Dött som i graven på offentliga e-tjänster

“Government websites don’t have sidewalks, newspaper racks, public hearing rooms, hallways or grand assemblies. There are no public forums or meeting places in the heart of representative democracy online. [...] why have we decided to delete democracy from the most visited interface citizens have with “their” government?”

Ja, varför är egentligen så? Varför är den offentliga sfären så oerhört rädd för att ha röstfunktioner och diskussionsforum eller bara en kommentarsmöjlighet på sina webbplatser? Varför är demokratins hjärtkammare på nätet den plats som har minst användarinteraktion? Att surfa in på en kommunal hemsida är fortfarande att surfa in på en elektronisk variant av en anslagstavla avsedd enbart för informationsanslag...

“The typical e-government experience is like walking into a barren room with a small glass window, a singular experience to the exclusion of other community members. There is no human face, just a one-way process of paying your taxes, registering for services, browsing the information that the government chooses to share, or leaving a private complaint that is never publicly aired. You have no ability to speak with a person next to you much less address your fellow citizen browsers as a group. As I’ve said for years, it is ironic that the best government web-sites are those that collect your taxes, while those that give you a say on how your taxes are spent are the worst or simply do not exist.”

Att skapa trivsamma – och inte rent förödmjukande – väntrum till offentlig service har varit en viktig uppgift under 1900-talet. Det verkar som om myndigheterna anser det mindre viktigt att miljön runt e-tjänster är trivsam. Det ska gå snabbt och vara rationellt, som högmodernismens antihumanistiska mottagningslokaler. Inte sjutton ska man som besökare/medborgare hitta på något mer där än att genomföra det man kom för och sedan ge sig av fort som fan. Och det är högst olämpligt att användare kommer i samspråk med andra som utnyttjar samma tjänst.

Annars kunde man ju välja att betrakta just potentialen för användare att möta andra som gör ett motsvarande ärende som en möjlighet - användare hjälper varandra och hjälper samtidigt myndigheterna att utveckla tjänsterna. Kunde rentav bidra till att öka passformen mellan tjänsten och behovet, kan man tänka?

Citaten kommer från Steven L. Clifts essä Sidewalks for Democracy Online som ingår i boken Rebooting America - 44 essäer om hur statsförvaltning och myndigheter kan omorganiseras och omorienteras för Internetåldern. Vi lär återkomma till den. Läs!

Kodmakt

Anders Rydell hade en läsvärd popularisering i Arena #8/08 av vilken betydelse koden har för vad som är möjligt att göra och inte göra i ett virtuellt rum. Ytterst grundar sig all kod på underliggande värderingar som kan vara mer eller mindre öppet redovisade och mer eller mindre otillgängliga för påverkan från brukarna:

"Code is law slog Harvadprofessorn i juridik Lawrence Lessig fast i sin uppmärksammade bok Code and Other Laws of Cyberspace från 2000. I boken gör Lessig en symbolisk jämförelse mellan West Coast Code (programmering i Silicon Valley) och East Coast Code (lagstiftning i Washington) och menar att det i grund och botten är samma sak. Det Lessig säger är att även datakod är lag. Den som har makten att skriva koden, har makten att forma världen [...] I Synnerlighet i spel är koden ett instrument för social kontroll. Spel är byggda av kod och därför är de alltid politiska, medvetet eller omedvetet. I koden finns alltid stiftarens värderingar.

- Hur utvecklar man en virtuell värld? Jo, man är tvungen att bestämma vilka regler denna värld ska innehålla. Men inte bara "fysiska" lagar, utan även hur människor ska kunna interagera med varandra och med världen. Ska det vara möjligt att stjäla? Ska det finnas religion? Hur ska kroppar se ut? Ska det finnas olika raser? Ska det finnas brott? Inget är givet, allt är konstruerat, säger Peter Zackariasson som är doktor på Gothenburg Research Institute och under flera år studerat mmorpg:s och virtuella världar."

Även om artikeln fokuserarpå MMPORG:s - med en del roliga nedslag i demokratistrider inom WoW, SL och andra i sverige mindre kända onlinevärldar, så gäller i grunden en likartad situation för alla system som upprättar ett interkationsgränssnitt: den som skriver koden upprättar en tvingade lagstiftning. Kod är makt. Så hur arbetar det offentliga Sverige för att öka medborgarinflytandet över kodbasen? Och hur förhåller vi oss som samhälle till att en allt större del av vårt sociala liv och offentliga samtal flyttar in i rum - t ex Facebook - där yttrandefriheten ytterst är villkorad av den som äger koden och förvaltar systemet. Riskanalysen kring den utvecklingen är dessvärre obefintlig.

Korta och långa länkar

Klart att storleken spelar roll. När det gäller länkar uppstår det användbarhetsproblem både när de blir för korta och när de blir för långa. Personligen tycker jag inte alls om de länkförkortningar som exploderat i takt med det växande användandet av mikrobloggtjänster. Långa länkar måste kortas för att få plats inom t ex Twitters 140 tecken, men även om det här är en smidig adress: http://tinyurl.com/bmnmmg så säger den absolut ingenting om vad det egentligen är den pekar mot (vågar du klicka på ovanstående länk på jobbet? Jag skulle inte rekommendera det, men skyll dig själv). Domännamnet är, åtminstone för mig, en indikator på om jag verkligen vill följa länken i fråga och den fulla adressen ger mig en indikation på vilken typ av medieinnehåll jag kommer nå, är det en bloggpost, en artikel, ett filmklipp, spam etc.

Adam Hertz tar upp detta i en gästpostning hos Stowe Boyd och föreslår samtidigt en standardiserad API bland länkförkortare som skulle möjliggöra för mikrobloggtjänster och andra att göra ett generellt get-anrop på den förkortade länkadressen och i respons få den adress denna pekar till.

Vilket vore finfint. Men när det gäller mikrobloggtjänsterna vore det kanske en ännu smidigare lösning om de helt enkelt undvek att räkna längden efter, säg, toppdomänen på en länk? Så slapp vi användare spendera tid på att förkorta länkar stup i ett.

Om nu förkortade länkar har vissa användbarhetsproblem så är det ändå ingenting mot moraset i andra änden av länktänket, i det vi kan kalla för fettslagget. Så här ser t ex en standardlänk ut på goteborg.se som kör i IBM:s WebSphere Portal:
http://www.goteborg.se/wps/portal/!ut/p/c1/04_SB8K8xLLM9MSSzPy8xBz9CP0os3gjU-9AJyMvYwMDSycXA6MQFxNDPwtTIwN_A6B8pFm8n79RqJuJp6GhhZmroYGRmYeJk0-Yp4G7izEB3X4e-bmp-gW5EeUA0R3S0w!!/dl2/d1/L2dJQSEvUUt3QS9ZQnB3LzZfMjVLUUIySjMwMDlCRDAyVEQ0MU44NTIyRTY!/

Vilket naturligtvis är fullkomligt oanvändbart på, typ, alla vis:

• Länken är otymplig att kopiera och posta i ett brev eller inlägg på ett forum.
• Länken är omöjlig att skriva ut i tryckt material.
• En länk som inte fungerar är omöjlig att felsöka. VAR kan det ha fallit bort en bokstav?
• Jag får ingen ledtråd om vilken typ av innehåll eller vilken del av webbplatsen som länken pekar mot.
• Jag får ingen indikation på om det jag tittar på är en permalänk eller en länk fullproppad med tillfälliga miljövariabler.
• Det är omöjligt att gå upp till överordnad vy (som kanske är av större intresse för mig) bara genom att kapa sista ledet i länken.

Det pågår, tycks det, ett mindre krig om vem URL:en egentligen tillhör. Åtminstone råder det en väldig osäkerhet. Vissa utvecklare tycks tro att länken är ett område som det står dem fritt att lagra mängder av data i (jag har själv gjort det (men klicka inte, just den länken visar ingen information för ickeinloggade)), när URL:en snarare borde betraktas som en vägskylt som skall vara så läsbar och tydlig som möjligt för besökaren. Vilken stad skulle få för sig att lagra miljövariabler på gatuskyltarna? I viss utsträckning är det okej med data i en url så länge som det ger en indikation om medieinnehållet, som t ex för den här adressen till en specifik kartvy på Stockholms webbkarta:

http://www.stockholm.se/-/Karta/?centerposition=6579635,1631745

Nu skall det sägas att Göteborg bara ett exempel bland många som använder liknande katastrofala fettslaggslänkar. Men, tänk om alla offentliga webbplatser i Sverige hade lika välbyggda katalogstrukturer som Stockholm, att kika på huvudstadens URL:er är en ren njutning:

http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Trafik--Stadsmiljo/Fanjunkarbostaden-pa-Djurgarden/

http://www.stockholm.se/ForskolaSkola/Forskoleklass/Att-valja-forskoleklass/

http://www.stockholm.se/TrafikStadsplanering/Skonhetsradet/Aktuellt/

Och så vidare.

Ta ett annat exempel, riksdagens nuvarande hemsida där en länk till en specfik interpelation idag kan se ut såhär:

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=63&dtyp=i&rm=2008/09&nr=271&dok_id=GW10271

Samma interpelationsadress skulle istället kunnat se ut såhär, om inte utvecklarna låtit sin bekvämlighet styra över användbarheten:

http://www.riksdagen.se/riksdagsar/2009/interpelationer/vansterpartiet/Alice-Astrom/Ipred-2-och-europeisk-straffratt.

Rörelseenergi

Lite apropå det här. Fredrik Wass citerar Paul Saffo, professor på Stanford University i Palo Alto som beskriver webbrevolutionen som en omvandling av ”information till media”, där media är det som uppstår då information som förr var avsedd att användas av den enskilde görs tillgänglig eller ”broadcastas” på webben:

”Som exempel beskriver han skillnaden mellan det som förr var information och det som nu blivit media. Idag laddar unga män mellan tjugo coh trettio upp bilder på nätet som visar hur deras hjärtslag sett ut under den senaste joggingturen. Genom en pulsklocka och ett band runt bröstkorgen samlas informationen in. [...] Och graferna i sig kan ha fler betydelser än att bara mäta löparprestationer. "You use it to get a date" säger Paul Saffo och syftar på att pulsgrafen kan visa att du är en hälsosam och frisk människa som inte använder droger.”

Inget revolutionerande nytt under solen i den beskrivningen, men bilden av hur informationen strömmar satte en tanke i huvudet på mig:

Om vi föreställer oss världens alla bibliotek, böcker och databaser som reservoarer av information, ungefär som vattenmagasinen ovanför de svenska älvarnas kraftverksanläggningar, så är webben i samma bild den strömfåra som möjliggör att informationens lägesenergi övergår i rörelseenergi. Webben sätter den tidigare stillastående informationen i rörelse och möjliggör därigenom att vi utvinner (intellektuell och kreativ) energi ur de informationsmagasin som fyllts av eoners bläckdroppar.

Fortsätter vi samma analogi så kan vi förstå Webb2.0 som de moderna turbiner som ersätter de gamla kvarnhjulen (typ, webb1.0, informationen bunden till enskilda webbsidor) och därigenom möjliggör att vi omvandlar rörelseenergin i den strömmande informationen inte bara till mekaniskt arbete på platsen utan till elektricitet som kan transporteras över långa avstånd (xml/rss-flöden) – och därigenom förändra samhället i grunden.

Historiska förändringar har ägt rum då en resurs har frigjorts från sin plats/typ-bundenhet och gjorts generisk/omvandlingsbar. Det kan ske genom introducerandet av ett nytt koncept, som pengar, som gjorde det möjligt att översätta arbete i enheter som kunde användas till att köpa vilken annan typ av arbete som helst, var som helst och när som helst. Det kan också ske genom introducerandet av nya teknologier, som, redan nämnd, elektriciteten, som gjorde det möjligt att föra över energi från en kraftkälla till en brukare någon helt annanstans.

Då webbens information successivt lösgörs från kontexter och - i den semantiska webbens nästa steg - blir generiskt och universellt tillgänglig för överföring och transformation, då faller vår tids revolution ut i sin fulla omfattning.

Bilden i toppen: Statens kraftverk vid Lilla Edet i Göta älv. Arkitekt till ställverksbyggnaden var Erik Hahr. [Härifrån] [Uppdatering: Intressant intervju med Paul Saffo]

Goverati - den amerikanska demokratins vitalisering

Vid vissa ögonblick i historien sammanfaller lyckliga omständigheter på ett sådant vis att märkliga och fantastiska saker kan ske. Just som det amerikanska folket valt en president med karisma och drivkraft nog att bryta det samband mellan pengar och politiskt inflytande som perverat den amerikanska demokratin i så många år, har den tekniska utvecklingen skapat just de verktyg som kan möjliggöra att politiken och den offentliga förvaltningen återförs till folket.

Jag trodde nog aldrig jag skulle få anledning att skriva något liknande – men vi kommer många gånger framöver få skäl att titta på hur de gör i USA för att finna förebilder som visar hur den urholkade demokratin kan vitaliseras och återuppbyggas.

Mark Drapeau skriver här om framväxten av en grupp inflytelserika politiska tjänstemän, lobbyister, journalister och offentliganställda som förenas av en gemensam vilja och förmåga att realisera den transparenta, kollaborativa och deltagande statsförvaltning Obamaadministrationen skissade i sitt första memorandum. Han kallar dem för Goverati:

“What is the goverati? It is made up of people with first-hand knowledge of how the government operates, who understand how to use social software to accomplish a variety of government missions, and who want to use that knowledge for the benefit of all.”

Det är personer som Joe Trippi, Craig Newmark och Tim O'Reilly, med vittförgrenade nätverk och en aktiv roll i framväxten av dagens Internet, men också många fler än dem, det är en massrörelse av engagerade på alla nivåer.

Nu är förvisso, som Mark Drapeau konstaterar, statsförvaltning en maskin som kan vara synnerligen komplicerad att bygga om. Där finns inbyggda intressesfärer och så-här-gör-man-bara-traditioner (som överallt!), men på sin sida har Goverati - vid sidan av den nye presidentens uttalade stöd - en ny sorts vapen: de sociala medierna.

“To change government, you must be persistent, have a hook, and know when and how to leverage connections and power to "muscle" change. And there are usually competing factions, outside interests, political seasons, etc.; it's a very delicate business. But interestingly, just as the goverati is fighting for a more transparent, participatory, and collaborative government, it is also leveraging the social tools it loves so much to become a body more powerful than the sum of its parts.” [min kursivering]

Mark Drapeau nämner som ett exempel GovLoop, ett socialt nätverket för offentliganställda som byggdes på Nings nätverksplattform på fritiden av Steve Ressler. Nätverket har på några månader fått över 5000 medlemmar (jag är en av dom) och rymmer en blomstrade diskussion om Gov2.0. Via bloggar, diskussionsforum och grupper på GovLoop samlar sig Goveratis stormtrupper.

Kanske är förhoppningarna överdrivna. Men det finns en ny stämning i luften och det är nya verktyg som används. Och kanske bevittnar vi rentav inte bara framväxten av en gemensam agenda bland engagerade företrädare för öppenhet utan också en revitalisering av amerikansk statsförvaltning. Rätade ryggar bland tjänstemän och offentliganställda som tillbringat decennier instängda i klaustrofobiska budgetramar och under ett förvirrat ledarskap.

Vi behöver en motsvarande vitalisering i Sverige. Offentliga sektorn är åldrad, har generellt sett lågt självförtroende och det finns alltför många chefer och politiker som tror att det gäller att antingen emulera den privata sektorn eller outsourca så mycket som möjligt av verksamheten. Det råder en stor förvirring om vårt uppdrag, våra uppdragsgivare, och om den lagstiftning som reglerar vår verksamhet. Vi behöver återuppväcka offentlighetsprincipen från pappersarkivens pseudotransparens, erövra webbplatserna och ställa dem i kommunmedlemmarnas tjänst, odla samma ideal av transparens, deltagande och samarbete som man åter talar om i USA.

Btw: Vem blir först med att socialt nätverk mostvarande GovLoop för svenska offentligaanställda?

Orsa kommun bildar mediehus

Det är lite gulligt - och inte alls dumt - att Orsa kommun bestämt sig för att "finnas på YouTube" med en egen kanal. Ännu så länge är det som kanalredaktörerna konstaterar mycket gubbar, men framöver utlovas "färre gubbar och mer film."

Tycker inte det gör så mycket med gubbarna, de är ju trots allt en central och reell del av den kommunala förvaltningen. Gubbar är inget att skämmas för, låtsas inte vara något ni inte är!

Bäst hittills är den här lilla kuppen, Orsa kommun intervjuar Sveriges Radios reporter:



Det är mediehistoria som skrivs här! Allting är uppochner. Vem är det som är media och vem är tjänsteman? Vem gör vad? Allting flyter! Sveriges Radios Anders Brundell bjuder för övrigt på en habil analys av den utvecklingen i klippet ovan.

Öppen GIS

Kartografi från Mapnik.

Marco Fioretti på Linux.com rapporterar om offentliga förvaltningar och myndigheter i USA och Italien som öppnar sina geografiska informationssystem mot medborgarna över webben. Bland annat låter Minnesota Department of Natural Resources invånare som önskar tillstånd att elda sly markera exakt plats i en karta för eldningen.

Låter väl inte så oerhört imponerande, men det är bara ett av många exempel på hur dubbelriktade GIS-verktyg kan vara till nytta för både medborgare och myndigheter. Marco Fioretti skriver:

"None of these applications was invented just to impress taxpayers. They either solve well-defined, concrete problems or replace non-digital versions of procedures and services already adopted in public administrations"

Det saknas verkligen inte verksamhetsincitament för att ge medborgare möjlighet att kommunicera detaljerad geografisk information in till kommunala verksamhetssystem. Och det är väl så dubbelriktad öppen GIS bäst motiveras för budgetansvariga: det skapar rationaliseringsmöjligheter och effektivitserar inhämtning av specifik information till kommunala förvaltningar. Det är en rationaliserande investering.

Men bortom det skapar det också nya möjligheter för vad de i den Italienska provinsen Arezzo, som gått ett steg längre, kallar för: "participative planning" - "deltagandeplanering". En utveckling som är nödvändig för att ta den framväxande geowebben in i den sfär där de nya tekniska möjligheterna också kan få verklig påverkan på samhällsplaneringen och öppna upp tidigare slutna kommunala avdelningar. Marco Fioretti igen (min kursivering):

"The success of initiatives like OpenStreetMap or the availability of Yahoo! and Google Maps APIs may make you think that people may create services like these and many more all by themselves, without getting any bureaucrat involved. However, in order to benefit the most from digital maps and other spatial data, citizens need such data to be officially inserted in, and completely integrated with, the maps and databases public administrations use to plan roads, zoning, and everything else."

Det är för övrigt idag fullt möjligt att bygga ett fullständigt och toppkompetent GIS-system från backend till frontend med OpenSource-produkter. En typisk dataförsörjningskedja kan då se ut såhär:

(Spatial) Databas: Postgis / MySQL
Kartserver: Geoserver / MapServer
Webbklient: OpenLayers / Mapnik

Öppen källkod för öppna kommuner. Yep. That is the future.

Sociala medier på myndigheters intranät

Hur skiljer sig villkoren för att anamma sociala medier som intranätsverktyg inom offentliga sektorn från privata företag? Steve Radick anför sex punkter, som i huvudsak kan sägas vara giltiga även i en svensk kontext:

1. Risks
Accidentally exposing proprietary information is one thing - accidentally disclosing Top Secret military movements or taxpayer data is another.
2. Administration Changes
Every November, and especially every fourth November, every government agency has to prepare for the chance that tomorrow, they may have a new boss with a new vision for how things should work.
3. Intra-agency collaboration
Most government agencies do not operate in a vacuum - they have to not only collaborate amongst themselves, but must also collaborate with various partner agencies.
4. Bureaucracy
Combined with the various regulations and policies that have to be consulted and the administration issues mentioned above, there is often just not enough time available in the year to get these things done.
5. Demographics
Government employees fit into a very different demographic than those found in the private sector.
6. Available Resources
Every department is short-staffed and there’s never enough resources to accomplish everything, and as a result, innovative initiatives like social media tend to get dropped as the focus moves toward accomplishing the day-to-day work that makes up their organizational mission.

[Listan är förkortad.] Myndigheter och offentliga förvaltningar har mer multidimensionella mål och fler variabler att förhålla sig till än privata företag, det komplicerar naturligtvis införandet av nya kommunikationsmetoder då fler hänsynstaganden måste göras.

Försiktighet är i regel en god strategi i en organisation som inte får fallera. Hellre komma eftersläntrande till den senaste tekniken än att ta stora risker. Risktagande är det privata näringslivets paradgren - och de bör ta vissa risker, medan en myndighet som Försäkringskassans som lyder under förvaltningslagen, måste fungera.

Likväl borde det idag finnas möjlighet att skynda lite snabbare än vad som sker, om inte annat genom att bryta ner införandet i mindre delmängder. Allt måste inte upp på högsta strategiska nivå för att kunna börja användas ute i organisationen. Åtminstone - sätt igång diskussionen.

Twixdagen

Sveriges Twixdag är en kul och potentiellt användbar tjänst byggd av Hampus Brynolf efter ett koncept av Magnus Ljungqvist och Jonas Morian, snyggt formgiven av Linus Isaksson. Twixdagen samlar tweets från alla sveriges twitteranvändande riksdagsledamöter. Möjlighet finns i dagsläget att filtrera bort partier (skönt :-)) och se statistik (klar sossedominans).

Och föralldel. God idé, men mest blir det ett tjattrande om väntan på tåg och förberedelser för möten. Det är ju bra att ledamöterna verkar ha mycket att göra - eller åtminstone gärna ger det intrycket - men det påminner tröttsamt mycket om hur det kan låta i den här bloggen.

Blir intressant att se hur Twixdagen utvecklas framöver. Bygga ut med vyer mot kommunfullmäktigeledamöter och möjlighet att visuellt sortera på och urskilja de tjattrande ledamöternas geografiska placering. Wordcloud över twittrade ämnen, hashtags osv, ja möjligheterna är ju tekniskt sett oändliga, frågan är återigen vilket innehåll de folkvalda fyller det med. Känns för tillfället definitivit inte som en källa att ösa ur för att få inblickar i vare sig i tillståndet för landet, smarta länktips eller spännande politisk diskussion.

Twitter har ett generöst API, vilket är bra och ger möjligheter att bygga ännu bättre tjänster på det data som användarna genererar. Men det är fortfarande i grunden ett ganska dåligt konversationsverktyg. Uppdateringarna får mer karaktären av shout-outs, vilket är särskilt tydligt här. Hashtags kan visserligen gruppera tweets runt ett ämne, men det är forfarande rörigt att få en överblick över reaktioner och svar på en enskild tweet. Facebooks statsuppdateringar är en mer överskådlig mikrobloggsmodell, men, där är ju problemet att informationen är instängd inom Facebooks väggar och inom ett socialt nätverk där lyssnaren måste godkännas för att få höra.

För övrigt är Twixdagen ett bra exempel på ett av de mest centrala karakatärsdragen i webb2.0-vågen, lättheten med vilken en idé kan omvandlas till ett användbart verktyg som faktiskt kan hacka in i demokratins funktionssätt. Just den utvecklingslätthet som 24h-businesscamp är ett annat strålande exempel på.

Appropå Twitter har Fred Oliviera några poänger då han argumenterar för att det är fullt möjligt - och bättre för hälsan - att hänga med utan rss-läsare och helt förlita sig på flödande tjänster som Twitter:

Some might argue that Twitter is more attention-intensive than an RSS feed reader is, but I would disagree. While the feed reader gives you anxiety because you know something is piling up for you to read (much like email), Twitter is a river of news/updates (hat tip to Dave Winer) you can just choose to pay attention to whenever you have time for it. It’s not perfect, but it’s definitely closer.

Med 38618 olästa uppdateringar i min rss-läsare förstår jag vad han är inne på.