli fler. Så om du är intresserad av att delta, skicka ett mail med en presentation av dig själv eller ett gästblogginlägg till: erik@lindgrenberg.com!

OpenStreetMap växer

OSM 2008: A Year of Edits from ItoWorld on Vimeo.Jag har skrivit om OpenStreetmap här tidigare, ett wikibaserat projekt för att skapa öppna kartor över hela världen. Den fantastiska animationen ovan visar ändringar under 2008. ItoWorld skriver:

"This animation displays a white flash each time a way is entered or updated. Some edits are a result of a physical local survey by a contributor with a GPS unit and taking notes, other edits are done remotely using aerial photography or out-of-copyright maps, and some are bulk imports of official data [Exempelvis]."

Under året som gick fyrdubblades antalet unika deltagare som regelbundet gör uppdateringar till 20 000 användare.